.
I det antika Rom var calendarium en "skuldbok": en förteckning på fordringar varpå räntorna förföll till betalning den 1:a i varje månad.
Den första dagen i varje månad hade namnet Calendis (som i plural blir Calendae). Jämte de två andra dagar vilka hade egennamn: Idibus (i plural: Idus), då det är fullmåne och Nonis då månen är halv (i plural: Nonae) räknades bakåt ungefär som när vi räknar "dan före dan före dan före dopparedan".
- Vad är det för dag idag?
- Å, det måste vara XVII ante Calenda.
- Är det inte Idibus Martiis?
- Nej, igår var det Idibus Martiis.
- Var det inte Pridie ("dagen före") Idus Martiis, då?
- Nej, nej. Sluta nu. Det var Idibus Martiis. Det vet jag bestämt.
- Men är det verkligen XVII dagar till Calendis Aprilis?
- Jag tror det. Fan vad jobbig du är nu.
.
I mitten av februari firades i det antika Rom en ceremoniell fest: Lupercalia, till ära för fruktbarhetsguden Lupercus (som också hette Faunus och var den italiska motsvarigheten till den grekiska Pan).
William Shakespeares pjäs Julius Caesar tar sin början på just denna festliga dag.
Titelrollen presenteras till stor del i andras replikskiften då han själv inte är på scen. I en av de tre korta scenerna Julius Caesar verkligen medverkar är han iförd pyjamas och i nästa scen mördas han och då är vi ännu inte komna halvvägs i stycket. (Marcus Brutus är den egentliga huvudpersonen.)
I och för sig kan den som spelar Julius Caesar räkna två scener till: en ganska lång där han blir inburen som lik, och en kort som spöke.
Det är Julius Caesar som (år 46 f Kr) inför den "julianska" kalendern. Tideräkningen hade kommit i olag varför man väntade ut det föregående året för att på så sätt börja det nästa vid rätt tid. Vilket gjorde att det år vi kallar 47 f Kr blev 455 dagar långt.
På Caesars tid räknades åren ab urbe condita, d v s från det år då Rom grundlades, vilket sägs ha hänt år 753 f Kr. Det dröjer till 500-talet e Kr innan man börjar räkna "e Kr" och det dröjer ännu ett par hundra år innan detta blir praxis.
Åter Lupercalia:
Under festligheterna offrades en hund och två getter, varefter djurens hudar skars i långa strimlor. Prästen strök därefter av offerknivens blod mot två utvalda unga män, mot deras pannor, och då var dessa män förpliktigade att le. Sen fick de varsin remsa av hudarna och sprang runt och klatschade med strimlorna på de församlade festdeltagarna, men mest på kvinnorna, då detta rituella snärtande troddes befrämja fruktsamhet.
Skinnstrimlorna kallades februa.
Det romerska året började med första mars (efter krigets gud) och hade länge bara tio månader. Tiden man inte kunde ligga i fält och kriga under vintern såg man inte som värd att ordna och namnge. Men (den troligtvis mytiske) kung Numa Pompilius, vilken efterträdde sagokungen Romulus, skapade två nya månader under sin regering (som sägs ha infallit cirka 700 år före vår tideräknings nollpunkt): januari och februari.
Dessa nya månader var kalenderårets sista månader under 600 år.
Men år 153 f Kr flyttades nyårsdagen till 1:a januari. Och det blev bättre så, om inte för något annat så rent allegoriskt: guden Janus med sina två ansikten ser ju dels mot framtiden och dels tillbaka på det förgångna. (Sen är det väl något i stil med hönans lek med ägget, varför latinets janua betyder "dörr".)
Att denna förflyttning av nyåret gjorde hälften av årets månader felnumrerade tycks inte ha irriterat någon och nu har vi ju vant oss vid dem som ännu bär dessa siffror: "Hörande till det (den) sjunde" blir på latin september, och för åttonde, nionde och tionde heter det: october, november och december.
