konst och skam

.
"På det hela taget är var och en av mina tavlor som ett äventyr,
det är det som är det intressanta med dem."
//Henri Matisse
.
För några år sedan visade jag tavlor under en månad på en restaurang i centrum. Ingen av dem blev såld och jag blev besviken. Rispade dem med palettkniven.

Efter att ha haft dom ställda att skämmas i skamvrån något år tittade jag på dom i somras. Och i ett infall av kreativ destruktivitet målade jag över dom. Risch! Rasch! Rusch! Sen kom jag av mig. Dom står ännu bara glåmigt vita och aningslösa och tittar ut från väggen i ateljén. Som spöken. Uuuuh, vad har du gjort med oss, Ooouuuhh! Du onde man. Kunde dom ha spökat för mig, om nätterna, ifall detta varit en saga. Men det är det ju inte. Det är verkligheten. Och i verkligheten händer följande: En god vän som var på vernissagen och som jag sedan dess träffat och talat med många gånger (utan att dessa tavlor kommit på tal) kommer till mig nu i höst och säger:

- Du, jag har tänkt på dom där målningarna du gjorde.
"Aaah", inleder en liten panikslagen röst inuti mig, men jag försöker le och darrar fram:
- Ja?
- Du har inte sålt dom än, va?
- Nej, mumlar jag och den lilla rösten inuti stegras till en högre ton.
- Dom skulle passa fint i mitt nya vardagsrum.
- Jahaaa, mumlar jag och i mitt inre pockar vrålet på och vill forsa fram och välla ut.
- Vad ska du ha för dom?
- GAAAAAAAH!!!