"jag är fantamej Polyfemos!"

.
Så utropade en cyklop (ja, en enögd jätte) i en annons jag tecknade en gång för ett pumpföretag (tror jag att det var). Needless to say blev den refuserad.

Detta minne skulpterar ett arkaiskt leende i mitt ansikte och varje gång jag stöter på Polyfemos (ja, faktiskt, och dessutom varje gång jag läser Homeros) kommer jag att tänka på den animerade förtjusning några av oss upplevde den kvällen. (Jag vet att jag här är vittne i egen sak (och det är kanske väl sentimentalt och egocentriskt (kanske du tycker?))) men låt mig söka mildra saken (och så att säga smeka dig lite medhårs) med en teori som är i svang om minnet; nämligen denna: varje gång du minns något raderar du i återkallandet den tidigare versionen av det du ägnar dig åt att minnas. Eller snarare: du ändrar och justerar omedvetet det återkallade en aning och denna alterering lämnar i dig ett nydanat minne som du tror är samma skeende.

Så med detta (som kanske vare sig är faktum eller ens troligt) om inte bevisat så i alla fall lagt på bordet, är det väl inte konstigt att jag nu - långt efteråt - ser mig och dom andra som något i stil med Kröyers målning "Hip Hip Hurra" den där gången, där i källaren...

Jag är fantamej Polyfemos!

***

Inatt var en av dessa nätter igen. Sömnlöshet. Halvdrömmerier. Tankar på grekisk mytologi.

Polyfemos betyder "den som pratar mycket". Det gillar jag, och tänker att Homeros menar något med det; rent av något självironiskt.

(Som exempel: när en fransk författare döper en romanfigur till Monsieur N. Hervé gör han det för att klart deklarera att denne är enerverande.)

Att en skald som Homeros kunde framsjunga inte endast de "homeriska sångerna" torde väl vara rimligt att anta, och eftersom polyfemos också kan betyda "den som kan många sånger" känns cyklopens namn än mer som författarens signatur; som en rapsodisk krumelur, alluderande på sagoberättandet i sig.

Homeros leker med oss och berättar att han verkligen kan många sånger, något som för den antike lyssnaren var populärkulturellt evident. Lika uppenbart för oss när filmer lånar av Indiana Jones eller Star Wars var det en gång när Odysseus hamnar hos cyklopen.

Det är ett lån, en flirt, en lek, som kittlar lyssnaren, för det är ju Sindbad sjöfararens tredje resa ur Tusen och en natt som besjunges. Haha! Fast på grekiska då: hoi-hoi! (eller hur det nu kan tänkas heta? Vad vet jag, men jag ville absolut ha lite lokalfärg här; hoi-hoi!). Där Sindbad sjöfararen upplever det äventyrliga i att med hela besättningen bli fången i grottan hos den enögde antropofagen, vilken de sedan bländar och lurar och flyr ifrån varvid denne kastar stenblock och klippor ut efter dem i vattnet och Sindbad till slut är den ende överlevande. Detta kände så klart lyssnarna igen. Och skrattade – hoi-hoi! – åt att cyklopen i Homeros sång heter Polyfemos, med syftning på rapsoden/berättaren själv.

Som när en typ av skådespelare egentligen aldrig är någon annan än sig själva: oavsett vad som gestaltas är alltid "den som kan skådespela" närvarande. Som nu alltså Homeros i sin egen saga är "den som kan många (andra) sagor/sånger".

Episoden med cykloperna i Homeros Odysséen är inte Homeros verk och hans hjälte Odysseus är inte heller närvarande! Huvudpersonen i denna ekvilibristiska lek med berättarkonsten heter som bekant Ingen (eller Oudeis på grekiska) och ingen har varit här, skriker cyklopen till sina seende vänner.

Vad bra, tänker dom och kastar spefullt ett monokulärt ögonkast på varandra, det var illa nog av elände då Sindbad sjöfararen var här...

***
epilogos

Här måste jag dessvärre redovisa ett förefintligt aber av anakronistisk natur.

Homeros levde på 700-talet f. Kr.

(För tydlighets skull ignorerar jag den förhandenvarande akademiska omständigheten att Homeros själva existens är ifrågasatt och alltså möjligen även den uppdiktad.)

Först cirka 1700 år senare samlades (persiska och indiska) sagor till Tusen och en natt.

Dessa dateringar vederlägger med tämligen konkret eftertryck mitt resonemang i det ovanstående.


...såvida inte...