Hej!
Välkommen hit.
Här på Ipsedromos är texter jag skrev under åren 2008 – 2011.
/Mårten
dramatiska
Ser Romeo och Julia på Dramaten och redan i prologen undrar jag:
vem pratar hon med och varför en så forcerad diktion?
Det är ett sätt att tala som antagligen inte finns utanför Dramaten:
hon läser sina repliker på språket dramatiska.
Jag ser mig om i salongen och det är lätt att tänka att denna lokal och dess verksamhet konserverar en dåtida kulturyttring. Som på Skansen där man går in i en liten stuga och någon i gammkläderna utstyrd sommarjobbare låtsas att nu är det 1840 och såhär kärnade vi smöret, kardade vi ullen, spelade vi teatern.
Ja, kanske är jag på ett museum för teater...
Guldet i taket, Julius Kronbergs målningar (till vilka skisser och studier finns att beskåda på just Skansen: i "Kronbergs ateljé") och omkring mig alla dessa tanter.
Publiken består nästan enbart av kvinnor, vilket är ironiskt, då "publik" som ord kommer ur latinets publicus som i sin tur kommer ur pubes: "manbar, vuxen". Publicus betyder alltså något i stil med:
vad som hör till de vuxna männen.
Långt bättre är det med franskans/engelskans audience (ur latinets audire: "höra") som i ordets andra betydelse passar som hand i handske då du ser Romeo och Julia:
"företräde hos/inför en furste (eller annan högt uppsatt person)"
För pjäsen utspelar sig på sätt och vis hos fursten av Verona och han avslutar stycket med konstaterandet att:
never was a story of more woe than this of Juliet and her Romeo.
morningstar
.
Woke up with the same old unhappiness
I’ve got these desperate feelings that nothing means anything.
What is it all about? You do this and what does it mean, and you do that and what does it mean?
It was a beautiful day. Walked on the street and a little kid, she was six or seven, with another kid, yelled, ‘Look at the guy with a wig,’ and I was really embarrassed, I blew my cool and it ruined my afternoon. So I was depressed.
I’m so tired of the Campbell’s Soup Can I could throw up.
No no, I don’t love my name so much. I always wanted to change it. When I was little I was going to take ‘Morningstar,’ Andy Morningstar. I thought it was so beautiful. And I came so close to actually using it for my career.
I got so nervous thinking about all these new kids painting away and me just going to parties.
The party went on and on. It was great. Left at 1:30, and was miserable.
Left there and saw a sign that said ‘Funeral Home,’ and I thought it was a discotheque and started to go in, but then they were actually bringing a body in and I freaked out and crossed to the other side of the street.
I went to sleep, facing life alone
ur The Andy Warhol Diaries
Woke up with the same old unhappiness
I’ve got these desperate feelings that nothing means anything.
What is it all about? You do this and what does it mean, and you do that and what does it mean?
It was a beautiful day. Walked on the street and a little kid, she was six or seven, with another kid, yelled, ‘Look at the guy with a wig,’ and I was really embarrassed, I blew my cool and it ruined my afternoon. So I was depressed.
I’m so tired of the Campbell’s Soup Can I could throw up.
No no, I don’t love my name so much. I always wanted to change it. When I was little I was going to take ‘Morningstar,’ Andy Morningstar. I thought it was so beautiful. And I came so close to actually using it for my career.
I got so nervous thinking about all these new kids painting away and me just going to parties.
The party went on and on. It was great. Left at 1:30, and was miserable.
Left there and saw a sign that said ‘Funeral Home,’ and I thought it was a discotheque and started to go in, but then they were actually bringing a body in and I freaked out and crossed to the other side of the street.
I went to sleep, facing life alone
ur The Andy Warhol Diaries
memento
.
nulla dies sine linea - ingen dag utan ett penseldrag.
.
Denna devis skall den grekiske målaren Apelles, som var samtida med Alexander den store, ha myntat och sökt leva upp till.
.
Linea kan också betyda pennstreck.
.
Apelles kommer mig att tänka på Charles Baudelaire, som i Mitt nakna hjärta ofta påminner sig själv om att arbeta. Baudelaire har problem med en form av nervös lathet och när han skriver uppskjuter man vad man har att göra, riskerar man att aldrig kunna göra det blir den infantilfilosofiska analysen smärtsamt angelägen och hotfull.
.
…för mig i alla fall
nulla dies sine linea - ingen dag utan ett penseldrag.
.
Denna devis skall den grekiske målaren Apelles, som var samtida med Alexander den store, ha myntat och sökt leva upp till.
.
Linea kan också betyda pennstreck.
.
Apelles kommer mig att tänka på Charles Baudelaire, som i Mitt nakna hjärta ofta påminner sig själv om att arbeta. Baudelaire har problem med en form av nervös lathet och när han skriver uppskjuter man vad man har att göra, riskerar man att aldrig kunna göra det blir den infantilfilosofiska analysen smärtsamt angelägen och hotfull.
.
…för mig i alla fall
stormen 3.0
.
Stormen är den näst kortaste pjäsen av Shakespeare och utspelas i princip under den tid det tar att spela den. Händelser som skett för flera år sedan eller på andra platser refereras helt enkelt. 30% av texten är Prosperos repliker.
Stormen är symmetriskt uppbyggd på många sätt.
Många karaktärer speglar varandra eller är varandras motsatser.
Stormen har nio symmetriskt komponerade scener:
Den första och den sista är båten som först går i kvav och sist är hel igen (den gick aldrig i kvav: det var trolleri). Scenerna 2 och 8 visar Prospero, Miranda och Ferdinand. Scenerna 3 och 7 visar Antonio och Sebastian och hur de planerar att mörda Alonso för att ta över hans kungatitel. I båda scenerna blir de förhindrade: först av Ariel och sedan av den mystiska och festliga middagen som dukar upp sig själv. Scenerna 4 och 6 är fyllonas: Stephano och Trinculo som lär Caliban att supa. I den mittersta scenen lovar sig de unga älskande, Miranda och Ferdinand, åt varandra.
Den goda trollkarlen Prospero har sin pendang i den onda häxan Sycorax. Den flygande tjänaren Ariel har sin motsats i den klumpiga och efterblivna tjänaren Caliban.
Sycorax höll Ariel fången. Nu håller Prospero honom fången. Caliban är (den nu döda) Sycorax son och i fångenskap hos Prospero. Caliban hade, om han genomfört den avbrutna våldtäkten på Miranda, blivit Prosperos "svärson".
Prospero och Miranda bor på ön sedan ett skeppsbrott tolv år tidigare. Alla nyanlända människor är på ön av motsvarande anledning: de nya skeppsbrutna kommer i land i mindre grupper som alla tror att de är de enda överlevande. Alltså tror Alonso, kungen av Neapel, att hans son Ferdinand är död. Ferdinand tror detsamma om sin far.
Ferdinand sätts i arbete av Prospero liksom han satt Mirandas första beundrare Caliban i arbete.
Fyllona tror att hovmännen är döda och att det därför är fritt fram att ta över kungamakten – ta över makten som Prosperos bror tagit över dennes roll som hertig av Milano. Fyllona tänker sig att döda Prospero och låta Caliban bli fri från denne (men att likväl bli deras undersåte).
Hertigen av Milano tänker sig, som sagt, att döda kungen av Neapel. Till slut blir alla överraskade då de trott att Prospero var död sedan tolv år. Ja, banne mig. Det slutar så lyckligt så lyckligt så lyckligt.
Prospero är samma ord som engelskans prosperous och Miranda kommer ur latinets verb miror: "förundras/häpna" över italienskans adjektiv mirando: "underbar", men varför Caliban? Det kan vara ett anagram på cannibal, "kannibal." Eller så är det något annat…
Ariel som namn är så likt (ärke)änglarnas namn att det är lätt att tro att Shakespeare hittat på en kusin till Mikael, Gabriel, Rafael, Uriel… Fanuel… och vad de nu heter. På Shakespeares tid hade varje veckodag sin egen ängel (från måndag till söndag): Gabriel, Camael, Raphael, Sachiel, Anael, Cassiel och Mikael.
I Bibeln är Ariel (i Jesaja) ett symboliskt namn på Jerusalem.
Ariel kan helt enkelt vara en lek med engelskan aerial eftersom Ariel är en luftande - i motsats till Caliban som är jord. Prospero till Caliban: thou earth, thou: speak! och filth that thou art
De båda professorerna Vaughan – den ena i engelska den andra i historia – återger möjliga ursprung och förlagor till namnet Caliban i The Tempest (the Arden Shakespeare; third series, 1999):
Several alternative etymologies have been offered. Among them is the African placename ‘Calibia’, which appeared near the Mediterranean coast on some sixteenth-century maps and is mentioned in Richard Knolle’s Generall Historie of the Turks (1603), a book that Shakespeare unquestionably plumbed for Othello only a few years before he wrote The Tempest. A classical possibility is the ’Chalybes’, a people mentioned by Virgil (Aeneid, Bk 10, 174). Still others proposed sources for Caliban’s name are an Arabic word for ‘vile dog’, Kalebon; the Hindi word for a satyr of Kalee, Kalee-ban; and, more plausibly, the Romany (Gypsy) word for black or dark things, caulibon. Gypsies were a major social concern throughout sixteenth- and seventeenth-century England, as numerous laws, plays, tracts and sermons attest; ‘caulibon’ may have been an effective theatrical signifier of unruliness, darkness and licentiousness
Eh… okej. Sen är där en fotnot med ytterligare en etymologisk möjlighet: Kalyb, en kvinnlig karaktär i en bok från 1597. Professorernas exposé avslutas likafullt med brasklappen att ingen etymologi rörande Caliban går att bestyrka.
Nå, vad mer om Stormen?
Man kan se pjäsen som en imperialistisk allegori. Att Prospero med sina böcker (i.e. intelligens/kunskap/kultur) och sin trolldom (i.e. vetenskap: krut, teknik, mekanik et cetera) är Europa som koloniserar och förslavar Caliban som då är afrikan/indian/irländare (som alla på denna tids togs för korkade, opålitliga och mer eller mindre kannibaliska). I början av 1600-talet levde omkring 25 indianer i London och det låter overkligt att Shakespeare inte skulle ha hört talas om det. Troligare är väl att han snackat med dom. England importerade slavar från Afrika redan i mitten av 1500-talet, till England och till Virginia. Och man ansåg som naturgivet att skottar, walesare och irländare var underlägsna engelsmän.
Kring år 1600 cirkulerade många redogörelser från europeiska upptäcktsfärder. I dessa berättades om skeppsbrott, "bountiful" öar, myterier som kvästes och infödingar (som också i något fall blev alkoholiserade av europeiskt vin). En särskilt intressant händelse år 1609 är då skeppet Sea Venture i en storm kom ifrån de andra skeppen i konvojen och förliste mot Bermudas klippor, varefter hela besättningen som mirakulöst överlevt bodde där i nio månader. Då hade de tillverkat två nya farkoster och seglade till sin ursprungliga destination i Virginia där man tagit dem för döda och därifrån skrivit hem till England om denna död, varför man nu (1610) skrev nya gladare, rent teatrala, rapporter om hur de alla överlevt.
Notera årtalen för dessa sagolika händelser och betänk att Shakespeares The Tempest hade premiär 1611.
Men ön som det hela i Stormen utspelas på torde ju ändå ligga i Medelhavet eftersom Prospero och Miranda blivit skickade från Italien i en gisten båt och de i pjäsens inledning förlista skeppet är på väg tillbaka till Neapel från Tunis där kung Alonsos dotter Claribel gifts bort till en lokal kung. Vidare är Calibans mamma Sycorax från Algeriet. Pappan är djävulen, menar Prospero i en replik, men det låter ju helt orimligt.
Det sägs ofta att Stormen, jämte En midsommarnattsdröm och Kärt besvär förgäves, inte har någon känd förlaga. Det är sant såtillvida att Shakespeare inte gjort teater om en historisk person (Julius Caesar, Richard III…) eller utifrån en känd saga (Hamlet, Romeo och Julia…). Men Stormen har sina inspirationskällor: Vergilius Aeneiden, Ovidius Metamorfoser, Montaignes Of the Caniballes och en redogörelse för det ovan nämnda skeppsbrottet vid Bermuda: William Stracheys A True Reportory.
På 1660-talet ändrades The Tempest och gjordes om till en annan pjäs. Bättre, som man tyckte. Den fick underrubriken The Enchanted Island och kom att propagera för monarki som det naturliga styrelseskicket: pjäsens alla ansatser till uppror mot överhögheter fick vara kvar och visa hur dumt det blir när populasen försöker tänka själva. Ariel fick en mer betydande roll då denne flyger och sjunger mycket. The Tempest fick mer av sång och tjosan och blev mer opera än teater. Calibans alla naturlyriska och fundersamma repliker gavs till en påhittad styvson till Prospero: den rättmätiga hertigen av Mantua (no less!). Caliban reducerades till en grotesk fåne, men det passade ju ihop med den slyna till syster man samtidigt hittat på åt honom. Hon fick heta Sycorax. Åt Miranda hittades på en oskuldsfull syster som hette Dorinda.
1675 hade The Mock Tempest premiär. Den driver med "operan" (vilken nu allmänt antas vara Shakespeares originalpjäs). The Mock Tempest börjar med vad som verkar vara en storm, men det visar sig vara ett mycket tumultartat bråk på en bordell. Efter diverse roligheter slutar det hela med en kör bestående av hallickar och kopplerskor. Denna parodi populariserade Shakespeare ytterligare.
1838, efter nästan tvåhundra år av vanföreställningar, sattes originalet upp på Drury Lane: William Shakespeares The Tempest, som funnits att tillgå i tryck (och i flera upplagor) sedan 1623.
Tolkningarna av Stormen har förändrats genom århundradena. Under 1800-talet såg man den mer och mer som en "amerikansk" pjäs med Caliban som indian eller afrikansk slav. Med Darwin kom Caliban att uppfattas som "den felande länken" och spelades som någon form av halvapa. (Detta, trots att då Trinculo upptäcker Caliban tror han att det är en fisk! Sju gånger i sin första replik säger Trinculo ordet fisk om denna underliga figur.) Under mitten av 1900-talet övergick tolkningarna till ett postkolonialt synsätt. För att småningom berikas med en massa psykoanalytiska fantasier. (Caliban och Ariel kunde tänkas vara Prosperos undermedvetna (id) och överjag. Eller, kanske var Caliban hans libido? Eller vad tycker du? Caliban kan vara Thanatos och Ariel Eros... eller Agape rent av? Allt är möjligt. Allt är tillåtet.)
Miranda är ensam kvinna i pjäsen. Detta har tolkats. "Miranda’s situation is Canadian", är en (faktisk) tolkning. 2010 spelade Helen Mirren "Prospera" i en filmatisering. Ariel kanske är en kvinna? Do you love me, master? säger Ariel till Prospero. Eller om Ariel är gay.
Whether it is set on a distant planet or a tropical island, the contemporary Tempest embodies the pertinent issues of our time: the brutal realities of individual and collective power, the bitter legacy of colonialism and slavery, the difficulty of releasing the female body from male inscription and control, and the misunderstandings and violence that often accompany cultural exchange. (Vaughan, Arden Shakespeare: The Tempest)
Avslutningsvis: hur The Tempest – The Enchanted Island annonserades en gång (1733) inför en föreställning på Drury Lane:
Scenes, Machines, Habits, Flyings, Sinkings, and Other Decorations proper to the play.
Stormen är den näst kortaste pjäsen av Shakespeare och utspelas i princip under den tid det tar att spela den. Händelser som skett för flera år sedan eller på andra platser refereras helt enkelt. 30% av texten är Prosperos repliker.
Stormen är symmetriskt uppbyggd på många sätt.
Många karaktärer speglar varandra eller är varandras motsatser.
Stormen har nio symmetriskt komponerade scener:
Den första och den sista är båten som först går i kvav och sist är hel igen (den gick aldrig i kvav: det var trolleri). Scenerna 2 och 8 visar Prospero, Miranda och Ferdinand. Scenerna 3 och 7 visar Antonio och Sebastian och hur de planerar att mörda Alonso för att ta över hans kungatitel. I båda scenerna blir de förhindrade: först av Ariel och sedan av den mystiska och festliga middagen som dukar upp sig själv. Scenerna 4 och 6 är fyllonas: Stephano och Trinculo som lär Caliban att supa. I den mittersta scenen lovar sig de unga älskande, Miranda och Ferdinand, åt varandra.
Den goda trollkarlen Prospero har sin pendang i den onda häxan Sycorax. Den flygande tjänaren Ariel har sin motsats i den klumpiga och efterblivna tjänaren Caliban.
Sycorax höll Ariel fången. Nu håller Prospero honom fången. Caliban är (den nu döda) Sycorax son och i fångenskap hos Prospero. Caliban hade, om han genomfört den avbrutna våldtäkten på Miranda, blivit Prosperos "svärson".
Prospero och Miranda bor på ön sedan ett skeppsbrott tolv år tidigare. Alla nyanlända människor är på ön av motsvarande anledning: de nya skeppsbrutna kommer i land i mindre grupper som alla tror att de är de enda överlevande. Alltså tror Alonso, kungen av Neapel, att hans son Ferdinand är död. Ferdinand tror detsamma om sin far.
Ferdinand sätts i arbete av Prospero liksom han satt Mirandas första beundrare Caliban i arbete.
Fyllona tror att hovmännen är döda och att det därför är fritt fram att ta över kungamakten – ta över makten som Prosperos bror tagit över dennes roll som hertig av Milano. Fyllona tänker sig att döda Prospero och låta Caliban bli fri från denne (men att likväl bli deras undersåte).
Hertigen av Milano tänker sig, som sagt, att döda kungen av Neapel. Till slut blir alla överraskade då de trott att Prospero var död sedan tolv år. Ja, banne mig. Det slutar så lyckligt så lyckligt så lyckligt.
