.
Det är tidigt 1960-tal. Rymdsonden Venus far genom vårt solsystem mot planeten Venus. Men sonderandet misslyckas. Kommunikationen med de sovjetiska kosmonomerna upphör på vägen.
Med nästa försök - Venus 2 - upphör kommunikationen precis innan sonden träder in i planetens atmosfär.
1966 blir Venus 3 den första rymdsond att krascha på en främmande planet.
1967 far Venus 4 in i planeten Venus' atmosfär, varefter sondens fallskärm saktar ned den mer än väntat. Så batterierna på Venus 4 tar slut innan sonden når planetens yta och omöjliggör vidare utforskning.
Med mindre fallskärmar anländer sonderna Venus 5 och Venus 6 till planeten Venus, ovanför vilkens yta båda imploderar och krossas av planetens höga atmosfäriska tryck.
Mellan 1970 och 1975 skickas ut i rymden Venus 7, 8, 9 och 10: alla är förstärkta för att klara trycket vid planetens yta.
Venus 7 landar på planeten och skickar tillbaka radiosignaler till jorden i över 20 minuter.
Venus 8 kunde från ytan skicka data till jorden i strax under en timmes tid.
Venus 9 var utrustad med kamera och efter att ha landat på planeten Venus fungerar sonden i 53 minuter. Under den tiden kan Venus 9 sända till jorden ett fotografi av planetens yta.
Ett fotografi.
1978 till 1983 fortsätter man – stärkta av sina framgångar – med Venus 11, 12, 13 och 14 som alla landar på planeten Venus. Men flera av sondernas instrument fungerar illa eller inte alls.
Kamerorna på Venus 11 och 12 fungerar inte eftersom linsskyddet inte lossnar. På Venus 14 kommer i stället kamerans linsskydd i vägen för en annan apparat och får denna att sluta fungera.
Venus 13 spelar in ljudet av åska över planeten Venus. Och det är det första ljudet från en annan planet vi kunnat höra på jorden.
Sonderna Venus 15 och 16 lägger sig i omlopp kring planeten Venus och kartlägger framgångsrikt dess klippiga yta.
1986 sänder sovjetiska vetenskapare iväg två sonder, Vega 1 och Vega 2, förbi Venus för vidare färd mot Halleys komet. De medför varsin mindre sond ämnad Venus. Den första av dessa aktiverar sina instrument för tidigt: en vindstöt lurar landaren att tro sig redan ha tagit mark. Den andra fungerar någon timme på ytan.
Här slutar Sovjetunionens utforskande av planeten Venus.
I dessa rymdprojekt kände jag igen mig.
Hur enorma insatser ger - om alls - en liten skärv tillbaka, men denna skärv är värdefull och underbar.
Medges: Så himla enorma är inte mina egna sonderingar och inte är dom av något så främmande och storslaget som Venus.
Jag vet.
Men ändå.