.
Leken är en metod med vilken man når insikter och utvecklas. I leken kan man utforska en hittills obekant värld, dess regler, beteende, företeelser, situationer och möjligheter.
Att leka är att med nyfiken närvaro pröva, associera, träna och lära.
Jag arbetar på teater. Det är en sorts skådeplats. (Håll ut, jag försöker att fånga något här, och är ju en text på lek.) Teatern är en lek där publiken övar sig i inlevelse; i att tänka och känna. Det är en lekplats till form och funktion: invigd mark, avgränsad, inhägnad, ett område där särskilda regler gäller. Som en kyrka eller en domstol. Tillfälliga världar inom den vanliga världen som tjänar till skådeplats för i sig själva avslutade förlopp. Leken skapar ordning, ja, den är ordning. Mitt i den ofullkomliga världen och det förvirrade livet åstadkommer den en i tiden begränsad fullkomlighet.
Kan det vara så att Kulturen från början utvecklats genom och ur leken?
.
Jo, jag har läst lite Johan Huizinga. Hans bok heter just:
Den lekande människan (Homo Ludens).
Det är han som tänkt före och jag som tänkt efter.
Huizinga skrev att leken fordrar ordning. Den ringaste avvikelse fördärvar leken och gör den värdelös. (Tänker mig: mikrofondopp i filmer, skådisar som kliver omkring på scenen som sig själva i pausen eller morsar på någon i publiken mitt i en scen...) Jag menar att leken fördärvas då den blir parodisk, då den i stället för nyfiken blir härmande, grimaserande, då den inte leder vidare, inte utvecklar. Men samtidigt finns – i ett motsägande av Huizinga – något i själva regelbrottet som kan leda till lekens upptäckande av ett nytt, möjligen oerhört.
Mina lärare på KTH sa åt mig att ta arkitekturstudierna på allvar. Dom förstod inte att i leken fanns mitt allvar. (Att inte leka på allvar är meningslöst.)
I schack tillåts kungen endast gå ett steg i taget, men i valfri riktning: framåt, bakåt, sidledes eller diagonalt. Kungens rörelser på brädet är undvikande, anpassade till nödvändigheten att bli sist kvar. Tornet däremot framrusar ortogonalt i brädets hela längd och fungerar som kungens vapen. Nu finns det en manöver som utifrån spelets logik är absurd och som inte kan ha uppfunnits (gissar jag) samtidigt med spelet: en oväntad och till synes regelvidrig rörelse, rockaden, byter plats på kungen och tornet. Simsalabim! Knuten försvinner från trollkarlens snöre. Det är inte fusk – det är den magiska öppningen till en ny verklighet.