Prospero är samma ord som engelskans prosperous och Miranda kommer ur latinets verb miror: "förundras/häpna" över italienskans adjektiv mirando: "underbar", men varför Caliban? Det kan vara ett anagram på cannibal, "kannibal." Eller så är det något annat…
Ariel som namn är så likt (ärke)änglarnas namn att det är lätt att tro att Shakespeare hittat på en kusin till Mikael, Gabriel, Rafael, Uriel… Fanuel… och vad de nu heter. På Shakespeares tid hade varje veckodag sin egen ängel (från måndag till söndag): Gabriel, Camael, Raphael, Sachiel, Anael, Cassiel och Mikael.
I Bibeln är Ariel (i Jesaja) ett symboliskt namn på Jerusalem.
Ariel kan helt enkelt vara en lek med engelskan aerial eftersom Ariel är en luftande - i motsats till Caliban som är jord. Prospero till Caliban: thou earth, thou: speak! och filth that thou art
De båda professorerna Vaughan – den ena i engelska den andra i historia – återger möjliga ursprung och förlagor till namnet Caliban i The Tempest (the Arden Shakespeare; third series, 1999):
Several alternative etymologies have been offered. Among them is the African placename ‘Calibia’, which appeared near the Mediterranean coast on some sixteenth-century maps and is mentioned in Richard Knolle’s Generall Historie of the Turks (1603), a book that Shakespeare unquestionably plumbed for Othello only a few years before he wrote The Tempest. A classical possibility is the ’Chalybes’, a people mentioned by Virgil (Aeneid, Bk 10, 174). Still others proposed sources for Caliban’s name are an Arabic word for ‘vile dog’, Kalebon; the Hindi word for a satyr of Kalee, Kalee-ban; and, more plausibly, the Romany (Gypsy) word for black or dark things, caulibon. Gypsies were a major social concern throughout sixteenth- and seventeenth-century England, as numerous laws, plays, tracts and sermons attest; ‘caulibon’ may have been an effective theatrical signifier of unruliness, darkness and licentiousness
Eh… okej. Sen är där en fotnot med ytterligare en etymologisk möjlighet: Kalyb, en kvinnlig karaktär i en bok från 1597. Professorernas exposé avslutas likafullt med brasklappen att ingen etymologi rörande Caliban går att bestyrka.
Nå, vad mer om Stormen?
Man kan se pjäsen som en imperialistisk allegori. Att Prospero med sina böcker (i.e. intelligens/kunskap/kultur) och sin trolldom (i.e. vetenskap: krut, teknik, mekanik et cetera) är Europa som koloniserar och förslavar Caliban som då är afrikan/indian/irländare (som alla på denna tids togs för korkade, opålitliga och mer eller mindre kannibaliska). I början av 1600-talet levde omkring 25 indianer i London och det låter overkligt att Shakespeare inte skulle ha hört talas om det. Troligare är väl att han snackat med dom. England importerade slavar från Afrika redan i mitten av 1500-talet, till England och till Virginia. Och man ansåg som naturgivet att skottar, walesare och irländare var underlägsna engelsmän.
Kring år 1600 cirkulerade många redogörelser från europeiska upptäcktsfärder. I dessa berättades om skeppsbrott, "bountiful" öar, myterier som kvästes och infödingar (som också i något fall blev alkoholiserade av europeiskt vin). En särskilt intressant händelse år 1609 är då skeppet Sea Venture i en storm kom ifrån de andra skeppen i konvojen och förliste mot Bermudas klippor, varefter hela besättningen som mirakulöst överlevt bodde där i nio månader. Då hade de tillverkat två nya farkoster och seglade till sin ursprungliga destination i Virginia där man tagit dem för döda och därifrån skrivit hem till England om denna död, varför man nu (1610) skrev nya gladare, rent teatrala, rapporter om hur de alla överlevt.
Notera årtalen för dessa sagolika händelser och betänk att Shakespeares The Tempest hade premiär 1611.
Men ön som det hela i Stormen utspelas på torde ju ändå ligga i Medelhavet eftersom Prospero och Miranda blivit skickade från Italien i en gisten båt och de i pjäsens inledning förlista skeppet är på väg tillbaka till Neapel från Tunis där kung Alonsos dotter Claribel gifts bort till en lokal kung. Vidare är Calibans mamma Sycorax från Algeriet. Pappan är djävulen, menar Prospero i en replik, men det låter ju helt orimligt.
Det sägs ofta att Stormen, jämte En midsommarnattsdröm och Kärt besvär förgäves, inte har någon känd förlaga. Det är sant såtillvida att Shakespeare inte gjort teater om en historisk person (Julius Caesar, Richard III…) eller utifrån en känd saga (Hamlet, Romeo och Julia…). Men Stormen har sina inspirationskällor: Vergilius Aeneiden, Ovidius Metamorfoser, Montaignes Of the Caniballes och en redogörelse för det ovan nämnda skeppsbrottet vid Bermuda: William Stracheys A True Reportory.
På 1660-talet ändrades The Tempest och gjordes om till en annan pjäs. Bättre, som man tyckte. Den fick underrubriken The Enchanted Island och kom att propagera för monarki som det naturliga styrelseskicket: pjäsens alla ansatser till uppror mot överhögheter fick vara kvar och visa hur dumt det blir när populasen försöker tänka själva. Ariel fick en mer betydande roll då denne flyger och sjunger mycket. The Tempest fick mer av sång och tjosan och blev mer opera än teater. Calibans alla naturlyriska och fundersamma repliker gavs till en påhittad styvson till Prospero: den rättmätiga hertigen av Mantua (no less!). Caliban reducerades till en grotesk fåne, men det passade ju ihop med den slyna till syster man samtidigt hittat på åt honom. Hon fick heta Sycorax. Åt Miranda hittades på en oskuldsfull syster som hette Dorinda.
1675 hade The Mock Tempest premiär. Den driver med "operan" (vilken nu allmänt antas vara Shakespeares originalpjäs). The Mock Tempest börjar med vad som verkar vara en storm, men det visar sig vara ett mycket tumultartat bråk på en bordell. Efter diverse roligheter slutar det hela med en kör bestående av hallickar och kopplerskor. Denna parodi populariserade Shakespeare ytterligare.
1838, efter nästan tvåhundra år av vanföreställningar, sattes originalet upp på Drury Lane: William Shakespeares The Tempest, som funnits att tillgå i tryck (och i flera upplagor) sedan 1623.
Tolkningarna av Stormen har förändrats genom århundradena. Under 1800-talet såg man den mer och mer som en "amerikansk" pjäs med Caliban som indian eller afrikansk slav. Med Darwin kom Caliban att uppfattas som "den felande länken" och spelades som någon form av halvapa. (Detta, trots att då Trinculo upptäcker Caliban tror han att det är en fisk! Sju gånger i sin första replik säger Trinculo ordet fisk om denna underliga figur.) Under mitten av 1900-talet övergick tolkningarna till ett postkolonialt synsätt. För att småningom berikas med en massa psykoanalytiska fantasier. (Caliban och Ariel kunde tänkas vara Prosperos undermedvetna (id) och överjag. Eller, kanske var Caliban hans libido? Eller vad tycker du? Caliban kan vara Thanatos och Ariel Eros... eller Agape rent av? Allt är möjligt. Allt är tillåtet.)
Miranda är ensam kvinna i pjäsen. Detta har tolkats. "Miranda’s situation is Canadian", är en (faktisk) tolkning. 2010 spelade Helen Mirren "Prospera" i en filmatisering. Ariel kanske är en kvinna? Do you love me, master? säger Ariel till Prospero. Eller om Ariel är gay.
Whether it is set on a distant planet or a tropical island, the contemporary Tempest embodies the pertinent issues of our time: the brutal realities of individual and collective power, the bitter legacy of colonialism and slavery, the difficulty of releasing the female body from male inscription and control, and the misunderstandings and violence that often accompany cultural exchange. (Vaughan, Arden Shakespeare: The Tempest)
Avslutningsvis: hur The Tempest – The Enchanted Island annonserades en gång (1733) inför en föreställning på Drury Lane:
Scenes, Machines, Habits, Flyings, Sinkings, and Other Decorations proper to the play.
för roligt
.
Ibland är det inte för roligt.
.
Men det kunde vara värre.
.
Du kan verkligen ha det för roligt..
.
Frans G Bengtsson fick mig att tänka på det i någon av sina essäer när han, jag tror i en bisats, nämner Pietro Aretino, som en association bara. Denne italienske satiriker, "furstarnas gissel" och författare av litteratur, poesi, teaterpjäser och pornografi dog 1556.
.
Pietro Aretino skrattade ihjäl sig.
.
Och han är inte ensam om det.
.
Kung Martin av Aragonien dog av skratt 1410.
.
Filosofen Chrysippos som verkade i den stoiska skolan, skrattade ihjäl sig ett par hundra år före vår tideräkning. Stoikerna betonade vanligtvis sedlig stränghet och förakt för yttre förhållandens inverkan på sinneslugnet. Men då Chrysippos en dag bjöd sin åsna på vin och sedan såg på när den berusade åsnan försökte äta fikon... ja, då skrattade filosofen ihjäl sig.
.
Den skotska aristokraten Thomas Urquhart (Urchard) är, vid sidan av det följande, mest känd för att till engelska ha översatt Rabelais. Då han hörde nyheten att den sedan nio år från brittiska öarna landsflyktige kungen över Skottland, Charles II, återkallats och blivit kung också över England och Irland föll han i skratt. Och skrattade ihjäl sig.
.
Det femte exemplet hette Nanda Bayin och var kung av Burma. Han fick år 1599 av en besökande italiensk köpman höra om Venedig: att denna var en självständig fri stat, men att Venedig saknade kung. Åt en sådan absurd anomali skrattade kungen av Burma ihjäl sig.
.
Slutligen målaren Zeuxis som omkring år 400 f Kr skrattade ihjäl sig åt en bild han målat. Det sägs att en äldre dam av Zeuxis beställde en bild av Afrodite och samtidigt insisterade på sig själv som modell. På vilket resultatet blev för roligt. Tyvärr finns inte denna eller någon annan målning kvar av denne i skratt avlidne konstnär.
Ibland är det inte för roligt.
.
Men det kunde vara värre.
.
Du kan verkligen ha det för roligt..
.
Frans G Bengtsson fick mig att tänka på det i någon av sina essäer när han, jag tror i en bisats, nämner Pietro Aretino, som en association bara. Denne italienske satiriker, "furstarnas gissel" och författare av litteratur, poesi, teaterpjäser och pornografi dog 1556.
.
Pietro Aretino skrattade ihjäl sig.
.
Och han är inte ensam om det.
.
Kung Martin av Aragonien dog av skratt 1410.
.
Filosofen Chrysippos som verkade i den stoiska skolan, skrattade ihjäl sig ett par hundra år före vår tideräkning. Stoikerna betonade vanligtvis sedlig stränghet och förakt för yttre förhållandens inverkan på sinneslugnet. Men då Chrysippos en dag bjöd sin åsna på vin och sedan såg på när den berusade åsnan försökte äta fikon... ja, då skrattade filosofen ihjäl sig.
.
Den skotska aristokraten Thomas Urquhart (Urchard) är, vid sidan av det följande, mest känd för att till engelska ha översatt Rabelais. Då han hörde nyheten att den sedan nio år från brittiska öarna landsflyktige kungen över Skottland, Charles II, återkallats och blivit kung också över England och Irland föll han i skratt. Och skrattade ihjäl sig.
.
Det femte exemplet hette Nanda Bayin och var kung av Burma. Han fick år 1599 av en besökande italiensk köpman höra om Venedig: att denna var en självständig fri stat, men att Venedig saknade kung. Åt en sådan absurd anomali skrattade kungen av Burma ihjäl sig.
.
Slutligen målaren Zeuxis som omkring år 400 f Kr skrattade ihjäl sig åt en bild han målat. Det sägs att en äldre dam av Zeuxis beställde en bild av Afrodite och samtidigt insisterade på sig själv som modell. På vilket resultatet blev för roligt. Tyvärr finns inte denna eller någon annan målning kvar av denne i skratt avlidne konstnär.
händer
Ludwig Wittgenstein menade att man inte kan säga:
"detta är min hand/där är min hand"
.
men Georg Henrik von Wright menade att man kan,
då man hittat den, efter en bilolycka där den farit av.
.
Efter bikten i kyrkan (där döden lurat honom)
vrider riddaren Antonius Block på sin ena hand,
spänner den, synar den och säger,
med Max von Sydows röst:
.
"detta är min hand"
.
Willy Kyrklund, i Tvåsam:
.
Hand. Min hand. Min vänstra hand. Detta är min vänstra hand. Den består av hud och bindväv och senor och muskler och kärlsystem och nervtrådar och inuti handen är en skeletthand; detta är min hand, min vänstra hand. Jag tar om den, men släpper förskräckt. Vem är det som griper om min hand?
le coup épique
.
I La Chanson de Roland, som jag nu läst på svenska som Rolandssången, har jag lärt mig ett nytt begrepp:
.
Le coup épique.
.
Detta det "episka hugget" förekommer ett par gånger i sången, och det innebär helt enkelt att den ena riddaren hugger med sitt svärd med start genom hjälmen på motståndaren och klyver honom på mitten från huvudet till skrevet och hugget fortsätter sen genom ryggraden på hästen så att hela ekipaget dör.
.
Schvopp!
.
Striderna som skildras i (och utgör) Rolandssången äger rum i slutet av ett frankiskt fälttåg in i Spanien. Det är Karl den store som är långt hemifrån Aachen och som leder ett sorts korståg under tiden från påsk till augusti år 778.
.
Rolands svärd heter Durendal och det är stackaren Chernubles och hans häst som råkar ut för ett coup épique:
.
Schvupp!
.
Rolands gode vän riddaren Olivier upprepar det episka hugget med sitt svärd Halteclere genom riddaren Justin från Val Ferrée och dödar honom och hans häst.
.
Sången är förfärlig. Det är krig och död för hela slanten.
.
Som en följd av all denna ofred svimmas det och gråts mycket i sången. På slutet dör Rolands trolovade Aude av sorg. En spansk kung dör av sorg. Då Roland ser att vännen Olivier blir svårt sårad svimmar han och rider sedan medvetslös omkring på slagfältet varpå den omtöcknade Olivier tar miste på vän och fiende och hugger Roland över hjälmen:
.
Schpapp!
.
Men just detta försök till coup épique misslyckas: hugget stannar i hjälmen och Roland tar ingen skada.
.
- Min käre vän, du högg väl ej med vilje?
- Förlåt mig, broder, för att jag tog så miste!
.
Därefter bugar de sig helt vördsamt och så stiger Olivier av sin häst, lägger sig i gräset och dör. Då gråter Roland "och aldrig får ni höra en man mer tyngd av sorg", och sen svimmar han igen "men han hålls kvar av sina gyllne stigbyglar och kan ej falla, åt vilket håll han än må luta."
.
Roland vaknar till sans igen och kämpar vidare tills han är siste överlevare bland den eftertrupp som (av den gemene Ganelon) lurats in i strid mot en övermäktig saracensk armé. Roland samlar bland de döda frankerna ihop de ädlaste av riddarna och lägger dem på rad: han gråter och kan inte stå på benen, ja: han svimmar av sorg.
.
Strax därefter dör han.
.
Den frankiska huvudstyrkan blir underrättad om överfallet på eftertruppen och vänder åter in i Spanien.
.
När Karl den store hejdlöst gråtande bland alla döda frankiska krigare till slut finner Roland svimmar kejsaren.
Och det är han inte ensam om:
.
Av sorg och ömkan svimmar hundra tusen franker.
I La Chanson de Roland, som jag nu läst på svenska som Rolandssången, har jag lärt mig ett nytt begrepp:
.
Le coup épique.
.
Detta det "episka hugget" förekommer ett par gånger i sången, och det innebär helt enkelt att den ena riddaren hugger med sitt svärd med start genom hjälmen på motståndaren och klyver honom på mitten från huvudet till skrevet och hugget fortsätter sen genom ryggraden på hästen så att hela ekipaget dör.
.
Schvopp!
.
Striderna som skildras i (och utgör) Rolandssången äger rum i slutet av ett frankiskt fälttåg in i Spanien. Det är Karl den store som är långt hemifrån Aachen och som leder ett sorts korståg under tiden från påsk till augusti år 778.
.
Rolands svärd heter Durendal och det är stackaren Chernubles och hans häst som råkar ut för ett coup épique:
.
Schvupp!
.
Rolands gode vän riddaren Olivier upprepar det episka hugget med sitt svärd Halteclere genom riddaren Justin från Val Ferrée och dödar honom och hans häst.
.
Sången är förfärlig. Det är krig och död för hela slanten.
.
Som en följd av all denna ofred svimmas det och gråts mycket i sången. På slutet dör Rolands trolovade Aude av sorg. En spansk kung dör av sorg. Då Roland ser att vännen Olivier blir svårt sårad svimmar han och rider sedan medvetslös omkring på slagfältet varpå den omtöcknade Olivier tar miste på vän och fiende och hugger Roland över hjälmen:
.
Schpapp!
.
Men just detta försök till coup épique misslyckas: hugget stannar i hjälmen och Roland tar ingen skada.
.
- Min käre vän, du högg väl ej med vilje?
- Förlåt mig, broder, för att jag tog så miste!
.
Därefter bugar de sig helt vördsamt och så stiger Olivier av sin häst, lägger sig i gräset och dör. Då gråter Roland "och aldrig får ni höra en man mer tyngd av sorg", och sen svimmar han igen "men han hålls kvar av sina gyllne stigbyglar och kan ej falla, åt vilket håll han än må luta."
.
