Det här är en fortsättning på en föregående text.
Kan det vara så att leken kull egentligen är fragment av en annan lek; av andra lekar?
Ett brus där meningen inte är begriplig: i analogi med hur nattvardens latin blivit hokuspokus kan kull vara ett "going through the motions" av något vars innebörd och betydelse gått förlorat. .
François Rabelais (som är död sedan cirka 1553) nämner i en bok (om Panurge) en lek:
"Det hände sig en dag år 1489 att jag som hade en penningaffär att klara upp på kontoret hos herrarna vid skatteverket och /---/ fann dem alla lekande flugleken /---/ (H)är bör uttryckligen framhållas att flugleken är en hederlig, hälsosam, urgammal och fullt laglig lek; de som leka flugleken, äro befriade från spelinsater och penningförluster."
I notapparaten förklaras :
"Flugleken var en bland skolgossar omtyckt lek: en av dem, vilken utsetts genom lottkastning, är flugan, som därpå med hugg och slag förföljs av de andra."
Hm...
Där är det en som är, och de andra slår honom.
Det låter som mobbing.
Föga sedelärande och snarare en invertering av leken kull.
Men: insekter...
där finns kanske svaret på gåtan.
Ja, kanske det.
(Jag återkommer till det).
Blindbock är en annan lek jag inte tog med i min föregående text, men nu hittade jag en post-it-lapp med några anteckningar. (Där också små grodorna, rödavita rosen och luciafirandets parafernalia var noterat för mig att komma ihåg.)
Blindbock, tänkte jag, vad är det, om inte att utsätta en kamrat för åldrandets förlust av synen. Den temporärt blinde lekkamraten skall i leken fånga sina vänner. Även en blind höna kan finna ett korn. Blindbocken som en allegori över sökandets, själva livsprojektets futila... eller... nä.
Men om den blinde bocken är Oden!
Som (i alla fall till hälften) bländade sig själv i utbyte mot vad det nu var för kunskap som fanns i Mimers källa. Hedningen är ju "blind" som inte "ser ljuset". (Eller vad säger du, Skorpan?) Blindbocken är den asatroende stackaren som i mörkret försöker att fånga de små oskyldiga kristna barnen.
Den blinde bocken...
Asarnas bockar, som ännu på 2000-talet står mitt i det kristna födelsedagsfirandet och flinar i mjugg: Tandgniostr åt den fete mannen i rött och Tandgrisner åt porslinsbäbisen i krubban.
Då är det ju ingen konstig reaktion att (som rättrogen) lappa till denne förtappade blindbock. Ja, varför inte ge den hedniske idioten ett slag, eller en (nästintill frireligiös) knuff, och samtidigt ropa ut sin triumf för de andra lekkamraterna: Kull!
Som kanske stammar från latinets culpo: "(jag) utpekar såsom skyldig" (eller det likartade, men starkare anklagande culpito).
Fan vet jag.
Nu fick mig i alla fall flugleken att tänka på insekter.
Hmm, tänkte jag, insekter...
Man kunde, i sitt dagliga latin, i antiken, om man levde då, kalla en besvärlig och efterhängsen person för "mygga".
Tänk dig nu små romerska barn som skrattar åt de vuxnas irritation över en socialt påfrestande typ. De puffar på varandra och med en klapp (en signifierande handpåläggning: som ett adlande, ett dop, en kröning, ett trolleri, en välsignelse eller en förbannelse) blir en av dem nu myggan! Så turas de om att vara en efterhängsen och jobbig typ. De vuxna ligger till bords med honungsvinet och fikonen, när de från atriet hör barnen skratta och ropa "mygga" till varandra:
- Culex!
- Culex!
- Culex!
* * *
apokope - en fonologisk term (på grekiska) med betydelsen:
"bortfall av ljud eller stavelse i ordslut"
exempli gratia: när latinets culex ("mygga")
över århundradena blir kull (som i myggleken).