.
Det är lätt att förväxla svenska mängdbeteckningar med amerikanska, vilket kan leda till onödig besvikelse.
Ta till exempel dessa termer:
Den i Sverige icke föraktliga oktiljonen, 1 följt av 48 nollor, betecknar i USA endast 1000 (svenska) kvadriljoner, dvs en etta med blott 27 nollor.
Man häpnar.
Kvadriljonen, i sin tur, som torde framstå klar i sin enkla (och sköna) matematiska fakticitet av en miljon upphöjt till fyra 1000 000 000 000 000 000 000 000 (kort sagt: 1 följt av 24 nollor) är för dessa transatlantiska sifferdyslektiker en fråga om blott och bart ynka 1000 000 000 000 000 eller 1 följt av 15 nollor. På svenska alltså "en miljon miljarder" (eller "tusen biljoner", men låt oss nu inte gå händelserna i förväg), något som på amerikansk engelska (provocerande nog) blir "a million billions". För med en dåres envishet och en akademikers impertinens säger amerikanen biljon, billion, när denne menar miljard. En biljon är i själva verket, och som alla vet, "en miljon miljoner" (1 följt av 12 nollor) men för nya världen betecknar det endast "ett tusen miljoner", dvs en vanlig (svensk) miljard (1 följt av 9 nollor).
Den triljon (på engelska: trillion) som på Järntorget innebär "en miljon biljoner" (1 följt av 18 nollor) betecknar på Wall Street endast en svensk biljon (som sagt: 1 följt av 12 nollor).
Vidare, motsvarar kvintiljonen (1 följt av 30 nollor) i USA som quintillion en (svensk) triljon (1 följt av 18 nollor).
Ja, jösses.
I USA kallas det som ovan statuerats som en kvadriljon för septillion vilket ju kan reta vän av ordning då septiljon torde innebära: 1 följt av 42 nollor (och alltså inte endast 24 nollor).
* * *
Är nu riktigt trött på denna mäktiga portion babelskt divergerande numeralia och drämmer i bordet, som en allt övertrumfande joker (eller blaren), termen zillions som får sammanfatta de ovanstående mängderna.
.
Och, ja, just det: lycka till med löneförhandlingen!
Polyfemos 2.0
.
Så där ja. Nu kommer han igen:
Polyfemos, sagofigur och cyklop.
Grekiskans kyklops betyder rundöga.
Inte "ett öga", men: "runt öga".
Det står ingenstans hos Homeros
att Polyfemos bara hade ett öga.
Det har jag lärt mig av Willy Kyrklund. Och detta:
Homeros ägnar 131 verser åt att beskriva Akilles sköld. Homeros ägnar 50 verser åt beskrivningen av Alkinoos palats. Odjuret Skylla beskrivs med utförlighet i sin vidunderliga fysionomi och just innan mötet med Skylla har Odysseus med manskap varit hos cykloperna.
Envar som råkar möta en jätte med ett enda öga mitt i pannan torde finna anledning att berätta om upplevelsen efteråt: både jättens jättelikhet och hans egendomliga disposition av anletsdragen. Icke så Homeros. Kyklopens enorma storlek framhålls, men något nämnvärt särdrag i utseendet har Homeros icke observerat.
Kyrklund har en idé om att illustrerandet av sagan kan ha lett till denna nu vedertagna bild av cykloperna. Det dåtida avbildandet av en kropp gjordes enklast (och alltid) i profil, ansiktet likaså, men ögat tecknades i det åt sidan vända huvudet en face, dvs framifrån. Alla har då bara ett öga, som i vissa fall i bilden kunde fylla det tecknade huvudets övre halva utan att för den skull betyda en cyklopisk fysionomi (frenologi). Från 600-talet f Kr finns vasmålningar som visar när Polyfemos bländas av Odysseus där ingen skillnad görs i framställningen av människans ansikte och cyklopens. Men då man vet att människan har två ögon kan man lätt föreställa sig dom, men bilden av (den dumme) cyklopen tolkade man alltså (illvilligt) som att han var en enögd (jävla) typ.
Så här är det: ingen av de många folksagor som finns om enögda jättar går tillbaka till någon oberoende tradition före Homeros.
Märkligt?
Nej.
Nu ska jag berätta hur det ligger till:
Att som den första Asiens "Marco Polo", fast åt andra hållet, i en fjärran och glömd forntid, spana in i ett glosögt europeiskt nylle måste ha bjudit stor besvikelse.