Roland vaknar till sans igen och kämpar vidare tills han är siste överlevare bland den eftertrupp som (av den gemene Ganelon) lurats in i strid mot en övermäktig saracensk armé. Roland samlar bland de döda frankerna ihop de ädlaste av riddarna och lägger dem på rad: han gråter och kan inte stå på benen, ja: han svimmar av sorg.
.
Strax därefter dör han.
.
Den frankiska huvudstyrkan blir underrättad om överfallet på eftertruppen och vänder åter in i Spanien.
.
När Karl den store hejdlöst gråtande bland alla döda frankiska krigare till slut finner Roland svimmar kejsaren.
Och det är han inte ensam om:
.
Av sorg och ömkan svimmar hundra tusen franker.
konsthallen
.
Att sitta och vakta en konstutställning under en veckas tid är tråkigt. Dagarna efter en glammig vernissage blev långa. Inte många besökte galleriet. Men några...
.
En besökare sa att bilderna var platta. Och han fortsatte: du är ju arkitekt, ser jag, och ändå är det så ytliga bilder du gjort, tvådimensionella, utan djup. Sen gick människan, efter att ha uttalat denna sin lilla iakttagelse liksom i steget. Jag håller med dig, hade jag kunnat säga. Och: eftersom utställningens tema är gotiken som ju var en period under den tid centralperspektivet ännu inte var uppfunnet har jag inte heller använt detta optiska trick i målningarna....
.
En annan dag fick jag besök av en kille som kanske heter Mikael. Han hade just köpt ett helt flak saftkoncentrat. Han tipsade mig om att det fanns mycket billig saft att inhandla på Järntorget. Så stannade han en lång stund och tittade på mina tavlor. Sen pratade vi. Han berättade att han själv inte målar. Åt detta faktum nickade vi tysta ett ögonblick, men sen sa han att det gör han ju visst, på sätt och vis, fast inte tavlor då. Han snappade upp sin iPhone (ur sina ridbyxor) och visade mig några fotografier på olika uthus han bemålat med Falu rödfärg. Åh, sa jag. Och han beskrev de olika metoder han använt sig av vid målandet av vindskivorna på de olika uthusen. Aha, sa jag. Sedan visade han mig två fotografier porträtterande ett par hästar som han har lov att rida på. Åhå, sa jag och fick förklarat ridbyxorna. Mikael älskar hästar. Sen pratade vi lite om teater och jag fick också veta att hans syster målar tavlor med viss framgång. Det var en trevlig pratstund. Oförglömlig.
.
.
Oförglömligt är tyvärr också besöket av en kvinna som hånade mina bilder och himlade med ögonen och vars enda ärende in i galleriet var att försöka få mig att hyra ett annat rum i gamla stan för åtta tusen per vecka. Vilket jag avböjde med artig hänvisning till det faktum att jag var nöjd med det rum vari hon besökte mig. Hon stod på sig och ville hänga upp en annons i mitt galleri, med det fick hon inte. Så förundrades hon över att jag faktiskt sålt några av mina tavlor och gissade att köparna bara ville vara snälla mot mig. Denna människa meddelade sedan att hon minsann kunde ha utställning själv om hon hade lust, för hon målade också akvareller (vilket hon misstog mina oljemålningar för att vara). Sen erbjöd jag henne några av de vykort jag delade ut gratis, vilket hon ansåg vara en mycket dålig affär från min sida.
.
.Som gallerist lär man sig snart att känna igen några av människorna som passerar dagligen. Det var kul att under veckan komma att hälsa på en och annan sådan person. Som Pixiboy. Alltid i brådska tog han sig ändå varje dag tid att hälsa och nämna något om sin fullbokade agenda men också att han var alltför stressad för att titta in. "Men kanske i morgon." Sista dagen av utställningen, just som jag skulle plocka ner tavlorna kom han verkligen in i galleriet.
Att sitta och vakta en konstutställning under en veckas tid är tråkigt. Dagarna efter en glammig vernissage blev långa. Inte många besökte galleriet. Men några...
.
En besökare sa att bilderna var platta. Och han fortsatte: du är ju arkitekt, ser jag, och ändå är det så ytliga bilder du gjort, tvådimensionella, utan djup. Sen gick människan, efter att ha uttalat denna sin lilla iakttagelse liksom i steget. Jag håller med dig, hade jag kunnat säga. Och: eftersom utställningens tema är gotiken som ju var en period under den tid centralperspektivet ännu inte var uppfunnet har jag inte heller använt detta optiska trick i målningarna....
.
En annan dag fick jag besök av en kille som kanske heter Mikael. Han hade just köpt ett helt flak saftkoncentrat. Han tipsade mig om att det fanns mycket billig saft att inhandla på Järntorget. Så stannade han en lång stund och tittade på mina tavlor. Sen pratade vi. Han berättade att han själv inte målar. Åt detta faktum nickade vi tysta ett ögonblick, men sen sa han att det gör han ju visst, på sätt och vis, fast inte tavlor då. Han snappade upp sin iPhone (ur sina ridbyxor) och visade mig några fotografier på olika uthus han bemålat med Falu rödfärg. Åh, sa jag. Och han beskrev de olika metoder han använt sig av vid målandet av vindskivorna på de olika uthusen. Aha, sa jag. Sedan visade han mig två fotografier porträtterande ett par hästar som han har lov att rida på. Åhå, sa jag och fick förklarat ridbyxorna. Mikael älskar hästar. Sen pratade vi lite om teater och jag fick också veta att hans syster målar tavlor med viss framgång. Det var en trevlig pratstund. Oförglömlig.
.
.
Oförglömligt är tyvärr också besöket av en kvinna som hånade mina bilder och himlade med ögonen och vars enda ärende in i galleriet var att försöka få mig att hyra ett annat rum i gamla stan för åtta tusen per vecka. Vilket jag avböjde med artig hänvisning till det faktum att jag var nöjd med det rum vari hon besökte mig. Hon stod på sig och ville hänga upp en annons i mitt galleri, med det fick hon inte. Så förundrades hon över att jag faktiskt sålt några av mina tavlor och gissade att köparna bara ville vara snälla mot mig. Denna människa meddelade sedan att hon minsann kunde ha utställning själv om hon hade lust, för hon målade också akvareller (vilket hon misstog mina oljemålningar för att vara). Sen erbjöd jag henne några av de vykort jag delade ut gratis, vilket hon ansåg vara en mycket dålig affär från min sida.
.
.Som gallerist lär man sig snart att känna igen några av människorna som passerar dagligen. Det var kul att under veckan komma att hälsa på en och annan sådan person. Som Pixiboy. Alltid i brådska tog han sig ändå varje dag tid att hälsa och nämna något om sin fullbokade agenda men också att han var alltför stressad för att titta in. "Men kanske i morgon." Sista dagen av utställningen, just som jag skulle plocka ner tavlorna kom han verkligen in i galleriet.
abstraktioner
I en film kan ett barn inte vara lyckligt "when the universe is expanding!"
Det är förstås en film av Woody Allen.
.
Månen avlägsnar sig från jorden varje år med 32 millimeter.
.
I radions Sommar berättade Finlands utrikesminister Alexander Stubb en vits:
.
Vet du vad det är för skillnad mellan en introvert finländare och en extrovert finländare? Jo: när du talar med den introverte tittar han på sina fötter och då du talar med den extroverte tittar han på dina fötter.
Utrikesministern berättade skämtet helt odramatiskt.
.
Directions:
Thank someone for being that one.
Then, while singing a song,
walk with that one to the centre of the room
and back again.
Burn something.
.
Det är från en indianstam jag glömt namnet på.
.
Yoko Ono:
When you make something,
even if no one sees it,
it affects the world.
.
Att (försöka) göra målningar och teckningar utan att det blir dekorativt (och därmed platt, dött och ointressant) är roligt. Och svårt.
.
Willy Kyrklund:
Abstrakt konsts deklination från transcendens till dekoration. Nederlagets väg.
.
Jag tycker inte om rent abstrakt konst.
Jag tycker om abstraktioner.
I abstraherandet blir teckningar och målningar levande.
.
- Och ni är av samma åsikt som er samtalspartner?
undrade den okände och vände sig mot Bezdomnyj till höger.
- Hundraprocentigt!
bekräftade denne som gärna använde tillgjorda uttryck när han talade.
.
(ur Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov)
Andy Warhol:
They say that time changes things,
but you actually have to change them yourself.
Det är förstås en film av Woody Allen.
.
Månen avlägsnar sig från jorden varje år med 32 millimeter.
.
I radions Sommar berättade Finlands utrikesminister Alexander Stubb en vits:
.
Vet du vad det är för skillnad mellan en introvert finländare och en extrovert finländare? Jo: när du talar med den introverte tittar han på sina fötter och då du talar med den extroverte tittar han på dina fötter.
Utrikesministern berättade skämtet helt odramatiskt.
.
Directions:
Thank someone for being that one.
Then, while singing a song,
walk with that one to the centre of the room
and back again.
Burn something.
.
Det är från en indianstam jag glömt namnet på.
.
Yoko Ono:
When you make something,
even if no one sees it,
it affects the world.
.
Att (försöka) göra målningar och teckningar utan att det blir dekorativt (och därmed platt, dött och ointressant) är roligt. Och svårt.
.
Willy Kyrklund:
Abstrakt konsts deklination från transcendens till dekoration. Nederlagets väg.
.
Jag tycker inte om rent abstrakt konst.
Jag tycker om abstraktioner.
I abstraherandet blir teckningar och målningar levande.
.
- Och ni är av samma åsikt som er samtalspartner?
undrade den okände och vände sig mot Bezdomnyj till höger.
- Hundraprocentigt!
bekräftade denne som gärna använde tillgjorda uttryck när han talade.
.
(ur Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov)
Andy Warhol:
They say that time changes things,
but you actually have to change them yourself.
stormen
.
Har läst Shakespeares Stormen och tycker inte om den.
.
Jag upplever den som en stökig skiss och jag var tvungen att titta på personförteckningen HELA tiden. I Stormen utspelas nästan ingenting – i princip allting återberättas eller planeras utan att genomföras.
Den var inte det minsta rolig, men som en trött parafras på Shakespeare, med alltför bekanta temata: svekfulla kungabröder, två tramsiga fyllon, en trogen tjänare, "spelet bakom kulisserna", ordvitsar, plumpheter och referenser till antik mytologi, de unga älskande, förvecklingarna vi har full inblick i men inte dem de berör – vilka inte heller ser de "osynliga" sagoväsen som försöker påverka den knappa styrfarten i händelseförloppet med sitt trolleri, och till sist en avslutande, sentimental och publikfriande, monolog.
.
Man kan ju självklart uppfatta pjäsmanus som varande till sin form och av nödvändighet skissartade, men Stormen är verkligen en vattnig soppa. Det hela påminner mig om den banaldramaturgiska stommen i en brödernamarxfilm.
Tänker på Macbeth, som är väldigt spännande och verbalt spirituell: inte alls lik Stormen, som är helt ospännande i sin tillgjorda friluftsteatralitet och malande koketterande språk.
.
Kan det verkligen vara så stor skillnad?
.
Stormen tråkade ut mig oerhört.
Hur som helst är Stormen Shakespeares näst sista pjäs, skriven över 15 år efter En midsommarnattsdröm, omkring tio år efter Hamlet och fem, sex år efter Macbeth.
.
*
.
År 1948 upptäcks den femte av Uranus månar och döps till Miranda.
.
Miranda är latin och betyder "beundransvärd"; "underbar". William Shakespeare var först att använda detta adjektiv som namn på en person. (Miranda i Stormen är i vilket fall det äldsta exemplet.)
.
Namnen på Uranus satelliter (av vilka det sedan år 2003 finns 27 stycken) är en hyllning till Shakespeare, och till Stormen i synnerhet.
Inte mindre än tio av satelliterna har namn efter rollerna i Stormen: Miranda, Ariel, Caliban, Stephano, Trinculo, Sycorax, Setebos, Prospero, Ferdinand och Francisco.
.
De övriga satelliterna heter Oberon (En midsommarnattsdröm), Titania (En midsommarnattsdröm), Cordelia (Kung Lear), Ophelia (Hamlet), Bianca (Så tuktas en argbigga/Othello), Cressida (Troilus och Cressida), Desdemona (Othello), Juliet (Romeo och Julia), Portia (Köpmannen i Venedig), Rosalind (Som ni behagar), Cupid (Timon av Aten), Puck (En midsommarnattsdröm), Perdita (En vintersaga), Mab (Romeo och Julia), Margaret (Mycket väsen för ingenting/Rikard III/Henrik IV) och - helt mysteriöst - Umbriel och Belinda: två namn hämtade ur Alexander Popes The Rape of the Lock.
.
Varför är 2 av de 27 satelliterna döpta efter en annan författares skönlitterära figurer?
.
Och varför just Pope och varför döptes en år 1851 (då man kände till de fyra största månarna) och ytterligare en år 1986 (då antalet kända satelliter med hjälp av Voyager 2 i ett slag ökar från 6 till 16).
.
Jag vet inte.
.
Jag antar att astronomer får döpa sina upptäckter till vad de vill.
.
Men varför Alexander Pope och The Rape of the Lock?
.
Det är en gåta för mig. Pope är verksam över hundra år efter Shakespeare. Nu var Alexander Pope ansvarig för redigering och utgivning av Shakespeares samlade verk i början av 1700-talet, och i hans egen bok bok (Våldet på Belindas låck. Comisk hjältedigt af Alexander Pope, 1712) finns visserligen också en Ariel. Men ändå.
.
Hm…
Det finns ett par kuriosa om Alexander Pope som roar mig :
.
Pope var god vän med sir Isaac Newton.
...gravitation ...matematik ...astronomi.
.
Pope översatte BÅDE Iliaden och Odyssén till engelska.
.
"It is a pretty poem, Mr. Pope, but you must not call it Homer."
//Richard Bentley
Pope var ovanligt kortvuxen: han var bara 137 cm lång.
.
Ha! Ha! Ha!
.
Det var den i Hannover födde engelsmannen sir Frederick William Herschel (eller om du så vill: Friedrich Wilhelm Herschel) som år 1781 upptäckte planeten Uranus och han ville döpa den efter den engelske kungen George III till "Georgia", "King Georges planet" eller något liknande i en käckt rojalistisk rövslickarreverens.
Det hade faktiskt varit roligare om Uranus i stället hetat Kung Georg och varit, som Uranus är nu, omsnurrad av älvor och troll (Oberon, Titania, Caliban, Sycorax, Setebos, Cupid, Puck och Mab). För i levande livet var kung Georg III verkligen galen.
.
(I en film från 1994 är Nigel Hawthorne och Helen Mirren kungaparet: The Madness of King George.)
Samtidens tidiga 1800-tal kallade den nya planeten för "Herschel" och först efter astronomens död (1822) kommer man att döpa planeten efter den antika grekiska himmelsguden Uranos. (Att guden heter Uranos och planeten Uranus beror på latinisering av det grekiska namnet.)
.
Uranos, som var himlen, var gift med Gaia, som var jorden.
.
Kuriöst nog var Gaia också mor till Uranos.
.
Alltså: alltings urtillstånd är Chaos = det oordnade tomrummet.
Ur Chaos uppstår Gaia = Jorden.
.
Gaia ger upphov till:
Tartaros = Underjorden
Uranos = Himlen
Okeanos = Havet.
.
Uranos och Gaia fick en massa fula barn: mytologiskt viktigast av dessa är titanerna, som enligt lögnaren Hesiodos var 5 till antalet (men andra källor listar fler, t. ex, 17 stycken). Annan avkomma till Uranos och Gaia var cykloper och hekatoncheirer (vilka var och en hade hundra händer (som deras namn ju upplyser dig om) och femtio huvuden). Dessa två sistnämnda sorterna av barn var för vidriga att ha att göra med tyckte pappa Uranos som kastade ner dem i den mörkaste delen av underjorden. Uranos föraktade även titanerna, men dessa gick i alla fall an att se på utan att kväljas.
.
Småningom kom titanen Kronos att göra fadersuppror i förbund med mamma Gaia. Det gick till så att när Uranos tänkte sig att ligga med Gaia kom Kronos uppdykande med en lie och skar kuken av honom och kastade den i havet där den (till alla efterkommandes stora glädje) blev till marken vi bebor. Blodstänket från lemmen förvandlades till jättar och ur skinnslamsorna uppstod kärleksgudinnan Afrodite.
.
Jodå..Så att.
Kronos äktar därefter sin syster Rhea och hon föder flera barn men rädd som Kronos är för att bli störtad från regerandet (som han själv störtat sin far) äter han upp sina barn. "Systerfrun" lyckas dock lura honom att äta upp en sten inlindad i tyg i stället för det sjätte barnet: den lille Zeus...
.
...som när han växt upp till man tvingar pappa Kronos att svälja ett av farmor Gaia hopkokat kräkmedel varefter Kronos spyr fram Zeus syskon: Hestia, Demeter, Hera, Hades och Poseidon.
.
Sedan gifter sig Zeus med sin syster Hera och den gudomliga inaveln kan fortsätta.
.
*
.
Astronomin är fylld av historia och sagor och spretar tematiskt åt många olika håll. Där blandas arabiska, egyptiska, grekiska, latinska, poetiska och skabrösa litterära associationer. På så vis är astronomi i hög grad besläktat med William Shakespeares dramatik.
Har läst Shakespeares Stormen och tycker inte om den.
.
Jag upplever den som en stökig skiss och jag var tvungen att titta på personförteckningen HELA tiden. I Stormen utspelas nästan ingenting – i princip allting återberättas eller planeras utan att genomföras.