Vi har i norden firat nyår den 25:e december långt in på 1500-talet, när man, exempelvis, i frankerriket under Karl den store och i det medeltida England hade nyårsfirandet förlagt till den 25:e mars. (Dessa data hade förstås med kristendomen och dess centralgestalt att göra.)
Det var olika årtal här och var på medeltiden då man i andra länder också kunde ha sina kristna nyår i september på olika datum.
Nu har vi som bekant återgått till det hedna romerska nyåret: den 1:a januari fastställdes som rätt datum för nyårsdagen av påven Gregorius XIII (1582). Det, och en del justeringar av tideräkningen gav den "gregorianska" kalendern.
I den julianska kalendern räknades 365 ¼ dygn plus en skottdag vart fjärde år, men då det faktiska året är 365,242 dygn drar sig den julianska kalendern med dryga 11 minuter per år. ("Big difference!" kanske du tänker, men) tideräkningen i det sena 1500-talet var på detta vis kommen tiotalet dygn ur fas med den astronomisktmatematiska sanningen.
Saken ordnades med att hoppa över tio dagar i 1582 års almanacka:
dagen efter den 4:e oktober kom den 15:e oktober.
I den gregorianska tideräkningen är det skottår vart fjärde år utom de som slutar med två nollor och inte är jämnt delbara med 400. (Vilket förklarar varför år 2000 var ett skottår men att år 1900 inte var det (om du händelsevis skulle ha grubblat över denna (skenbara) disharmoni)).
Protestantiskt styrda länder (som Sverige) behöll länge den julianska kalendern. Under 1600-talet skiljde sig alltså tideräkningen åt med tio dagar mellan katolska och protestantiska länder.
Och, som om denna dubbla bokföring inte var nog förvirrande (tänk exempelvis på födelseattester, kontrakt eller nyhetsrapportering) hade Sverige under de första tolv åren av 1700-talet en alldeles egen tid: den "svenska kalendern" som var ett mellanting mellan den romerska och den påvliga tideräkningen. Den svenska kalendern tog slut den 30:e februari 1712 varpå det blev den 1:a mars (samma år), och Sverige var åter i fas med den julianska kalendern.
Den gregorianska tideräkningen infördes i Sverige först 1753 i ett skutt från 17:e februari till 1:a mars. Man ville inte onödigt skylta med att det var en tideräkning med namn av en påve: man kallade den för "nya stilen".
Varför april heter som det gör är oklart. Den 1:a april var Venus festdag under antiken. Möjligen kan april ha namn av Venus grekiska förebild Aphrodite, som aphrilis. Eller kanske från det latinska verbet aperire, som betyder "öppna".
Ingen vet säkert.
Maj är uppkallad efter den fornitaliska naturgudomligheten Maia (om vilken det inte finns några historier). Den romerska Maia skall inte förväxlas med den grekiska Maia (om vilken det finns historier).
Juni efter Juno, som var de gifta kvinnornas och barnaföderskornas gudinna. Hon hade flera hedrande tillnamn, varav ett var matrona. (Hennes etruskiska föregångare hette Uni.)
Juli hedrar Gajus Julius Caesar och augusti hedrar hans adoptivson Gajus Julius Caesar Octavianus vilken, som Roms förste kejsare, hade namnet och hederstiteln Augustus: "den (gudomligt) upphöjde" eller "den vördnadsvärde".
Dessa månader hette dessförinnan Quintilis och Sextilis
(d v s "hörande till den femte" och dito "sjätte").
När så nästföljande kejsare Claudius Nero Tiberius fick på förslag av senaten att döpa en månad efter honom sa han omedelbart "nej", och "var skall senaten få månader ifrån om Rom får mer än tolv kejsare?"
Avslutningsvis: åter lite antik lokalfärg med två (andra) romare i samspråk, där den ene vill ha tillbaka de hundra denarer den andre är skyldig honom:
- När! När skall du återgälda mig denna skuld?
- Solvo ad graecas Calendae.
"Det löser vi på den grekiska Calendis"
...det vill säga: aldrig, då grekerna inte räknade tiden som i Rom.