Milda makter, han är ju till hälften fisk!
- Hur såg de ut, frågade man honom då han kommit hem igen.
- Tja, vad skall jag säga, de var oerhört fula, den första jag såg var tammefan skapt som en nors.
- Nej, vad säger du?
- Dom hade runda ögon.
- Runda?
- Som fiskar.
- Som fiskar, vilket vansinne, gudarna måste hata dom.
- Troligen.
Så uppstår myten och berättelsen om dessa rundögda (och på obekant ort boende) "jättar". Sagan traderas under generationer och kommer en dag till Grekland och införlivas då i sångerna om den vittomsjungne Odysseus. Men vid detta uppstår gåtfullhet och frågande blickar växlas mellan de rundögda grekerna när de hör om jätten Polyfemos att han har runda ögon. Åhörarna undrar:
"Varför sjunger du att han var rundögd?"
Homeros slutar sjunga. Han lägger förbryllad och ännu med gapande mun, sina handflator mot sina kinder. Männen kring sagoberättaren kliar sig i skäggen, river lite i sina loppiga togor och tittar rundögt på varandra. Ja, vad fan menas? Så vänder dom sig till Homeros, som nu stängt sin mun. "Vad är det du sjunger, bardjävel?"
"Kanske", mumlar Homeros ännu med ansiktet inramat av sina knotiga händer, "kanske att det var det att... att... vahettere..." (och nu sjunger han igen, ja, han trallar (för bättre effekt; starkare emfas) fram följande) "att jätten blev så förvånad att han gjorde stora ögon då han såg en så vacker och starklemmad man som Odysseus".
Omkring Homeros står hopen nu oförstående och liksom yrvakna inför sådana epitet. De vill inte öppet och mitt på eftermiddagen där under eken, mitt i byn, i hörbar närhet av fruar och barn tillstå någon förståelse alls för uppskattandet av en vacker och starklemmad man. Så de fånstirrar skeptiskt med tomma fiskögon.
"Nähä, nej, kanske inte det", mumlar Homeros och slår ned blicken från dessa dumma uggleansikten. Det är, när man tänker på det, tänker Homeros, inte så vackert inte, med runda ögon, tur att jag är blind, det måste vara något annat som döljer sig bakom sagan om dessa mystiska rundögon, tänker han.
Åhörarna har nu som troll i solsken fastnat i sin förnekelse och ler alla fånigt och glosögt, för ingen vågar bryta denna homofobiska is. Homeros funderar.
"Kanske", muttrar nu Homeros, "kanske att jättarna var lite korkade, lite enögda, så att säga, och att man alltså skulle kunna säga att de bara hade ett öga... liksom vore det en allegori?"
Åhörarna sorlar, slår sig för pannan, kliar sig i ögonen, slår ut med armarna och gestikulerar: "ett öga"... "så fruktansvärt"... "så vidrigt"... Dom äcklas högljutt och gör överdrivna grimaser åt denna allegoriska enögda jätte som gillar vackra och starklemmade män. Dom är alla mycket upprymda och glada att ha blivit väckta ur sin katalepsi och skrattar maniskt och dunkar Homeros i ryggen och alla kramas och gnuggar på varandra i nyfunnen gemenskap. De är alla glammande överens om att en enögd jätte inte låter trevligt, "nej, fy fabian för en stor grov ådrad enögd jätte", skojar dom och boxar varandra lekfullt och menande på axlarna och går så, fnissande och nojsande, i armkrok mot närmsta krog.
Homeros sitter kvar under eken.
Han nynnar lite för sig själv.
Det låter som att han skrattar.
Så där ja. Nu kommer han igen:
Polyfemos, sagofigur och cyklop.
Grekiskans kyklops betyder rundöga.
Inte "ett öga", men: "runt öga".
Det står ingenstans hos Homeros
att Polyfemos bara hade ett öga.
Det har jag lärt mig av Willy Kyrklund. Och detta:
Homeros ägnar 131 verser åt att beskriva Akilles sköld. Homeros ägnar 50 verser åt beskrivningen av Alkinoos palats. Odjuret Skylla beskrivs med utförlighet i sin vidunderliga fysionomi och just innan mötet med Skylla har Odysseus med manskap varit hos cykloperna.