Den var inte det minsta rolig, men som en trött parafras på Shakespeare, med alltför bekanta temata: svekfulla kungabröder, två tramsiga fyllon, en trogen tjänare, "spelet bakom kulisserna", ordvitsar, plumpheter och referenser till antik mytologi, de unga älskande, förvecklingarna vi har full inblick i men inte dem de berör – vilka inte heller ser de "osynliga" sagoväsen som försöker påverka den knappa styrfarten i händelseförloppet med sitt trolleri, och till sist en avslutande, sentimental och publikfriande, monolog.
.
Man kan ju självklart uppfatta pjäsmanus som varande till sin form och av nödvändighet skissartade, men Stormen är verkligen en vattnig soppa. Det hela påminner mig om den banaldramaturgiska stommen i en brödernamarxfilm.
Tänker på Macbeth, som är väldigt spännande och verbalt spirituell: inte alls lik Stormen, som är helt ospännande i sin tillgjorda friluftsteatralitet och malande koketterande språk.
.
Kan det verkligen vara så stor skillnad?
.
Stormen tråkade ut mig oerhört.
Hur som helst är Stormen Shakespeares näst sista pjäs, skriven över 15 år efter En midsommarnattsdröm, omkring tio år efter Hamlet och fem, sex år efter Macbeth.
.
*
.
År 1948 upptäcks den femte av Uranus månar och döps till Miranda.
.
Miranda är latin och betyder "beundransvärd"; "underbar". William Shakespeare var först att använda detta adjektiv som namn på en person. (Miranda i Stormen är i vilket fall det äldsta exemplet.)
.
Namnen på Uranus satelliter (av vilka det sedan år 2003 finns 27 stycken) är en hyllning till Shakespeare, och till Stormen i synnerhet.
Inte mindre än tio av satelliterna har namn efter rollerna i Stormen: Miranda, Ariel, Caliban, Stephano, Trinculo, Sycorax, Setebos, Prospero, Ferdinand och Francisco.
.
De övriga satelliterna heter Oberon (En midsommarnattsdröm), Titania (En midsommarnattsdröm), Cordelia (Kung Lear), Ophelia (Hamlet), Bianca (Så tuktas en argbigga/Othello), Cressida (Troilus och Cressida), Desdemona (Othello), Juliet (Romeo och Julia), Portia (Köpmannen i Venedig), Rosalind (Som ni behagar), Cupid (Timon av Aten), Puck (En midsommarnattsdröm), Perdita (En vintersaga), Mab (Romeo och Julia), Margaret (Mycket väsen för ingenting/Rikard III/Henrik IV) och - helt mysteriöst - Umbriel och Belinda: två namn hämtade ur Alexander Popes The Rape of the Lock.
.
Varför är 2 av de 27 satelliterna döpta efter en annan författares skönlitterära figurer?
.
Och varför just Pope och varför döptes en år 1851 (då man kände till de fyra största månarna) och ytterligare en år 1986 (då antalet kända satelliter med hjälp av Voyager 2 i ett slag ökar från 6 till 16).
.
Jag vet inte.
.
Jag antar att astronomer får döpa sina upptäckter till vad de vill.
.
Men varför Alexander Pope och The Rape of the Lock?
.
Det är en gåta för mig. Pope är verksam över hundra år efter Shakespeare. Nu var Alexander Pope ansvarig för redigering och utgivning av Shakespeares samlade verk i början av 1700-talet, och i hans egen bok bok (Våldet på Belindas låck. Comisk hjältedigt af Alexander Pope, 1712) finns visserligen också en Ariel. Men ändå.
.
Hm…
Det finns ett par kuriosa om Alexander Pope som roar mig :
.
Pope var god vän med sir Isaac Newton.
...gravitation ...matematik ...astronomi.
.
Pope översatte BÅDE Iliaden och Odyssén till engelska.
.
"It is a pretty poem, Mr. Pope, but you must not call it Homer."
//Richard Bentley
Pope var ovanligt kortvuxen: han var bara 137 cm lång.
.
Ha! Ha! Ha!
.
Det var den i Hannover födde engelsmannen sir Frederick William Herschel (eller om du så vill: Friedrich Wilhelm Herschel) som år 1781 upptäckte planeten Uranus och han ville döpa den efter den engelske kungen George III till "Georgia", "King Georges planet" eller något liknande i en käckt rojalistisk rövslickarreverens.
Det hade faktiskt varit roligare om Uranus i stället hetat Kung Georg och varit, som Uranus är nu, omsnurrad av älvor och troll (Oberon, Titania, Caliban, Sycorax, Setebos, Cupid, Puck och Mab). För i levande livet var kung Georg III verkligen galen.
.
(I en film från 1994 är Nigel Hawthorne och Helen Mirren kungaparet: The Madness of King George.)
Samtidens tidiga 1800-tal kallade den nya planeten för "Herschel" och först efter astronomens död (1822) kommer man att döpa planeten efter den antika grekiska himmelsguden Uranos. (Att guden heter Uranos och planeten Uranus beror på latinisering av det grekiska namnet.)
.
Uranos, som var himlen, var gift med Gaia, som var jorden.
.
Kuriöst nog var Gaia också mor till Uranos.
.
Alltså: alltings urtillstånd är Chaos = det oordnade tomrummet.
Ur Chaos uppstår Gaia = Jorden.
.
Gaia ger upphov till:
Tartaros = Underjorden
Uranos = Himlen
Okeanos = Havet.
.
Uranos och Gaia fick en massa fula barn: mytologiskt viktigast av dessa är titanerna, som enligt lögnaren Hesiodos var 5 till antalet (men andra källor listar fler, t. ex, 17 stycken). Annan avkomma till Uranos och Gaia var cykloper och hekatoncheirer (vilka var och en hade hundra händer (som deras namn ju upplyser dig om) och femtio huvuden). Dessa två sistnämnda sorterna av barn var för vidriga att ha att göra med tyckte pappa Uranos som kastade ner dem i den mörkaste delen av underjorden. Uranos föraktade även titanerna, men dessa gick i alla fall an att se på utan att kväljas.
.
Småningom kom titanen Kronos att göra fadersuppror i förbund med mamma Gaia. Det gick till så att när Uranos tänkte sig att ligga med Gaia kom Kronos uppdykande med en lie och skar kuken av honom och kastade den i havet där den (till alla efterkommandes stora glädje) blev till marken vi bebor. Blodstänket från lemmen förvandlades till jättar och ur skinnslamsorna uppstod kärleksgudinnan Afrodite.
.
Jodå..Så att.
Kronos äktar därefter sin syster Rhea och hon föder flera barn men rädd som Kronos är för att bli störtad från regerandet (som han själv störtat sin far) äter han upp sina barn. "Systerfrun" lyckas dock lura honom att äta upp en sten inlindad i tyg i stället för det sjätte barnet: den lille Zeus...
.
...som när han växt upp till man tvingar pappa Kronos att svälja ett av farmor Gaia hopkokat kräkmedel varefter Kronos spyr fram Zeus syskon: Hestia, Demeter, Hera, Hades och Poseidon.
.
Sedan gifter sig Zeus med sin syster Hera och den gudomliga inaveln kan fortsätta.
.
*
.
Astronomin är fylld av historia och sagor och spretar tematiskt åt många olika håll. Där blandas arabiska, egyptiska, grekiska, latinska, poetiska och skabrösa litterära associationer. På så vis är astronomi i hög grad besläktat med William Shakespeares dramatik.
stormen 2.0
.
Sedan jag skrev om Stormen senast har jag sett ett par filmer som utgår fritt från William Shakespeare: Peter Greenaways Prospero’s books och Per Åhlins Resan till Melonia. Dom är fina. Derek Jarmans The Tempest är ett annat filmtips.
.
Stormen är i mycket en pjäs om avhållsamhet: personerna i pjäsen vinner lyckan genom att i tur och ordning avhålla sig från mord, sex, alkohol, frihet, makt och trolleri.
.
I Macbeth lyser däremot avhållsamheten med sin frånvaro. Macbeth är den mest spännande av de Shakespearepjäser jag läst. Den har ett nästan hetsigt tempo och kastar sig fram och tillbaka mellan miljöer och personer och är mycket dramatisk. Jag tänkte: Macbeth på teatern kan omöjligt bli så rafflande som han skrivit den: med sina snabba och många scenbyten skall den naturligtvis vara en film!
.
Därför har jag försökt se ett par filmatiseringar av Macbeth: en från 1948 och en från 2005. På dvd-konvolutet till den nyare filmen är tryckta några promotioncitat. Tänk dig dessa målade med bred pensel på väggen utanför the Globe för 400 år sedan:
.
RÅSNYGGT ULTRAVÅLD
.
EXTREMT VÅLDSAM GANGSTERACTION
.
CHOCKERANDE PÅ HÖG NIVÅ
.
Jag orkade se en kvart kanske. Sen slängde jag filmen i soporna. Inte för att jag orkade se längre in i Orson Welles fåniga Macbeth i vilken han själv som huvudroll är utspökad till mongolriddare och över allt (som jag orkade med att se) vilar ett generande skimmer av vad som bara kan beskrivas som "Monty Python".
.
Just dessa filmer bevisade alltså inte min tes.
.
(Har dock ett vagt minne av att John Turturro gör en maffiamacbeth, som var helt okej.)
.
Av en Macbeth på Stockholms stadsteater är det allt överskuggande minnet att i pausen – då det tänts i salongen och publiken sorlande börjat ta sig ut i foajén – kommer Macbeth in på scenen igen och med lyfta armar äskar han tystnad och lystring och deklamerar myndigt att brandmännen som eventuellt befinner sig i foajén inte skall fruktas då dessa är där utryckta på ett falskt brandlarm. Publiken gapar åt denna amatörmässiga egoism varmed skådespelaren raserar "den fjärde väggen" och visar sig vara... inte Macbeth, utan bara den gamle goe götlaborgaren Sven Wollter.
.
I King Lear säger narren till kungen:
.
thou wouldst make a good fool.
.
Men tillbaka till Stormen och ett avslutande
(och kanske förlåtande) citat där Prospero säger:
.
We are such stuff as dreams are made on;
and our little life is rounded with a sleep.
Sedan jag skrev om Stormen senast har jag sett ett par filmer som utgår fritt från William Shakespeare: Peter Greenaways Prospero’s books och Per Åhlins Resan till Melonia. Dom är fina. Derek Jarmans The Tempest är ett annat filmtips.
.
Stormen är i mycket en pjäs om avhållsamhet: personerna i pjäsen vinner lyckan genom att i tur och ordning avhålla sig från mord, sex, alkohol, frihet, makt och trolleri.
.
I Macbeth lyser däremot avhållsamheten med sin frånvaro. Macbeth är den mest spännande av de Shakespearepjäser jag läst. Den har ett nästan hetsigt tempo och kastar sig fram och tillbaka mellan miljöer och personer och är mycket dramatisk. Jag tänkte: Macbeth på teatern kan omöjligt bli så rafflande som han skrivit den: med sina snabba och många scenbyten skall den naturligtvis vara en film!
.
Därför har jag försökt se ett par filmatiseringar av Macbeth: en från 1948 och en från 2005. På dvd-konvolutet till den nyare filmen är tryckta några promotioncitat. Tänk dig dessa målade med bred pensel på väggen utanför the Globe för 400 år sedan:
.
RÅSNYGGT ULTRAVÅLD
.
EXTREMT VÅLDSAM GANGSTERACTION
.
CHOCKERANDE PÅ HÖG NIVÅ
.
Jag orkade se en kvart kanske. Sen slängde jag filmen i soporna. Inte för att jag orkade se längre in i Orson Welles fåniga Macbeth i vilken han själv som huvudroll är utspökad till mongolriddare och över allt (som jag orkade med att se) vilar ett generande skimmer av vad som bara kan beskrivas som "Monty Python".
.
Just dessa filmer bevisade alltså inte min tes.
.
(Har dock ett vagt minne av att John Turturro gör en maffiamacbeth, som var helt okej.)
.
Av en Macbeth på Stockholms stadsteater är det allt överskuggande minnet att i pausen – då det tänts i salongen och publiken sorlande börjat ta sig ut i foajén – kommer Macbeth in på scenen igen och med lyfta armar äskar han tystnad och lystring och deklamerar myndigt att brandmännen som eventuellt befinner sig i foajén inte skall fruktas då dessa är där utryckta på ett falskt brandlarm. Publiken gapar åt denna amatörmässiga egoism varmed skådespelaren raserar "den fjärde väggen" och visar sig vara... inte Macbeth, utan bara den gamle goe götlaborgaren Sven Wollter.
.
I King Lear säger narren till kungen:
.
thou wouldst make a good fool.
.
Men tillbaka till Stormen och ett avslutande
(och kanske förlåtande) citat där Prospero säger:
.
We are such stuff as dreams are made on;
and our little life is rounded with a sleep.
newsflash
.
Adam av Bremen trodde att det bodde cykloper i Norden.
Mäster Adam skrev (innan han dog cirka år 1085) om ärkestiftet Hamburg-Bremens historia (från år 800) till vilket Norden hörde. Skildringarna av dessa nordliga regioner av stiftet är baserade på hörsägen (koko!) men ändå.
Det fanns i Norden, enligt Adam, också människor med hundhuvuden, och där bodde amazoner, och...
Jag tror jag stannar där.
Jaha.
Så att.
Cykloper, minsann.
Adam av Bremen trodde att det bodde cykloper i Norden.
Mäster Adam skrev (innan han dog cirka år 1085) om ärkestiftet Hamburg-Bremens historia (från år 800) till vilket Norden hörde. Skildringarna av dessa nordliga regioner av stiftet är baserade på hörsägen (koko!) men ändå.
Det fanns i Norden, enligt Adam, också människor med hundhuvuden, och där bodde amazoner, och...
Jag tror jag stannar där.
Jaha.
Så att.
Cykloper, minsann.
låneord
.
The Sound and the Fury av Wiliam Faulkner,
Brave New World av Aldous Huxley och
Falsk som vatten i regi av Hasse Alfredson...
.
...har titlar lånade av William Shakespeare
(Macbeth/Stormen/Othello).
.
Har jag nyligen upptäckt.
.
Såg en gång en fransk film: Le lait de la tendraisse humaine.
.
Långt efteråt har jag förstått att titeln är ett lån från Shakespeare och lady Macbeth: "yet do I fear thy nature, it is too full o'th'milk of human kindness".
.
Band of Brothers är ett lån ur Henry V.
.
Det finns hur mycket som helst: här är en lista.
.
Det är säkert mer. Också sådant som inte direkt citerar. Som kontrast till Shakespeare i Henry IV: A man can die but once, säger ju Ian Fleming: You Only Live Twice.
.
Det är William Shakespeare (eller om du vill: Antonio i The Merchant of Venice) som är den "someone" Elvis Presley refererar till då han i mitten av Are you lonesome to-night? myspratar: someone said that the worlds’a stage and each must play a part...
.
Weezer och Rivers Cuomo refererar också till denne "someone" i The Greatest Man That Ever Lived på den röda skivan.
.
Antonio:
I hold the world but as the world, Gratiano;
A stage, where every man must play a part,
And mine a sad one.
.
I Köpmannen i Venedig står det plötsligt "Allt är inte guld som glimmar". I samma pjäs säger Jessika att "kärleken är blind." Men, tänkte jag då, det kan väl Shakespeare omöjligen ha varit först med. (Även om han också i Romeo och Julia skriver om kärlekens blindhet.) För det låter som en mycket latinsk sentens. Något Catullus kunde ha skrivit.
.
Nu hittar jag inte just den formuleringen, men här är en grej ur Catullus dikter om kärlek och hat:
.
Hatar gör jag och älskar ändå.
Du frågar mig varför.
Vet inte, men det är så.
Ständigt torterar det mig.
The Sound and the Fury av Wiliam Faulkner,
Brave New World av Aldous Huxley och
Falsk som vatten i regi av Hasse Alfredson...
.
...har titlar lånade av William Shakespeare
(Macbeth/Stormen/Othello).
.
Har jag nyligen upptäckt.
.
Såg en gång en fransk film: Le lait de la tendraisse humaine.
.
Långt efteråt har jag förstått att titeln är ett lån från Shakespeare och lady Macbeth: "yet do I fear thy nature, it is too full o'th'milk of human kindness".
.
Band of Brothers är ett lån ur Henry V.
.
Det finns hur mycket som helst: här är en lista.
.
Det är säkert mer. Också sådant som inte direkt citerar. Som kontrast till Shakespeare i Henry IV: A man can die but once, säger ju Ian Fleming: You Only Live Twice.
.
Det är William Shakespeare (eller om du vill: Antonio i The Merchant of Venice) som är den "someone" Elvis Presley refererar till då han i mitten av Are you lonesome to-night? myspratar: someone said that the worlds’a stage and each must play a part...
.
Weezer och Rivers Cuomo refererar också till denne "someone" i The Greatest Man That Ever Lived på den röda skivan.
.
Antonio:
I hold the world but as the world, Gratiano;
A stage, where every man must play a part,
And mine a sad one.
.
I Köpmannen i Venedig står det plötsligt "Allt är inte guld som glimmar". I samma pjäs säger Jessika att "kärleken är blind." Men, tänkte jag då, det kan väl Shakespeare omöjligen ha varit först med. (Även om han också i Romeo och Julia skriver om kärlekens blindhet.) För det låter som en mycket latinsk sentens. Något Catullus kunde ha skrivit.
.
Nu hittar jag inte just den formuleringen, men här är en grej ur Catullus dikter om kärlek och hat:
.
Hatar gör jag och älskar ändå.
Du frågar mig varför.
Vet inte, men det är så.
Ständigt torterar det mig.
en sång om vrede
.
Strax följer en kort redogörelse över vad greken Akilles tar sig för då han en dag inte lyckas döda trojanen Hektor (eftersom guden Apollon för stunden så retfullt förhindrar det).
