.
1.
En form av perceptionspsykologi, ägnad studiet av det omedvetna självbedrägeriet. Deceptionspsykologin (deception:av engelskans self-deception; ur latinets deceptor, "bedragare") behandlar missuppfattningens mekanismer: skevbildens utmålande; realitetsförvrängning; sanningsfabulerande.
Till skillnad från normal perception (latinets "förnimmelse, varseblivning") är studieobjektets varseblivning (dock utan dennes kunskap därom) ofullständig, skev eller helt felaktig. Dennes missuppfattning – deception – framstår som galen och skrattretande. Dock äger densamma kraft av sanning för den villfarne, som med iver och övertygelse tillstår sin förklaring (av exempelvis ett händelseförlopp) som den rätta.
Exempel:
A och B iakttar händelseförloppet X varefter A har en uppfattning (perception) och B, som inte till fullo förstod, eller såg händelsen, har en missuppfattning (deception). Studiet av de interna processer vari B ändock söker förklara (och därmed konstruera en osann version av) händelsen för sig själv (och i förlängningen: för andra) är en form av deceptionspsykologi.
(Se vidare under "fotbollssupportrar", "Nicolaus V" och "patafysik".)
2.
Nominell vetenskap som genom extensivt användande av floskulös terminologi söker blända och vilseleda den vårdsökande så att denne inte längre känner (igen) sig. Varvid en (pseudoeuforisk) känsla av tillfrisknande kan uppstå. Denna verbalinducerade placeboeffekt soulagerar dock patienten endast på kort sikt.
(Se vidare under "mumbo-jumbo", "blå dunster" och "bländverk".)