Envar som råkar möta en jätte med ett enda öga mitt i pannan torde finna anledning att berätta om upplevelsen efteråt: både jättens jättelikhet och hans egendomliga disposition av anletsdragen. Icke så Homeros. Kyklopens enorma storlek framhålls, men något nämnvärt särdrag i utseendet har Homeros icke observerat.
Kyrklund har en idé om att illustrerandet av sagan kan ha lett till denna nu vedertagna bild av cykloperna. Det dåtida avbildandet av en kropp gjordes enklast (och alltid) i profil, ansiktet likaså, men ögat tecknades i det åt sidan vända huvudet en face, dvs framifrån. Alla har då bara ett öga, som i vissa fall i bilden kunde fylla det tecknade huvudets övre halva utan att för den skull betyda en cyklopisk fysionomi (frenologi). Från 600-talet f Kr finns vasmålningar som visar när Polyfemos bländas av Odysseus där ingen skillnad görs i framställningen av människans ansikte och cyklopens. Men då man vet att människan har två ögon kan man lätt föreställa sig dom, men bilden av (den dumme) cyklopen tolkade man alltså (illvilligt) som att han var en enögd (jävla) typ.
Så här är det: ingen av de många folksagor som finns om enögda jättar går tillbaka till någon oberoende tradition före Homeros.
Märkligt?
Nej.
Nu ska jag berätta hur det ligger till:
Att som den första Asiens "Marco Polo", fast åt andra hållet, i en fjärran och glömd forntid, spana in i ett glosögt europeiskt nylle måste ha bjudit stor besvikelse.
Milda makter, han är ju till hälften fisk!
- Hur såg de ut, frågade man honom då han kommit hem igen.
- Tja, vad skall jag säga, de var oerhört fula, den första jag såg var tammefan skapt som en nors.
- Nej, vad säger du?
- Dom hade runda ögon.
- Runda?
- Som fiskar.
- Som fiskar, vilket vansinne, gudarna måste hata dom.
- Troligen.
Så uppstår myten och berättelsen om dessa rundögda (och på obekant ort boende) "jättar". Sagan traderas under generationer och kommer en dag till Grekland och införlivas då i sångerna om den vittomsjungne Odysseus. Men vid detta uppstår gåtfullhet och frågande blickar växlas mellan de rundögda grekerna när de hör om jätten Polyfemos att han har runda ögon. Åhörarna undrar:
"Varför sjunger du att han var rundögd?"
Homeros slutar sjunga. Han lägger förbryllad och ännu med gapande mun, sina handflator mot sina kinder. Männen kring sagoberättaren kliar sig i skäggen, river lite i sina loppiga togor och tittar rundögt på varandra. Ja, vad fan menas? Så vänder dom sig till Homeros, som nu stängt sin mun. "Vad är det du sjunger, bardjävel?"
"Kanske", mumlar Homeros ännu med ansiktet inramat av sina knotiga händer, "kanske att det var det att... att... vahettere..." (och nu sjunger han igen, ja, han trallar (för bättre effekt; starkare emfas) fram följande) "att jätten blev så förvånad att han gjorde stora ögon då han såg en så vacker och starklemmad man som Odysseus".
Omkring Homeros står hopen nu oförstående och liksom yrvakna inför sådana epitet. De vill inte öppet och mitt på eftermiddagen där under eken, mitt i byn, i hörbar närhet av fruar och barn tillstå någon förståelse alls för uppskattandet av en vacker och starklemmad man. Så de fånstirrar skeptiskt med tomma fiskögon.
"Nähä, nej, kanske inte det", mumlar Homeros och slår ned blicken från dessa dumma uggleansikten. Det är, när man tänker på det, tänker Homeros, inte så vackert inte, med runda ögon, tur att jag är blind, det måste vara något annat som döljer sig bakom sagan om dessa mystiska rundögon, tänker han.
Åhörarna har nu som troll i solsken fastnat i sin förnekelse och ler alla fånigt och glosögt, för ingen vågar bryta denna homofobiska is. Homeros funderar.
"Kanske", muttrar nu Homeros, "kanske att jättarna var lite korkade, lite enögda, så att säga, och att man alltså skulle kunna säga att de bara hade ett öga... liksom vore det en allegori?"