Hektor har i Iliadens sextonde sång dödat Akilles bäste vän Patroklos. Hektor skall själv dö i den tjugoandra sången och blir då, Apollon till trots, både dödad och därefter (under tolv dagars tid) grundligen skändad av Akilles. Liket återbördas först i sista sången, den tjugofjärde, vari Hektor slutligen bränns, begravs och begråts. Snipp snapp snut och med det är Iliaden slut.
På annat håll får man veta att även Akilles dör i striderna vid Troja. (Det är den klåfingrige Apollon som styr pilen in i hans häl.) Därefter tillfaller Akilles rustning ingen mindre än Odysseus och det är något som retar upp Ajax så till den milda grad att det gör honom galen och vild och mordisk av avundssjuka.
(Jag kommer här att tänka på barn och deras understundom expressiva uttryck för den känsliga upplevelsen av att vara förfördelade i det att de nekas det momentana uppfyllandet av varjehanda önskningar.)
Tillbaka till Patroklos och hans död:
Patroklos var, då Hektor "stötte lansen i hans buk så att spetsen gick ut genom ryggen", utan hjälm, utan harnesk, utan sköld och utan lans och redan svårt sårad och omtöcknad och försökte blödande dra sig undan striden. Denna svaghet och skyddslöshet hos Patroklos var följden av ett (gudomligt) ingripande av Apollon som samtidigt med avväpnandet passade på att (bakifrån och osynlig för alla) ge Patroklos en fet smäll i ryggen: "hårt så att ögonen i sina hålor skelade".
Är det verkligen Apollon, musikens och skaldekonstens gud? Är det verkligen Apollon, försoningens gud? Jag ställer mig frågande till vad (fan) han i så fall håller på med här i Iliaden. Men efter att ha konsulterat en faktabok i ämnet visar det sig att Apollon hade flera strängar på sin lyra och (i det här sammanhanget föga förvånande) även var dödens gud.
Tillbaka till slagfältet:
Patroklos blir i sin vindögda yrsel genast attackerad bakifrån av en fegis vid namn Euforbos. Detta ynkliga kräk ränner sin vassa lans mellan skulderbladen på Patroklos och springer omedelbart därifrån kissnödig av rädsla för att själv bli attackerad av den vapenlöse greken. Över till Finland för en kommentar:
Voj, saatani vitto perkele så fegt! Puukko-niiiven vill smaka blod!
Tillbaka till Troja:
Sålunda var Akilles arg. Han var så oöverträffat förbannad och rasande att han var vred som ingen annan tidigare varit vredgad. Iliaden inleds ju också med att deklarera denna exceptionella upprördhet som bokens själva ämne:
Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akilles...
.
Som jag trodde, men i Ingvar Björkesons översättning är "vreden" till och med bokens första ord:
.
Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs...
Här kommer nu, ur Iliadens tjugonde sång, en skopa av Akilles stora vrede i min summariska återgivning, för jag skiter i hexameter. Detta är vad som berättas: Akilles ropar (från sin vagn) genom stridens larm till Hektor att han vid nästa möte skall slå ihjäl honom, men nu skall andra trojaner dö: "de får duga så länge". Därefter blir han Rambo:
1. En man vid namn Dryops får en stöt i nacken och dör.
2. Direkt efter honom får en man vid namn Demouchos av Akilles en lans genom knäet och blir sen med ett svärdshugg dödad.
3 och 4. De två bröderna Dardanos och Laógonos dör tillsammans: den ene för Akilles svärd och den andre för hans lans.
5. Nu kommer trojanen Tros på idén att ge sig: han hoppas bli skonad och tagen tillfånga och springer därför hukande och ödmjukt fram till Akilles och ber krypande om nåd och skall just till att famna hans ben när den vredgade utan pardon ränner sitt svärd i Tros så att levern rinner ut genom såret och trojanen dör.
6. Akilles ränner sitt spjut in i örat på en man vid namn Moulios och stöter spjutet genom dennes huvud så att det kommer ut genom det andra örat.
7. Echeklos får "det vackert sirade svärdet" hugget mitt över hjässan: "klingan blev varm av blod".
8. En man vid namn Deukalion står nu på tur och först får han lansen genom armbågen: "Häpen blev troern stående kvar, med armen förlamad – framför sig såg han sin död. Ett svärdshugg genom hans nacke skickade huvud och hjälm långt bort, och ur ryggradens kotor framvällde märg".
9. Nu får en man som heter Rhigmos av Akilles ett spjut i buken och faller ur sin vagn.
10. Rhigmos kusk Areïthoos skall just vända om och hjälpa sin herre men får då i ryggen Akilles slipade lansudd.
Ovanstående bodycount avslutas med en beskrivning av hur blodet sprutar upp på Akilles stridsvagn när hästarnas hovar stöter i liken och sången avslutas med: "Ursinnig stormade hjälten fram på jakt efter ära och det dröp blod och smuts från hans obetvingliga händer."
Ursäkta mig, men: Vilken hjälte? Vilken ära?
Smurfa, o smurf, om smurfen som smurfade hos smurfen Akilles...
Strax följer en kort redogörelse över vad greken Akilles tar sig för då han en dag inte lyckas döda trojanen Hektor (eftersom guden Apollon för stunden så retfullt förhindrar det).
Hektor har i Iliadens sextonde sång dödat Akilles bäste vän Patroklos. Hektor skall själv dö i den tjugoandra sången och blir då, Apollon till trots, både dödad och därefter (under tolv dagars tid) grundligen skändad av Akilles. Liket återbördas först i sista sången, den tjugofjärde, vari Hektor slutligen bränns, begravs och begråts. Snipp snapp snut och med det är Iliaden slut.
På annat håll får man veta att även Akilles dör i striderna vid Troja. (Det är den klåfingrige Apollon som styr pilen in i hans häl.) Därefter tillfaller Akilles rustning ingen mindre än Odysseus och det är något som retar upp Ajax så till den milda grad att det gör honom galen och vild och mordisk av avundssjuka.
(Jag kommer här att tänka på barn och deras understundom expressiva uttryck för den känsliga upplevelsen av att vara förfördelade i det att de nekas det momentana uppfyllandet av varjehanda önskningar.)
Tillbaka till Patroklos och hans död:
Patroklos var, då Hektor "stötte lansen i hans buk så att spetsen gick ut genom ryggen", utan hjälm, utan harnesk, utan sköld och utan lans och redan svårt sårad och omtöcknad och försökte blödande dra sig undan striden. Denna svaghet och skyddslöshet hos Patroklos var följden av ett (gudomligt) ingripande av Apollon som samtidigt med avväpnandet passade på att (bakifrån och osynlig för alla) ge Patroklos en fet smäll i ryggen: "hårt så att ögonen i sina hålor skelade".
Är det verkligen Apollon, musikens och skaldekonstens gud? Är det verkligen Apollon, försoningens gud? Jag ställer mig frågande till vad (fan) han i så fall håller på med här i Iliaden. Men efter att ha konsulterat en faktabok i ämnet visar det sig att Apollon hade flera strängar på sin lyra och (i det här sammanhanget föga förvånande) även var dödens gud.
Tillbaka till slagfältet:
Patroklos blir i sin vindögda yrsel genast attackerad bakifrån av en fegis vid namn Euforbos. Detta ynkliga kräk ränner sin vassa lans mellan skulderbladen på Patroklos och springer omedelbart därifrån kissnödig av rädsla för att själv bli attackerad av den vapenlöse greken. Över till Finland för en kommentar:
Voj, saatani vitto perkele så fegt! Puukko-niiiven vill smaka blod!
Tillbaka till Troja:
Sålunda var Akilles arg. Han var så oöverträffat förbannad och rasande att han var vred som ingen annan tidigare varit vredgad. Iliaden inleds ju också med att deklarera denna exceptionella upprördhet som bokens själva ämne:
Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akilles...
.
Som jag trodde, men i Ingvar Björkesons översättning är "vreden" till och med bokens första ord:
.
Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs...
Här kommer nu, ur Iliadens tjugonde sång, en skopa av Akilles stora vrede i min summariska återgivning, för jag skiter i hexameter. Detta är vad som berättas: Akilles ropar (från sin vagn) genom stridens larm till Hektor att han vid nästa möte skall slå ihjäl honom, men nu skall andra trojaner dö: "de får duga så länge". Därefter blir han Rambo:
1. En man vid namn Dryops får en stöt i nacken och dör.
2. Direkt efter honom får en man vid namn Demouchos av Akilles en lans genom knäet och blir sen med ett svärdshugg dödad.
3 och 4. De två bröderna Dardanos och Laógonos dör tillsammans: den ene för Akilles svärd och den andre för hans lans.
5. Nu kommer trojanen Tros på idén att ge sig: han hoppas bli skonad och tagen tillfånga och springer därför hukande och ödmjukt fram till Akilles och ber krypande om nåd och skall just till att famna hans ben när den vredgade utan pardon ränner sitt svärd i Tros så att levern rinner ut genom såret och trojanen dör.
6. Akilles ränner sitt spjut in i örat på en man vid namn Moulios och stöter spjutet genom dennes huvud så att det kommer ut genom det andra örat.
7. Echeklos får "det vackert sirade svärdet" hugget mitt över hjässan: "klingan blev varm av blod".
8. En man vid namn Deukalion står nu på tur och först får han lansen genom armbågen: "Häpen blev troern stående kvar, med armen förlamad – framför sig såg han sin död. Ett svärdshugg genom hans nacke skickade huvud och hjälm långt bort, och ur ryggradens kotor framvällde märg".
9. Nu får en man som heter Rhigmos av Akilles ett spjut i buken och faller ur sin vagn.
10. Rhigmos kusk Areïthoos skall just vända om och hjälpa sin herre men får då i ryggen Akilles slipade lansudd.
Ovanstående bodycount avslutas med en beskrivning av hur blodet sprutar upp på Akilles stridsvagn när hästarnas hovar stöter i liken och sången avslutas med: "Ursinnig stormade hjälten fram på jakt efter ära och det dröp blod och smuts från hans obetvingliga händer."
Ursäkta mig, men: Vilken hjälte? Vilken ära?
Smurfa, o smurf, om smurfen som smurfade hos smurfen Akilles...
spela roll
.
Pushertrilogin är väldigt mycket Shakespeare: Ödesdigra val. Hat. Förtvivlan. Mord. Lögner. Svek. Ensamhet. Och alla i Pusher spelar en roll i ett system av utnyttjanden.
.
Antonio, i "The Merchant of Venice", säger att världen är "a stage, where every man must play a part".
Och så här står det i "As you like it":
.
All the world’s a stage, and all the men and women merely players: they have their exits and their entrances; and one man in his time plays many parts...
.
Även Macbeth och Lear liknar livet vid teatern.
.
Lear:
When we are born we cry that we are come to this great stage of fools.
.
Macbeth:
Life’s but a walking shadow, a poor player that struts and frets his hour upon the stage and then is heard no more: it is a tale told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing.
.
De är båda fullständigt galna, förstås, och ensamma, rädda och desillusionerade.
.
Pushertrilogin är väldigt mycket Shakespeare: Ödesdigra val. Hat. Förtvivlan. Mord. Lögner. Svek. Ensamhet. Och alla i Pusher spelar en roll i ett system av utnyttjanden.
.
Antonio, i "The Merchant of Venice", säger att världen är "a stage, where every man must play a part".
Och så här står det i "As you like it":
.
All the world’s a stage, and all the men and women merely players: they have their exits and their entrances; and one man in his time plays many parts...
.
Även Macbeth och Lear liknar livet vid teatern.
.
Lear:
When we are born we cry that we are come to this great stage of fools.
.
Macbeth:
Life’s but a walking shadow, a poor player that struts and frets his hour upon the stage and then is heard no more: it is a tale told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing.
.
De är båda fullständigt galna, förstås, och ensamma, rädda och desillusionerade.
.
apan och kamelen
.
Det hände sig en gång, att alla djuren voro samlade till ett festligt lag. För att roa sällskapet uppträdde apan och dansade. Hon dansade så fint, att alla grepos av beundran och applåderade våldsamt. Men kamelen, som stod bland åskådarne, kände sig mycket avundsjuk. Han ville också vinna beundran och applåder. Så stod också han upp och började dansa. Men när han klumpade runt på golvet, såg han så dum och vidrig ut, att alla djuren störtade upp och drevo honom ut ur salen med hugg och slag.
.
// Aisopos
Det hände sig en gång, att alla djuren voro samlade till ett festligt lag. För att roa sällskapet uppträdde apan och dansade. Hon dansade så fint, att alla grepos av beundran och applåderade våldsamt. Men kamelen, som stod bland åskådarne, kände sig mycket avundsjuk. Han ville också vinna beundran och applåder. Så stod också han upp och började dansa. Men när han klumpade runt på golvet, såg han så dum och vidrig ut, att alla djuren störtade upp och drevo honom ut ur salen med hugg och slag.
.
// Aisopos
dvd
.
Har tidigare försökt mig på att se Macbeth på film och nu har jag sett Roman Polanskis filmatisering från 1971.
.
Filmen visar ett regnigt Skottland.
.
Och vad mer kan man säga? (Inte mycket.)
.
Att Macbeths båda hallucinationer - en kniv och vålnaden av den döde Banquo - är gjorda med samma dubbelexponering som Victor Sjöström använde i Körkarlen femtio år tidigare ser löjligt ut. Perspektivet, storleken och skärpan på den lilla kniven är löjeväckande. Och hela scenen med Banquos vålnad är som ett eko av rövarnas bolibompa hemma hos Ronja rövardotter.
.
Det är löjeväckande.
.
Och jag vill inte att det skall väcka löje när Macbeth blir galen. Det skall väcka olust och oro; spänning och fascination.
.
(I den australiska filmen jag slängde i soporna var synen med kniven mycket bättre: Macbeth ser skuggan av en växt mot en vägg och rycker till och blir rädd. Hur spöket visar sig vet jag inte eftersom jag inte orkade se hela filmen. Och hur John Turturro reagerar i Men of Respect (1991) minns jag inte, vet jag inte, och den filmen går inte att få tag på längre.)
.
En annan sak som stör mig i Polanskis film är de många "halvt" skildrade förloppen: som om filmen är överdrivet censurerad. För när de skall slåss, spy, skjuta ihjäl någon et cetera, så visas ansatsen och resultatet men inget av händelsen.
.
Det är löjeväckande.
.
Att Macbeth har kronan på sig i sitt hemliga samtal med de två lejda mördarna är löjeväckande.
.
Att kronan i sig ser ut att vara gjord av plast är löjeväckande.
.
Att kostymavdelningen har kalkerat alla kläder ut seriealbumen om Johan och Pellevin väcker också löje.
.
Det är en löjeväckande film.
.
Roligast och mest överraskande, men likafullt löjeväckande, är när Macbeth hälsar på hos de tre häxorna: i regn och rusk vid en ruggig stenruin blir han överraskad av en naken ung häxa och indragen ner i en jordkula och där är plötsligt hur många nakna häxor som helst i alla åldrar. Som om Macbeth blivit lurad in i en förhäxad variant av videon till Sweet Harmony av The Beloved (om vilken Butthead en gång extatiskt konstaterade: This is probably the best video ever made).
.
Med "Shakespeare retold" (2005) producerade BBC fyra filmer av vilka en är Macbeth förflyttad till ett modernt restaurangkök. Macbeth är den unge kocken som känner sig otillräckligt lönad sina insatser och sin potential. Shakespeares maktinsignier, här transformerade från regalia till kulinaria, bevarar intakta alla känslomässiga temata (avund, girighet, mord, hämnd, hat, feghet, rädsla) och det är förvånansvärt bra!
.
De övriga tre versionerna hos BBC är inte är lika lyckade som Macbeth. Men ett lustigt sammanträffande är att liksom på stadsteatern En Midsommarnattsdröm (2006) utspelades i en svensk folkpark utspelas denna engelska variant i en turistpark. Hos BBC är det främst Puck (Dean Lennox Kelly) som förvaltar magin från pjäsen: det sagolika och fantastiska.
.
(I motsats, kan man gott säga, till på stadsteatern där Puck var "Wolff", ja, han var Rikard Wolff helt enkelt, och det var ju... eh, vänta... ursäkta mig: jag måste gäspa.)
.
Stärkt av den svarta Macbeth från BBC såg jag hela Orson Welles Macbeth från 1948.
.
Det skulle jag inte ha gjort.
.
Orson Welles (som spelar Macbeth) är i närbild mest hela tiden: hans svullna bäbisansikte alltid förunderligt nollställt, som om han i ett evigt utdraget ögonblick ställer sig frågan om han glömt att stänga av spisen därhemma.
.
Folk är klädda som Obelix och Asterix; som mongolkungar; som Tengils soldater med för stora hjälmar... och Welles själv tar på sig en popcornlåda som krona och senare lånar han frihetsgudinnans tiara. Lady Macbeth i sin tur har lånat sin kostym från den elaka drottningen i Disneys Snövit och de sju dvärgarna. Och det är inte det enda man lånat från tecknad film: slottet där så gott som hela filmen utspelas, i bucklig papier maché, (byggt direkt på studions betonggolv) är helt uppenbart modellerat efter det berg som Kalle, Musse och Janne åker omkring på med sin husvagn varje julafton.
.
Det är fult.
.
Det är tråkigt.
.
Den enda vackra bilden i denna fula och tråkiga Macbeth kommer 1:17:15 in i filmen och visas i knappa två sekunder. Bilden är komponerad som en bataljmålning (som av Ucello, eller Velasquez) och föreställer en här med ett otal långa pikar. Det är visuellt kittlande hur det svarta och vita kontrasterar och balanserar varandra; figurernas massverkan; det mörka fokus i förgrundens ryttare; de många vertikalerna, cirklarna, korsen...
.
