Att sitta och vakta en konstutställning under en veckas tid är tråkigt. Dagarna efter en glammig vernissage blev långa. Inte många besökte galleriet. Men några...
.
En besökare sa att bilderna var platta. Och han fortsatte: du är ju arkitekt, ser jag, och ändå är det så ytliga bilder du gjort, tvådimensionella, utan djup. Sen gick människan, efter att ha uttalat denna sin lilla iakttagelse liksom i steget. Jag håller med dig, hade jag kunnat säga. Och: eftersom utställningens tema är gotiken som ju var en period under den tid centralperspektivet ännu inte var uppfunnet har jag inte heller använt detta optiska trick i målningarna....
.
En annan dag fick jag besök av en kille som kanske heter Mikael. Han hade just köpt ett helt flak saftkoncentrat. Han tipsade mig om att det fanns mycket billig saft att inhandla på Järntorget. Så stannade han en lång stund och tittade på mina tavlor. Sen pratade vi. Han berättade att han själv inte målar. Åt detta faktum nickade vi tysta ett ögonblick, men sen sa han att det gör han ju visst, på sätt och vis, fast inte tavlor då. Han snappade upp sin iPhone (ur sina ridbyxor) och visade mig några fotografier på olika uthus han bemålat med Falu rödfärg. Åh, sa jag. Och han beskrev de olika metoder han använt sig av vid målandet av vindskivorna på de olika uthusen. Aha, sa jag. Sedan visade han mig två fotografier porträtterande ett par hästar som han har lov att rida på. Åhå, sa jag och fick förklarat ridbyxorna. Mikael älskar hästar. Sen pratade vi lite om teater och jag fick också veta att hans syster målar tavlor med viss framgång. Det var en trevlig pratstund. Oförglömlig.
.
.
Oförglömligt är tyvärr också besöket av en kvinna som hånade mina bilder och himlade med ögonen och vars enda ärende in i galleriet var att försöka få mig att hyra ett annat rum i gamla stan för åtta tusen per vecka. Vilket jag avböjde med artig hänvisning till det faktum att jag var nöjd med det rum vari hon besökte mig. Hon stod på sig och ville hänga upp en annons i mitt galleri, med det fick hon inte. Så förundrades hon över att jag faktiskt sålt några av mina tavlor och gissade att köparna bara ville vara snälla mot mig. Denna människa meddelade sedan att hon minsann kunde ha utställning själv om hon hade lust, för hon målade också akvareller (vilket hon misstog mina oljemålningar för att vara). Sen erbjöd jag henne några av de vykort jag delade ut gratis, vilket hon ansåg vara en mycket dålig affär från min sida.
.
.Som gallerist lär man sig snart att känna igen några av människorna som passerar dagligen. Det var kul att under veckan komma att hälsa på en och annan sådan person. Som Pixiboy. Alltid i brådska tog han sig ändå varje dag tid att hälsa och nämna något om sin fullbokade agenda men också att han var alltför stressad för att titta in. "Men kanske i morgon." Sista dagen av utställningen, just som jag skulle plocka ner tavlorna kom han verkligen in i galleriet.