Åhörarna sorlar, slår sig för pannan, kliar sig i ögonen, slår ut med armarna och gestikulerar: "ett öga"... "så fruktansvärt"... "så vidrigt"... Dom äcklas högljutt och gör överdrivna grimaser åt denna allegoriska enögda jätte som gillar vackra och starklemmade män. Dom är alla mycket upprymda och glada att ha blivit väckta ur sin katalepsi och skrattar maniskt och dunkar Homeros i ryggen och alla kramas och gnuggar på varandra i nyfunnen gemenskap. De är alla glammande överens om att en enögd jätte inte låter trevligt, "nej, fy fabian för en stor grov ådrad enögd jätte", skojar dom och boxar varandra lekfullt och menande på axlarna och går så, fnissande och nojsande, i armkrok mot närmsta krog.
Homeros sitter kvar under eken.
Han nynnar lite för sig själv.
Det låter som att han skrattar.
Beatles
De långhåriga merovingerna är en essä av Frans G Bengtsson som är en fantastisk och mörk saga. Och sann. För över tusen år sedan var Merovingerna en mordisk frankisk ätt som regerade och förde ett jävla liv. Några av de sagolika namnen på dessa prinsar, prinsessor, kungar och drottningar är Chlothachar, Chlodovech, Merovech, Chilperik, Chlodomer, Childebert... och Brunhilda, Fredegunda, Chlodechilde och lilla prinsessan Ingunde.
.
Den siste merovingiske kungen avsattes 751 (av Pippin den lille).
.
Det finns från deras tid krönikor och nedskrivna vittnesbörd om dessa människor, men inga bilder av dem finns och ingenstans beskrivs deras yttre, mer än, och detta ofta upprepat, att de var långhåriga.
fluktuationer i vakuum
Hittade några skissböcker till ett arkitekturprojekt. Arctic living.
Med många underliga sidospår och associativa utflykter.
Fröken Smillas känsla och inuiternas ord för snö.
Kramsnö. Blötsnö. Sörja. Skare. Hagel. Is. Pudersnö. Frost. Tjäle. Isbark. Köldrost. Tundra. Permafrost. Rimfrost. Isrosor. Isberg. Glaciär. Vak. Flak. Kalv. Råk. Snöblandat regn?
Snölyktor. Änglar i snön på isen. Ljudet av en råk som råmar och isar som knarrar då de rör sig. Steg i snö. Skridskoskäret. Kramandet av en snöboll. Smärtan då tungan fryser fast i en rimfrostad lyktstolpe. Känslan av att förälskad se ut ur ett skepp, med ögonen just över vattenytan som är helt fylld av klirrande gnistrande isbitar, in mot Berzelii park och city.
Fragment av och anteckningar som "ät inte gul snö".
Boende i Sibirien spottar för att höra hur saliven knastrar och fryser till is innan den landar på tundrans tjäle. Klirr. Och ljudet av denna ritual säger dem hur kallt det är.
.
.
Raskens. Jack Frost. Thomas Wassberg. Kung Bore. Ingenjör Andrée. Apan Jaja.
Någon kastar en sten ut över ett svart, iskallt, men ännu inte fruset vatten, varvid denna störning, stenens flykt över ytan, gör att det svarta i ett frasande knaster fryser till vit is och stenen landar på ett av sin egen flykt inducerat aggregationstillstånd.
.
Jukkasjärvi. Nifelheim. Hoth. Thule.
Som militär var jag, vid Ånn, väster om Östersund, vid norska gränsen, med om att gräva mig in i en stor snövall på fjället att sova i. Jag vaknade med de under natten sjunkna snömassorna alldeles ovanför näsan.
.
Karolinerna passerade Ånn på väg hem efter Fredrikshald. De som inte redan frusit ihjäl. Karolinerna, i kläder av tyg, liksom Napoleons militärer, vintermarscherade också i Ryssland. Där människor och hästar frös ihjäl mitt i steget och blev stående. Där fåglar föll som isklumpar ur himlen.
Pingviner, isbjörnar, sälar, Pingu, Stålmannen och jultomten måste ju vara grannar...
...med "the thing".
Och hela tiden skisser på byggnader i projektets olika faser.
.
Formerna andas, expanderar, krymper och vrider sig...
.
Jag känner igen modellerandet och ser hur det till sist stagnerar i en blandning av konsthall och villa som blev långt ifrån arktisk.
.
.
Men. På några sidor är ett annat spår, något jag inte minns, som nu väcker mina tankar, och intresserar mig igen. Det är flera sidor med små skisser på detta tema. Här har jag visat några. Jag minns inte idag vad det var jag försökte fånga.
Men någonting kristalliseras.
Någonting tar form.
Någonting.
Ur ingenting.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)