Ett annat exempel på denna filmiska klumpighet och visuella... analfabetism... är att i en hel minut visas moln (som en pausbild) under det att Orson Welles läser akt 5/scen5:
.
To-morrow, and to-morrow, and to-morrow,
Creeps in this petty pace from day to day
To the last syllable of recorded time,
And all our yesterdays have lighted fools
The way to dusty death. Out, out, brief candle!
Life’s but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.
.
Welles läser den bra.
.
Men här är filmen Macbeth från 1948 radio.
.
Och nu måste jag visst gäspa igen.
Har tidigare försökt mig på att se Macbeth på film och nu har jag sett Roman Polanskis filmatisering från 1971.
.
Filmen visar ett regnigt Skottland.
.
Och vad mer kan man säga? (Inte mycket.)
.
Att Macbeths båda hallucinationer - en kniv och vålnaden av den döde Banquo - är gjorda med samma dubbelexponering som Victor Sjöström använde i Körkarlen femtio år tidigare ser löjligt ut. Perspektivet, storleken och skärpan på den lilla kniven är löjeväckande. Och hela scenen med Banquos vålnad är som ett eko av rövarnas bolibompa hemma hos Ronja rövardotter.
.
Det är löjeväckande.
.
Och jag vill inte att det skall väcka löje när Macbeth blir galen. Det skall väcka olust och oro; spänning och fascination.
.
(I den australiska filmen jag slängde i soporna var synen med kniven mycket bättre: Macbeth ser skuggan av en växt mot en vägg och rycker till och blir rädd. Hur spöket visar sig vet jag inte eftersom jag inte orkade se hela filmen. Och hur John Turturro reagerar i Men of Respect (1991) minns jag inte, vet jag inte, och den filmen går inte att få tag på längre.)
.
En annan sak som stör mig i Polanskis film är de många "halvt" skildrade förloppen: som om filmen är överdrivet censurerad. För när de skall slåss, spy, skjuta ihjäl någon et cetera, så visas ansatsen och resultatet men inget av händelsen.
.
Det är löjeväckande.
.
Att Macbeth har kronan på sig i sitt hemliga samtal med de två lejda mördarna är löjeväckande.
.
Att kronan i sig ser ut att vara gjord av plast är löjeväckande.
.
Att kostymavdelningen har kalkerat alla kläder ut seriealbumen om Johan och Pellevin väcker också löje.
.
Det är en löjeväckande film.
.
Roligast och mest överraskande, men likafullt löjeväckande, är när Macbeth hälsar på hos de tre häxorna: i regn och rusk vid en ruggig stenruin blir han överraskad av en naken ung häxa och indragen ner i en jordkula och där är plötsligt hur många nakna häxor som helst i alla åldrar. Som om Macbeth blivit lurad in i en förhäxad variant av videon till Sweet Harmony av The Beloved (om vilken Butthead en gång extatiskt konstaterade: This is probably the best video ever made).
.
Med "Shakespeare retold" (2005) producerade BBC fyra filmer av vilka en är Macbeth förflyttad till ett modernt restaurangkök. Macbeth är den unge kocken som känner sig otillräckligt lönad sina insatser och sin potential. Shakespeares maktinsignier, här transformerade från regalia till kulinaria, bevarar intakta alla känslomässiga temata (avund, girighet, mord, hämnd, hat, feghet, rädsla) och det är förvånansvärt bra!
.
De övriga tre versionerna hos BBC är inte är lika lyckade som Macbeth. Men ett lustigt sammanträffande är att liksom på stadsteatern En Midsommarnattsdröm (2006) utspelades i en svensk folkpark utspelas denna engelska variant i en turistpark. Hos BBC är det främst Puck (Dean Lennox Kelly) som förvaltar magin från pjäsen: det sagolika och fantastiska.
.
(I motsats, kan man gott säga, till på stadsteatern där Puck var "Wolff", ja, han var Rikard Wolff helt enkelt, och det var ju... eh, vänta... ursäkta mig: jag måste gäspa.)
.
Stärkt av den svarta Macbeth från BBC såg jag hela Orson Welles Macbeth från 1948.
.
Det skulle jag inte ha gjort.
.
Orson Welles (som spelar Macbeth) är i närbild mest hela tiden: hans svullna bäbisansikte alltid förunderligt nollställt, som om han i ett evigt utdraget ögonblick ställer sig frågan om han glömt att stänga av spisen därhemma.
.
Folk är klädda som Obelix och Asterix; som mongolkungar; som Tengils soldater med för stora hjälmar... och Welles själv tar på sig en popcornlåda som krona och senare lånar han frihetsgudinnans tiara. Lady Macbeth i sin tur har lånat sin kostym från den elaka drottningen i Disneys Snövit och de sju dvärgarna. Och det är inte det enda man lånat från tecknad film: slottet där så gott som hela filmen utspelas, i bucklig papier maché, (byggt direkt på studions betonggolv) är helt uppenbart modellerat efter det berg som Kalle, Musse och Janne åker omkring på med sin husvagn varje julafton.
.
Det är fult.
.
Det är tråkigt.
.
Den enda vackra bilden i denna fula och tråkiga Macbeth kommer 1:17:15 in i filmen och visas i knappa två sekunder. Bilden är komponerad som en bataljmålning (som av Ucello, eller Velasquez) och föreställer en här med ett otal långa pikar. Det är visuellt kittlande hur det svarta och vita kontrasterar och balanserar varandra; figurernas massverkan; det mörka fokus i förgrundens ryttare; de många vertikalerna, cirklarna, korsen...
.
Ett annat exempel på denna filmiska klumpighet och visuella... analfabetism... är att i en hel minut visas moln (som en pausbild) under det att Orson Welles läser akt 5/scen5:
.
To-morrow, and to-morrow, and to-morrow,
Creeps in this petty pace from day to day
To the last syllable of recorded time,
And all our yesterdays have lighted fools
The way to dusty death. Out, out, brief candle!
Life’s but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.
.
Welles läser den bra.
.
Men här är filmen Macbeth från 1948 radio.
.
Och nu måste jag visst gäspa igen.
ett öga blott
ODILON REDON.
Arimasperna var ett folkslag med bara ett öga och det hade dom mitt i pannan. Detta enögda folk var inbegripna i ständig strid om guld med gripar.
.
Ovanstående förmedlas av den grekiske historikern Herodotos (ca 484-424 f Kr) som återger vad en viss Aristeas berättat i en bok som inte finns bevarad till eftervärlden. I den förlorade boken Arimaspea berättar Aristeas från ön Proconnesus (den nutida Marmara) om en resa norrut där han träffar folkstammen issedonerna som berättar för honom om ett folkslag ytterligare norröver: arimasperna. (Bortanför dessa bodde i sin tur hyperboréerna; dem som Olof Rudbeck tog för skandinaver.) Själv träffar Aristeas aldrig några arimasper.
.
"Hörsägen" för tusen kronor: "Enögt folk i guldstrid med gripar."
.
Herodotos tvivlade faktiskt på riktigheten i Aristeas redogörelse, men ansåg ändå att det var troligare med sådana osannolika varelser ju längre bort man kom från den kända världen.
.
Tragöden Aiskylos (526-456 f Kr) refererar till Arimasperna.
.
Aristeas skröna traderas långt senare av de båda romerska vetenskapsmännen Strabon och Plinius. Den förstnämnde minns vi (sedan han dog cirka år 20) främst som geograf och författare till verket Geographica (eftersom hans andra stora verk - Historia - gått förlorad). Den senare samlade all möjlig naturvetenskap (och rena stollerierna) i Naturalis historia. Han dog som 56-åring under det att han med ambitionen att rädda folk undan Vesuvius utbrott år 79 skyndade sig in mot vulkanen.
.
Modernt förnuft gissar att de enögda arimasperna är det mytiska resultatet av en vantolkning av issedonernas språk. Aristeas som på fyllan (eller enligt honom själv: i trans) träffade issedonerna och hörde dem berätta om arimasperna - arimaspoi - tolkar ordet som stammande ur arima ("ett") och spou ("öga"), när de egentliga rötterna torde vara: ariama ("kärlek") och aspa ("hästar").
.
Arimasperna var troligen ett nomadiserande ryttarfolk med hemvist på de euroasiatiska stäpperna (före liknande ryttarfolk som hunner och mongoler).
.
Men vad det är för något som Aristeas (i fyllan och villan) uppfattade som gripar är svårare att gissa. Griparna hade guldet i alla fall.
.
Och apropå guld. Latinets aurum är ursprunget till det svenska öre. Lustigt. Tycker jag.
.
Om Aristeas finns fler underliga berättelser. Han levde cirka 700 år före Kristus men skall även efter sin död ha synts levande här och var. Herodotos berättar att Aristeas skrev Arimaspea sju år efter det att han dött (alternativt: mystiskt försvunnit) men återkommit. Dryga tvåhundra år senare dyker Aristeas upp i Italien för att där (i all ödmjukhet) resa en staty av sig själv, tillsammans med ett altare åt Apollon, med vilken han säger sig ha sällskapat sedan sin död:
i skepnad av en helig Korp.
.
Den inledande målningen föreställer en cyklop och kyklops betyder (som bekant) "runt öga" varför ett annat runt öga får avsluta detta:
.
ODILON REDON
kalendarium
.
I det antika Rom var calendarium en "skuldbok": en förteckning på fordringar varpå räntorna förföll till betalning den 1:a i varje månad.
Den första dagen i varje månad hade namnet Calendis (som i plural blir Calendae). Jämte de två andra dagar vilka hade egennamn: Idibus (i plural: Idus), då det är fullmåne och Nonis då månen är halv (i plural: Nonae) räknades bakåt ungefär som när vi räknar "dan före dan före dan före dopparedan".
- Vad är det för dag idag?
- Å, det måste vara XVII ante Calenda.
- Är det inte Idibus Martiis?
- Nej, igår var det Idibus Martiis.
- Var det inte Pridie ("dagen före") Idus Martiis, då?
- Nej, nej. Sluta nu. Det var Idibus Martiis. Det vet jag bestämt.
- Men är det verkligen XVII dagar till Calendis Aprilis?
- Jag tror det. Fan vad jobbig du är nu.
.
I mitten av februari firades i det antika Rom en ceremoniell fest: Lupercalia, till ära för fruktbarhetsguden Lupercus (som också hette Faunus och var den italiska motsvarigheten till den grekiska Pan).
William Shakespeares pjäs Julius Caesar tar sin början på just denna festliga dag.
Titelrollen presenteras till stor del i andras replikskiften då han själv inte är på scen. I en av de tre korta scenerna Julius Caesar verkligen medverkar är han iförd pyjamas och i nästa scen mördas han och då är vi ännu inte komna halvvägs i stycket. (Marcus Brutus är den egentliga huvudpersonen.)
I och för sig kan den som spelar Julius Caesar räkna två scener till: en ganska lång där han blir inburen som lik, och en kort som spöke.
Det är Julius Caesar som (år 46 f Kr) inför den "julianska" kalendern. Tideräkningen hade kommit i olag varför man väntade ut det föregående året för att på så sätt börja det nästa vid rätt tid. Vilket gjorde att det år vi kallar 47 f Kr blev 455 dagar långt.
På Caesars tid räknades åren ab urbe condita, d v s från det år då Rom grundlades, vilket sägs ha hänt år 753 f Kr. Det dröjer till 500-talet e Kr innan man börjar räkna "e Kr" och det dröjer ännu ett par hundra år innan detta blir praxis.
Åter Lupercalia:
Under festligheterna offrades en hund och två getter, varefter djurens hudar skars i långa strimlor. Prästen strök därefter av offerknivens blod mot två utvalda unga män, mot deras pannor, och då var dessa män förpliktigade att le. Sen fick de varsin remsa av hudarna och sprang runt och klatschade med strimlorna på de församlade festdeltagarna, men mest på kvinnorna, då detta rituella snärtande troddes befrämja fruktsamhet.
Skinnstrimlorna kallades februa.
Det romerska året började med första mars (efter krigets gud) och hade länge bara tio månader. Tiden man inte kunde ligga i fält och kriga under vintern såg man inte som värd att ordna och namnge. Men (den troligtvis mytiske) kung Numa Pompilius, vilken efterträdde sagokungen Romulus, skapade två nya månader under sin regering (som sägs ha infallit cirka 700 år före vår tideräknings nollpunkt): januari och februari.
Dessa nya månader var kalenderårets sista månader under 600 år.
Men år 153 f Kr flyttades nyårsdagen till 1:a januari. Och det blev bättre så, om inte för något annat så rent allegoriskt: guden Janus med sina två ansikten ser ju dels mot framtiden och dels tillbaka på det förgångna. (Sen är det väl något i stil med hönans lek med ägget, varför latinets janua betyder "dörr".)
Att denna förflyttning av nyåret gjorde hälften av årets månader felnumrerade tycks inte ha irriterat någon och nu har vi ju vant oss vid dem som ännu bär dessa siffror: "Hörande till det (den) sjunde" blir på latin september, och för åttonde, nionde och tionde heter det: october, november och december.
Vi har i norden firat nyår den 25:e december långt in på 1500-talet, när man, exempelvis, i frankerriket under Karl den store och i det medeltida England hade nyårsfirandet förlagt till den 25:e mars. (Dessa data hade förstås med kristendomen och dess centralgestalt att göra.)
Det var olika årtal här och var på medeltiden då man i andra länder också kunde ha sina kristna nyår i september på olika datum.
Nu har vi som bekant återgått till det hedna romerska nyåret: den 1:a januari fastställdes som rätt datum för nyårsdagen av påven Gregorius XIII (1582). Det, och en del justeringar av tideräkningen gav den "gregorianska" kalendern.
I den julianska kalendern räknades 365 ¼ dygn plus en skottdag vart fjärde år, men då det faktiska året är 365,242 dygn drar sig den julianska kalendern med dryga 11 minuter per år. ("Big difference!" kanske du tänker, men) tideräkningen i det sena 1500-talet var på detta vis kommen tiotalet dygn ur fas med den astronomisktmatematiska sanningen.
Saken ordnades med att hoppa över tio dagar i 1582 års almanacka:
dagen efter den 4:e oktober kom den 15:e oktober.
I den gregorianska tideräkningen är det skottår vart fjärde år utom de som slutar med två nollor och inte är jämnt delbara med 400. (Vilket förklarar varför år 2000 var ett skottår men att år 1900 inte var det (om du händelsevis skulle ha grubblat över denna (skenbara) disharmoni)).
Protestantiskt styrda länder (som Sverige) behöll länge den julianska kalendern. Under 1600-talet skiljde sig alltså tideräkningen åt med tio dagar mellan katolska och protestantiska länder.
Och, som om denna dubbla bokföring inte var nog förvirrande (tänk exempelvis på födelseattester, kontrakt eller nyhetsrapportering) hade Sverige under de första tolv åren av 1700-talet en alldeles egen tid: den "svenska kalendern" som var ett mellanting mellan den romerska och den påvliga tideräkningen. Den svenska kalendern tog slut den 30:e februari 1712 varpå det blev den 1:a mars (samma år), och Sverige var åter i fas med den julianska kalendern.
Den gregorianska tideräkningen infördes i Sverige först 1753 i ett skutt från 17:e februari till 1:a mars. Man ville inte onödigt skylta med att det var en tideräkning med namn av en påve: man kallade den för "nya stilen".
Varför april heter som det gör är oklart. Den 1:a april var Venus festdag under antiken. Möjligen kan april ha namn av Venus grekiska förebild Aphrodite, som aphrilis. Eller kanske från det latinska verbet aperire, som betyder "öppna".
Ingen vet säkert.
Maj är uppkallad efter den fornitaliska naturgudomligheten Maia (om vilken det inte finns några historier). Den romerska Maia skall inte förväxlas med den grekiska Maia (om vilken det finns historier).
Juni efter Juno, som var de gifta kvinnornas och barnaföderskornas gudinna. Hon hade flera hedrande tillnamn, varav ett var matrona. (Hennes etruskiska föregångare hette Uni.)
Juli hedrar Gajus Julius Caesar och augusti hedrar hans adoptivson Gajus Julius Caesar Octavianus vilken, som Roms förste kejsare, hade namnet och hederstiteln Augustus: "den (gudomligt) upphöjde" eller "den vördnadsvärde".
Dessa månader hette dessförinnan Quintilis och Sextilis
(d v s "hörande till den femte" och dito "sjätte").
När så nästföljande kejsare Claudius Nero Tiberius fick på förslag av senaten att döpa en månad efter honom sa han omedelbart "nej", och "var skall senaten få månader ifrån om Rom får mer än tolv kejsare?"
Avslutningsvis: åter lite antik lokalfärg med två (andra) romare i samspråk, där den ene vill ha tillbaka de hundra denarer den andre är skyldig honom:
- När! När skall du återgälda mig denna skuld?
- Solvo ad graecas Calendae.
"Det löser vi på den grekiska Calendis"
...det vill säga: aldrig, då grekerna inte räknade tiden som i Rom.
I det antika Rom var calendarium en "skuldbok": en förteckning på fordringar varpå räntorna förföll till betalning den 1:a i varje månad.
Den första dagen i varje månad hade namnet Calendis (som i plural blir Calendae). Jämte de två andra dagar vilka hade egennamn: Idibus (i plural: Idus), då det är fullmåne och Nonis då månen är halv (i plural: Nonae) räknades bakåt ungefär som när vi räknar "dan före dan före dan före dopparedan".
- Vad är det för dag idag?
- Å, det måste vara XVII ante Calenda.
- Är det inte Idibus Martiis?
- Nej, igår var det Idibus Martiis.
- Var det inte Pridie ("dagen före") Idus Martiis, då?
- Nej, nej. Sluta nu. Det var Idibus Martiis. Det vet jag bestämt.
- Men är det verkligen XVII dagar till Calendis Aprilis?
- Jag tror det. Fan vad jobbig du är nu.
.
I mitten av februari firades i det antika Rom en ceremoniell fest: Lupercalia, till ära för fruktbarhetsguden Lupercus (som också hette Faunus och var den italiska motsvarigheten till den grekiska Pan).
William Shakespeares pjäs Julius Caesar tar sin början på just denna festliga dag.
Titelrollen presenteras till stor del i andras replikskiften då han själv inte är på scen. I en av de tre korta scenerna Julius Caesar verkligen medverkar är han iförd pyjamas och i nästa scen mördas han och då är vi ännu inte komna halvvägs i stycket. (Marcus Brutus är den egentliga huvudpersonen.)
I och för sig kan den som spelar Julius Caesar räkna två scener till: en ganska lång där han blir inburen som lik, och en kort som spöke.
Det är Julius Caesar som (år 46 f Kr) inför den "julianska" kalendern. Tideräkningen hade kommit i olag varför man väntade ut det föregående året för att på så sätt börja det nästa vid rätt tid. Vilket gjorde att det år vi kallar 47 f Kr blev 455 dagar långt.
På Caesars tid räknades åren ab urbe condita, d v s från det år då Rom grundlades, vilket sägs ha hänt år 753 f Kr. Det dröjer till 500-talet e Kr innan man börjar räkna "e Kr" och det dröjer ännu ett par hundra år innan detta blir praxis.
Åter Lupercalia:
Under festligheterna offrades en hund och två getter, varefter djurens hudar skars i långa strimlor. Prästen strök därefter av offerknivens blod mot två utvalda unga män, mot deras pannor, och då var dessa män förpliktigade att le. Sen fick de varsin remsa av hudarna och sprang runt och klatschade med strimlorna på de församlade festdeltagarna, men mest på kvinnorna, då detta rituella snärtande troddes befrämja fruktsamhet.
Skinnstrimlorna kallades februa.
Det romerska året började med första mars (efter krigets gud) och hade länge bara tio månader. Tiden man inte kunde ligga i fält och kriga under vintern såg man inte som värd att ordna och namnge. Men (den troligtvis mytiske) kung Numa Pompilius, vilken efterträdde sagokungen Romulus, skapade två nya månader under sin regering (som sägs ha infallit cirka 700 år före vår tideräknings nollpunkt): januari och februari.
Dessa nya månader var kalenderårets sista månader under 600 år.
Men år 153 f Kr flyttades nyårsdagen till 1:a januari. Och det blev bättre så, om inte för något annat så rent allegoriskt: guden Janus med sina två ansikten ser ju dels mot framtiden och dels tillbaka på det förgångna. (Sen är det väl något i stil med hönans lek med ägget, varför latinets janua betyder "dörr".)
Att denna förflyttning av nyåret gjorde hälften av årets månader felnumrerade tycks inte ha irriterat någon och nu har vi ju vant oss vid dem som ännu bär dessa siffror: "Hörande till det (den) sjunde" blir på latin september, och för åttonde, nionde och tionde heter det: october, november och december.
Vi har i norden firat nyår den 25:e december långt in på 1500-talet, när man, exempelvis, i frankerriket under Karl den store och i det medeltida England hade nyårsfirandet förlagt till den 25:e mars. (Dessa data hade förstås med kristendomen och dess centralgestalt att göra.)
Det var olika årtal här och var på medeltiden då man i andra länder också kunde ha sina kristna nyår i september på olika datum.
Nu har vi som bekant återgått till det hedna romerska nyåret: den 1:a januari fastställdes som rätt datum för nyårsdagen av påven Gregorius XIII (1582). Det, och en del justeringar av tideräkningen gav den "gregorianska" kalendern.
I den julianska kalendern räknades 365 ¼ dygn plus en skottdag vart fjärde år, men då det faktiska året är 365,242 dygn drar sig den julianska kalendern med dryga 11 minuter per år. ("Big difference!" kanske du tänker, men) tideräkningen i det sena 1500-talet var på detta vis kommen tiotalet dygn ur fas med den astronomisktmatematiska sanningen.
Saken ordnades med att hoppa över tio dagar i 1582 års almanacka:
dagen efter den 4:e oktober kom den 15:e oktober.
I den gregorianska tideräkningen är det skottår vart fjärde år utom de som slutar med två nollor och inte är jämnt delbara med 400. (Vilket förklarar varför år 2000 var ett skottår men att år 1900 inte var det (om du händelsevis skulle ha grubblat över denna (skenbara) disharmoni)).
Protestantiskt styrda länder (som Sverige) behöll länge den julianska kalendern. Under 1600-talet skiljde sig alltså tideräkningen åt med tio dagar mellan katolska och protestantiska länder.
Och, som om denna dubbla bokföring inte var nog förvirrande (tänk exempelvis på födelseattester, kontrakt eller nyhetsrapportering) hade Sverige under de första tolv åren av 1700-talet en alldeles egen tid: den "svenska kalendern" som var ett mellanting mellan den romerska och den påvliga tideräkningen. Den svenska kalendern tog slut den 30:e februari 1712 varpå det blev den 1:a mars (samma år), och Sverige var åter i fas med den julianska kalendern.
Den gregorianska tideräkningen infördes i Sverige först 1753 i ett skutt från 17:e februari till 1:a mars. Man ville inte onödigt skylta med att det var en tideräkning med namn av en påve: man kallade den för "nya stilen".
Varför april heter som det gör är oklart. Den 1:a april var Venus festdag under antiken. Möjligen kan april ha namn av Venus grekiska förebild Aphrodite, som aphrilis. Eller kanske från det latinska verbet aperire, som betyder "öppna".
Ingen vet säkert.
Maj är uppkallad efter den fornitaliska naturgudomligheten Maia (om vilken det inte finns några historier). Den romerska Maia skall inte förväxlas med den grekiska Maia (om vilken det finns historier).
Juni efter Juno, som var de gifta kvinnornas och barnaföderskornas gudinna. Hon hade flera hedrande tillnamn, varav ett var matrona. (Hennes etruskiska föregångare hette Uni.)
Juli hedrar Gajus Julius Caesar och augusti hedrar hans adoptivson Gajus Julius Caesar Octavianus vilken, som Roms förste kejsare, hade namnet och hederstiteln Augustus: "den (gudomligt) upphöjde" eller "den vördnadsvärde".
Dessa månader hette dessförinnan Quintilis och Sextilis
(d v s "hörande till den femte" och dito "sjätte").
När så nästföljande kejsare Claudius Nero Tiberius fick på förslag av senaten att döpa en månad efter honom sa han omedelbart "nej", och "var skall senaten få månader ifrån om Rom får mer än tolv kejsare?"
Avslutningsvis: åter lite antik lokalfärg med två (andra) romare i samspråk, där den ene vill ha tillbaka de hundra denarer den andre är skyldig honom:
- När! När skall du återgälda mig denna skuld?
- Solvo ad graecas Calendae.
"Det löser vi på den grekiska Calendis"
...det vill säga: aldrig, då grekerna inte räknade tiden som i Rom.
på lek
Det här är en fortsättning på en föregående text.
Kan det vara så att leken kull egentligen är fragment av en annan lek; av andra lekar?
Ett brus där meningen inte är begriplig: i analogi med hur nattvardens latin blivit hokuspokus kan kull vara ett "going through the motions" av något vars innebörd och betydelse gått förlorat. .
François Rabelais (som är död sedan cirka 1553) nämner i en bok (om Panurge) en lek:
"Det hände sig en dag år 1489 att jag som hade en penningaffär att klara upp på kontoret hos herrarna vid skatteverket och /---/ fann dem alla lekande flugleken /---/ (H)är bör uttryckligen framhållas att flugleken är en hederlig, hälsosam, urgammal och fullt laglig lek; de som leka flugleken, äro befriade från spelinsater och penningförluster."
I notapparaten förklaras :
"Flugleken var en bland skolgossar omtyckt lek: en av dem, vilken utsetts genom lottkastning, är flugan, som därpå med hugg och slag förföljs av de andra."
Hm...
Där är det en som är, och de andra slår honom.
Det låter som mobbing.
Föga sedelärande och snarare en invertering av leken kull.
Men: insekter...
där finns kanske svaret på gåtan.
Ja, kanske det.
(Jag återkommer till det).
Blindbock är en annan lek jag inte tog med i min föregående text, men nu hittade jag en post-it-lapp med några anteckningar. (Där också små grodorna, rödavita rosen och luciafirandets parafernalia var noterat för mig att komma ihåg.)
Blindbock, tänkte jag, vad är det, om inte att utsätta en kamrat för åldrandets förlust av synen. Den temporärt blinde lekkamraten skall i leken fånga sina vänner. Även en blind höna kan finna ett korn. Blindbocken som en allegori över sökandets, själva livsprojektets futila... eller... nä.
Men om den blinde bocken är Oden!
Som (i alla fall till hälften) bländade sig själv i utbyte mot vad det nu var för kunskap som fanns i Mimers källa. Hedningen är ju "blind" som inte "ser ljuset". (Eller vad säger du, Skorpan?) Blindbocken är den asatroende stackaren som i mörkret försöker att fånga de små oskyldiga kristna barnen.
Den blinde bocken...
Asarnas bockar, som ännu på 2000-talet står mitt i det kristna födelsedagsfirandet och flinar i mjugg: Tandgniostr åt den fete mannen i rött och Tandgrisner åt porslinsbäbisen i krubban.
Då är det ju ingen konstig reaktion att (som rättrogen) lappa till denne förtappade blindbock. Ja, varför inte ge den hedniske idioten ett slag, eller en (nästintill frireligiös) knuff, och samtidigt ropa ut sin triumf för de andra lekkamraterna: Kull!
Som kanske stammar från latinets culpo: "(jag) utpekar såsom skyldig" (eller det likartade, men starkare anklagande culpito).
Fan vet jag.
Nu fick mig i alla fall flugleken att tänka på insekter.
Hmm, tänkte jag, insekter...
Man kunde, i sitt dagliga latin, i antiken, om man levde då, kalla en besvärlig och efterhängsen person för "mygga".
Tänk dig nu små romerska barn som skrattar åt de vuxnas irritation över en socialt påfrestande typ. De puffar på varandra och med en klapp (en signifierande handpåläggning: som ett adlande, ett dop, en kröning, ett trolleri, en välsignelse eller en förbannelse) blir en av dem nu myggan! Så turas de om att vara en efterhängsen och jobbig typ. De vuxna ligger till bords med honungsvinet och fikonen, när de från atriet hör barnen skratta och ropa "mygga" till varandra:
- Culex!
- Culex!
- Culex!
* * *
apokope - en fonologisk term (på grekiska) med betydelsen:
"bortfall av ljud eller stavelse i ordslut"
exempli gratia: när latinets culex ("mygga")
över århundradena blir kull (som i myggleken).
Kan det vara så att leken kull egentligen är fragment av en annan lek; av andra lekar?
Ett brus där meningen inte är begriplig: i analogi med hur nattvardens latin blivit hokuspokus kan kull vara ett "going through the motions" av något vars innebörd och betydelse gått förlorat. .
François Rabelais (som är död sedan cirka 1553) nämner i en bok (om Panurge) en lek:
"Det hände sig en dag år 1489 att jag som hade en penningaffär att klara upp på kontoret hos herrarna vid skatteverket och /---/ fann dem alla lekande flugleken /---/ (H)är bör uttryckligen framhållas att flugleken är en hederlig, hälsosam, urgammal och fullt laglig lek; de som leka flugleken, äro befriade från spelinsater och penningförluster."
I notapparaten förklaras :
"Flugleken var en bland skolgossar omtyckt lek: en av dem, vilken utsetts genom lottkastning, är flugan, som därpå med hugg och slag förföljs av de andra."
Hm...
Där är det en som är, och de andra slår honom.
Det låter som mobbing.
Föga sedelärande och snarare en invertering av leken kull.
Men: insekter...
där finns kanske svaret på gåtan.
Ja, kanske det.
(Jag återkommer till det).
Blindbock är en annan lek jag inte tog med i min föregående text, men nu hittade jag en post-it-lapp med några anteckningar. (Där också små grodorna, rödavita rosen och luciafirandets parafernalia var noterat för mig att komma ihåg.)
Blindbock, tänkte jag, vad är det, om inte att utsätta en kamrat för åldrandets förlust av synen. Den temporärt blinde lekkamraten skall i leken fånga sina vänner. Även en blind höna kan finna ett korn. Blindbocken som en allegori över sökandets, själva livsprojektets futila... eller... nä.
Men om den blinde bocken är Oden!
Som (i alla fall till hälften) bländade sig själv i utbyte mot vad det nu var för kunskap som fanns i Mimers källa. Hedningen är ju "blind" som inte "ser ljuset". (Eller vad säger du, Skorpan?) Blindbocken är den asatroende stackaren som i mörkret försöker att fånga de små oskyldiga kristna barnen.
Den blinde bocken...
Asarnas bockar, som ännu på 2000-talet står mitt i det kristna födelsedagsfirandet och flinar i mjugg: Tandgniostr åt den fete mannen i rött och Tandgrisner åt porslinsbäbisen i krubban.
Då är det ju ingen konstig reaktion att (som rättrogen) lappa till denne förtappade blindbock. Ja, varför inte ge den hedniske idioten ett slag, eller en (nästintill frireligiös) knuff, och samtidigt ropa ut sin triumf för de andra lekkamraterna: Kull!
Som kanske stammar från latinets culpo: "(jag) utpekar såsom skyldig" (eller det likartade, men starkare anklagande culpito).
Fan vet jag.
Nu fick mig i alla fall flugleken att tänka på insekter.
Hmm, tänkte jag, insekter...
Man kunde, i sitt dagliga latin, i antiken, om man levde då, kalla en besvärlig och efterhängsen person för "mygga".
Tänk dig nu små romerska barn som skrattar åt de vuxnas irritation över en socialt påfrestande typ. De puffar på varandra och med en klapp (en signifierande handpåläggning: som ett adlande, ett dop, en kröning, ett trolleri, en välsignelse eller en förbannelse) blir en av dem nu myggan! Så turas de om att vara en efterhängsen och jobbig typ. De vuxna ligger till bords med honungsvinet och fikonen, när de från atriet hör barnen skratta och ropa "mygga" till varandra:
- Culex!
- Culex!
- Culex!
* * *
apokope - en fonologisk term (på grekiska) med betydelsen:
"bortfall av ljud eller stavelse i ordslut"
exempli gratia: när latinets culex ("mygga")
över århundradena blir kull (som i myggleken).
sagolandet
.
"Denna bok tillägnas farbror Kungen som med sin blotta existens bevisar att vi lever i ett sagoland."
// Tage Danielssons dedikation i Sagor för barn över 18 år
.
I Historia de omnibus Gothorum Sueonumque regibus (1553) av Johannes Magnus kan man läsa en starkt nationalistisk och fantastisk bild av Sveriges historia. Det är på Johannes Magnus fantasifulla uppgifter svenska kungalängden stöder sig.
.
Till exempel är Erik XIV mytologiskt numrerad (av honom själv!) då sju av hans föregångare är sagokungar. Och de sex numrerade föregångarna till Karl VII (som hette Karl Sverkersson och blev mördad 1167) återfinns troligen endast hos Johannes Magnus.
.
En annan skojare var Olof Rudbeck som år 1679 delgav omvärlden vad han kommit fram till i sin forskning, nämligen att det försvunna Atlantis låg i Gamla Uppsala.
Det finns hos antika författare spridda citat och referenser till en viss Pytheas som på 300-talet f Kr företog en resa från den grekiska kolonin Massalia (d v s det nutida Marseille) till områden långt norrut där havet fryser om vintern och midnattssolen lyser om sommaren. Tyvärr är hans reseskildring inte bevarad till eftervärlden.
.
Enligt Rudbeck hade Jason och argonauterna seglat till Sverige på sin långa resa. Till Sverige hade också Odysseus kommit under sina tio vinddrivna år på havet.
.
De antika olympiska gudarna var egentligen de gamla svenska på Valhall. Att Apollon är en blek kopia av Balder bevisas (mer eller mindre) av Rudbeck. Och att "Zeus" går tillbaka på ett gammalt svenskt ord som betyder "gud". Javisst: Zeus är i själva verket Tor. Det visar sig också att Hades låg i Sverige och hade som föreståndare ingen mindre än Oden.
.
Om Olof Rudbeck finns mycket roligt att läsa i Drömmen om Atlantis av David King.
"Denna bok tillägnas farbror Kungen som med sin blotta existens bevisar att vi lever i ett sagoland."
// Tage Danielssons dedikation i Sagor för barn över 18 år
.
I Historia de omnibus Gothorum Sueonumque regibus (1553) av Johannes Magnus kan man läsa en starkt nationalistisk och fantastisk bild av Sveriges historia. Det är på Johannes Magnus fantasifulla uppgifter svenska kungalängden stöder sig.
.
Till exempel är Erik XIV mytologiskt numrerad (av honom själv!) då sju av hans föregångare är sagokungar. Och de sex numrerade föregångarna till Karl VII (som hette Karl Sverkersson och blev mördad 1167) återfinns troligen endast hos Johannes Magnus.
.
En annan skojare var Olof Rudbeck som år 1679 delgav omvärlden vad han kommit fram till i sin forskning, nämligen att det försvunna Atlantis låg i Gamla Uppsala.
Det finns hos antika författare spridda citat och referenser till en viss Pytheas som på 300-talet f Kr företog en resa från den grekiska kolonin Massalia (d v s det nutida Marseille) till områden långt norrut där havet fryser om vintern och midnattssolen lyser om sommaren. Tyvärr är hans reseskildring inte bevarad till eftervärlden.
.
Enligt Rudbeck hade Jason och argonauterna seglat till Sverige på sin långa resa. Till Sverige hade också Odysseus kommit under sina tio vinddrivna år på havet.
.
De antika olympiska gudarna var egentligen de gamla svenska på Valhall. Att Apollon är en blek kopia av Balder bevisas (mer eller mindre) av Rudbeck. Och att "Zeus" går tillbaka på ett gammalt svenskt ord som betyder "gud". Javisst: Zeus är i själva verket Tor. Det visar sig också att Hades låg i Sverige och hade som föreståndare ingen mindre än Oden.
.
Om Olof Rudbeck finns mycket roligt att läsa i Drömmen om Atlantis av David King.
föreställning
.
När du läser en pjäs du inte sett...
.
...ser du i din föreställningsvärld dina egna bilder.
.
Långt från min föreställning om King Lear är Peter Brooks film från 1971. En svartvit vinter i ett landskap som ser ut som (och verkligen är) Danmarks dyniga kuster med sand, gräs, snö och bunkerarkitekturala borgar.
.
När händer detta, frågar jag mig. När utspelas dramat i filmen? Jag gissar på den järnålder som föregår vikingatiden, vendeltid. Kläder, byggnader, inredning, vapen och redskap är enkla: arkaiska.
.
I Brooks King Lear är ondskan stor i en värld som är småskalig (med bara tiotalet krigare och hästar; torftigt utrustade miljöer; en vagn i taget) och allt hela tiden hotat i den påtagliga utsattheten hos människorna: i ett öde landskap; i en bister vinter; i svaga sociala strukturer.
.
I denna King Lear finns mycket av den isländska sagans kärvhet. Filmen påminner inte så lite om Korpen flyger (från 1984), en saga om blodshämnd och ofrihet i ett (ungt och laglöst) land där (vapen)makt rättfärdigar mord, stöld och slaveri.
.
En annan Kung Lear är Akira Kurosawas RAN (från 1995). Den är inget för mig. Visst är den storslagen i bilder av fantastisk natur, underbara miljöer, kläder och ting. Men den är pompös.
.
"Kungen" i RAN är en stirrig stumfilmsdåre. De svekfulla döttrarna är söner i stället och det verkar inte vara så noga med rollistan.
.
Mest hos Kurosawa retar mig narren, som här istället är en kulört tjosanhejsan hoppetossig fjant. I min föreställning om Shakespeares King Lear har narren tjänat kungen länge och är gammal liksom honom och nu (bredvid Kent) följer han Lear i regn och storm och kyla med mänsklig värme och en smula retsam insiktsfullhet.
.
Lear:
Dost thou call me fool, boy?
Fool:
All thy other titles thou hast given away;
that thou wast born with.
Kent:
This is not altogether fool, my lord.
När du läser en pjäs du inte sett...
.
...ser du i din föreställningsvärld dina egna bilder.
.
Långt från min föreställning om King Lear är Peter Brooks film från 1971. En svartvit vinter i ett landskap som ser ut som (och verkligen är) Danmarks dyniga kuster med sand, gräs, snö och bunkerarkitekturala borgar.
.
När händer detta, frågar jag mig. När utspelas dramat i filmen? Jag gissar på den järnålder som föregår vikingatiden, vendeltid. Kläder, byggnader, inredning, vapen och redskap är enkla: arkaiska.
.
I Brooks King Lear är ondskan stor i en värld som är småskalig (med bara tiotalet krigare och hästar; torftigt utrustade miljöer; en vagn i taget) och allt hela tiden hotat i den påtagliga utsattheten hos människorna: i ett öde landskap; i en bister vinter; i svaga sociala strukturer.
.
I denna King Lear finns mycket av den isländska sagans kärvhet. Filmen påminner inte så lite om Korpen flyger (från 1984), en saga om blodshämnd och ofrihet i ett (ungt och laglöst) land där (vapen)makt rättfärdigar mord, stöld och slaveri.
.
En annan Kung Lear är Akira Kurosawas RAN (från 1995). Den är inget för mig. Visst är den storslagen i bilder av fantastisk natur, underbara miljöer, kläder och ting. Men den är pompös.
.
"Kungen" i RAN är en stirrig stumfilmsdåre. De svekfulla döttrarna är söner i stället och det verkar inte vara så noga med rollistan.
.
Mest hos Kurosawa retar mig narren, som här istället är en kulört tjosanhejsan hoppetossig fjant. I min föreställning om Shakespeares King Lear har narren tjänat kungen länge och är gammal liksom honom och nu (bredvid Kent) följer han Lear i regn och storm och kyla med mänsklig värme och en smula retsam insiktsfullhet.
.
Lear:
Dost thou call me fool, boy?
Fool:
All thy other titles thou hast given away;
that thou wast born with.
Kent:
This is not altogether fool, my lord.
det vackraste
.
Sebastiano Serlio (som levde i Italien och Frankrike på Gustav Vasas tid) skrev en bok med titeln Tutte l’opere d’architettura i vilket ett kapitel handlar om "soluppgångar och solnedgångar, gudar och människor, sång och dans" och där kan man läsa:
Ibland ser man män och barn i främmande djurdräkter leka, hoppa och springa, till åskådarnas förtjusta förundran. Alla dessa inslag är så tillfredställande för ögat och själen att inget annat som människan med sin konstfärdighet åstadkommit kan se vackrare ut.
Så att.
Nu vet du det.
Sebastiano Serlio (som levde i Italien och Frankrike på Gustav Vasas tid) skrev en bok med titeln Tutte l’opere d’architettura i vilket ett kapitel handlar om "soluppgångar och solnedgångar, gudar och människor, sång och dans" och där kan man läsa:
Ibland ser man män och barn i främmande djurdräkter leka, hoppa och springa, till åskådarnas förtjusta förundran. Alla dessa inslag är så tillfredställande för ögat och själen att inget annat som människan med sin konstfärdighet åstadkommit kan se vackrare ut.
Så att.
Nu vet du det.
cykloper
.
Hesiodos upplyser att cykloperna var tre till antalet: Arges, Brontes och Steropes. Vilket ju är rena rama rappakaljan och en nästan förolämpande inskränkt uppgift då det ju enligt Odysséen har funnits flera sådana varelser. Varför vidgår inte Hesiodos (som otroligt nog levde bara någon generation efter Homeros) existensen av Polyfemos.
Ja, jag vet inte.
Men Hesiodos var antagligen idiot.
Och apropå cykloper.
Apollon slog en gång ihjäl en cyklop.
Apollons son Asklepios var (som du redan vet) läkekonstens gud och gick omkring och botade sjuka och väckte också upp döda till livet. Denna renässansverksamhet retade underjordens makter, vilka klagade hos Zeus som tyckte att det var en rimlig klagan varför han dödade Asklepios med en åskvigg. Detta harmade Apollon som dock inte vågade sig på Zeus, men han dödade en cyklop. Nämligen den som hade tillverkat åskviggen.
Jaha. Ja. Så kan det gå.
Ordet cyklop är ju alltjämt ett levande ord i språket och har i våra dagar kommit till ny användning i samband med diverse tekniska påfund. I vetenskapliga sammanhang har ordet begagnats länge. Cyclopes heter sålunda ett släkte myrslokar, och ett släkte loppkräftor heter Cyclops.
.
ur Antikens historier, Alf Henrikson, 1958.
Hesiodos upplyser att cykloperna var tre till antalet: Arges, Brontes och Steropes. Vilket ju är rena rama rappakaljan och en nästan förolämpande inskränkt uppgift då det ju enligt Odysséen har funnits flera sådana varelser. Varför vidgår inte Hesiodos (som otroligt nog levde bara någon generation efter Homeros) existensen av Polyfemos.
Ja, jag vet inte.
Men Hesiodos var antagligen idiot.
Och apropå cykloper.
Apollon slog en gång ihjäl en cyklop.
Apollons son Asklepios var (som du redan vet) läkekonstens gud och gick omkring och botade sjuka och väckte också upp döda till livet. Denna renässansverksamhet retade underjordens makter, vilka klagade hos Zeus som tyckte att det var en rimlig klagan varför han dödade Asklepios med en åskvigg. Detta harmade Apollon som dock inte vågade sig på Zeus, men han dödade en cyklop. Nämligen den som hade tillverkat åskviggen.
Jaha. Ja. Så kan det gå.
Ordet cyklop är ju alltjämt ett levande ord i språket och har i våra dagar kommit till ny användning i samband med diverse tekniska påfund. I vetenskapliga sammanhang har ordet begagnats länge. Cyclopes heter sålunda ett släkte myrslokar, och ett släkte loppkräftor heter Cyclops.
.
ur Antikens historier, Alf Henrikson, 1958.
2010
.
För 1200 år sedan dog Abul Abbas.
Det var så här:
Kalifen i Bagdad, Harun-al-Raschid, gav till frankernas konung Karl den store (som då också var romersk kejsare) en present...
Men, tänker du nu, kan det vara? Och visst är det samme Harun-al-Raschid som i Tusen och en natt är alla rättrognas härskare.
I den sagolika verkligheten var presenten till konungen (och kejsaren) en elefant som hette Abul Abbas. Det ovanliga djuret följde Karl den store överallt och blev mångas favorit vid det frankiska hovet i Aachen. Så när Abul Abbas plötsligen dog (år 810) lägrade sig stor förstämning över Aachen.
Om du har svårt att tro på det, så hör på detta:
Omkring tusen år dessförinnan, när krigsmakten Karthago (med Hannibal och alla elefanter) förlorade mot krigsmakten Rom blev den förra tvungen att lämna ifrån sig sin flotta och alla sina elefanter. Plutarchos: "Smärtsammast lär de ha funnit skilsmässan från de senare. Folk gick fram och tillbaka på gatorna i Karthago, vred sina händer och ropade namnen på sina älsklingselefanter."
För 1200 år sedan dog Abul Abbas.
Det var så här:
Kalifen i Bagdad, Harun-al-Raschid, gav till frankernas konung Karl den store (som då också var romersk kejsare) en present...
Men, tänker du nu, kan det vara? Och visst är det samme Harun-al-Raschid som i Tusen och en natt är alla rättrognas härskare.
I den sagolika verkligheten var presenten till konungen (och kejsaren) en elefant som hette Abul Abbas. Det ovanliga djuret följde Karl den store överallt och blev mångas favorit vid det frankiska hovet i Aachen. Så när Abul Abbas plötsligen dog (år 810) lägrade sig stor förstämning över Aachen.
Om du har svårt att tro på det, så hör på detta:
Omkring tusen år dessförinnan, när krigsmakten Karthago (med Hannibal och alla elefanter) förlorade mot krigsmakten Rom blev den förra tvungen att lämna ifrån sig sin flotta och alla sina elefanter. Plutarchos: "Smärtsammast lär de ha funnit skilsmässan från de senare. Folk gick fram och tillbaka på gatorna i Karthago, vred sina händer och ropade namnen på sina älsklingselefanter."
bildspråk
.
Trollen larmade,
Stengrunden bävade,
Hela den gamla
Världen föll samman.
Sedan sjönk han
I havet, den fisken
Så står det i en bok om asagudarna jag läste nyligen. Det är en från medeltida isländska översatt vers ur Hymiskviða som berättar om Tor och dennes fiskafänge tillsammans med jätten Hymer. Just denna vers (nummer 24) beskriver vad som sker då Tor ger Midgårdsormen ett slag i huvudet med hammaren.
Men, vad stod det? "Trollen larmade". Verkligen? Var det troll som "larmade" under Tors fiskfänge?
I Edda översatt av P. August Gödecke (1881) lyder samma vers:
Isbärg brakade,
Eldfjäll skakade,
Urgamla verlden
Af ångest skalf,
Men hiskliga fisken
Sank i hafsens djup.
Såg du? Det står "isbärg" i stället för "troll".
Vad fan menas?
Nu är det Ebbe Schön som skrivit Asa-Tors hammare (2004) och därför kanske man inte skall förvånas att det förekommer troll i hans version av Hymiskviða. I inte mindre än sju av Ebbe Schöns böcker har ordet troll i titeln, förutom att dessa tomtevänner helt evident ploppar upp i andra av dennes böcker.
Ja, han tycks vara besatt av troll.
Ebbe Schön påstår att i Norge betecknar ordet troll inte de johnbauerska fånerier det gör i Sverige, utan "jättar". Men detta till trots består bildmaterialet i Asa-Tors hammare till stor del av just John Bauers stornästa potatisbakelser.
Dessutom mynnar Ebbe Schöns bok ut i ett luddigt svammel om och av gamla bönder som hört att en gång på 1800-talet var det visst någon som sa sig mött trollet, eller hört Oden rida förbi på himlen, eller om det var ett sträck fåglar, gäss kanske, eller om det inte i alla fall var Oden...
Det är nästan hundra sidor ludd som avslutningsvis försöker ta udden av de inledande 150 sidorna av (relativ) skärpa.
Men, var var jag någontans?
Så här lyder den 24:e versen i Hymiskviða på isländska:
Hraungalkn hlumðu,
en hölkn þutu,
fór in forna
fold öll saman;
sökkðisk síðansá
fiskr í mar.
Första raden finns också som Hreingálkn hrutu.
Men vad betyder då hraungalkn/hreingálkn?
Vilket är det... "troll" eller "isbärg"?
(Jag återkommer strax också till verben hlumðu/hrutu.)
De finns två källor som bevarat kvädet om Hymer sedan medeltiden: Codex Regius, en handskrift från cirka år 1270 som består av 45 pergamentblad och innehåller nästan alla eddadikterna, och en "bok" som kallas AM 748 som består av sex pergamentblad från 1300-talet vilka innehåller tre hela kväden och delar av ytterligare fyra.
.
.
På detta pergamentblad ur AM 748 kan du med början i mitten på andra raden läsa den 24:e versen av Hymiskviða:
Hræingalkn hrvtv
ænn holkn þvtv
for hin forna
folld oll saman
soktiz siþan
sa fiskr imar.
Som i Codex Regius är skrivet såhär:
Hreingalcn hlvmþo
eN ha/lcn þúto
for in forna
fold a/ll saman
sa/cþiz siþan
sa fiscr i mar
Medeltida manuskript kan mellan olika kopior variera i stavning, ordalydelser och även innehåll då avskrifter av avskrifter av avskrifter blev som viskleken och också redigerades i högre eller lägre grad. Det gör att uttolkare och översättare ibland får gissa på närliggande ord.
Så vad är hraungalkn/hreingálkn:
Hraun betyder "lava", hreinn betyder "renhane", eller om det kanske skall vara hrann, som betyder "havet". Gálkn betyder "monster" eller "fiender" eller "ovänner".
Gödecke har troligtvis fått sina brakande "isbärg" från Benjamin Thorpes engelska översättning (The Edda of Sæmund the learned, 1866) där man finner "Icebergs" i inledningen av vers 24.
En annan ledtråd till förklaringen av dessa hreingálkn/hraungalkn är det påföljande verbet. Det ena alternativet är hlumðu som betyder "dundra, dåna, susa, skalla (ljuda starkt och ekande)" och då är det väl mer natur än djur vi talar om.
I The poetic Edda, översatt av amerikanen Lee M. Hollander (Austin, Texas, 1928) lyder inledningen till vers 24: Then screeched all scars, ungefär: "Då skrek/gnisslade alla klippbranter/grynnor". Denna verkligt "amerikanska" version är långt ifrån det "isländska" och är som skriven för John Wayne:
Then screeched all scars
and screamed all fiends,
then shook and shivered
the shaggy hills.
In the sea then sank
that serpent again.
Det alternativa verbet hrutu betyder "snubbla, snava, ragla, vingla” som signifierar att det är tal om djur; varelser; monster. Sannolikt är då att det rör sig om sagodjur/monster i stil med de i andra myter förekommande finngálkn eller dungálkn.
Verbformerna i sig berättar att hreingálkn/hraungalkn är plural, men till en singulär "sjövarg", sea-wolf, är det tolkat i en av Carolyne Larrington översatt version (The poetic Edda, Oxford, 1996).
I The poetic Edda, översatt av Henry Adams Bellows (New York, 1923) är det "monster" helt enkelt:
The monsters roared,
and the rocks resounded,
And all the earth
so old was shaken;
Then sank the fish
in the sea forthwith.
Det är nog (tyvärr) fritt fram för översättare att tolka innebörden av hreingálkn/hraungalkn, då dessa tycks vara poetiska ord för något nu okänt; ord som kanske inte använts på sjuhundra år.
Och avslutningsvis, på kul, kan det låta så här på spanska:
Retumbaron los ogros,
resonaron las rocas,
la tierra antigua
tembló toda entera.
Sumergióse en el mar
después de esto la fiera.
Det bär mig emot att notera att i den spanska Hymiskviða är jötunn Hymer bara ibland "el gigante", men desto oftare är det tal om Hymer som (å, nej!...) "el troll".
Trollen larmade,
Stengrunden bävade,
Hela den gamla
Världen föll samman.
Sedan sjönk han
I havet, den fisken
Så står det i en bok om asagudarna jag läste nyligen. Det är en från medeltida isländska översatt vers ur Hymiskviða som berättar om Tor och dennes fiskafänge tillsammans med jätten Hymer. Just denna vers (nummer 24) beskriver vad som sker då Tor ger Midgårdsormen ett slag i huvudet med hammaren.
Men, vad stod det? "Trollen larmade". Verkligen? Var det troll som "larmade" under Tors fiskfänge?
I Edda översatt av P. August Gödecke (1881) lyder samma vers:
Isbärg brakade,
Eldfjäll skakade,
Urgamla verlden
Af ångest skalf,
Men hiskliga fisken
Sank i hafsens djup.
Såg du? Det står "isbärg" i stället för "troll".
Vad fan menas?
Nu är det Ebbe Schön som skrivit Asa-Tors hammare (2004) och därför kanske man inte skall förvånas att det förekommer troll i hans version av Hymiskviða. I inte mindre än sju av Ebbe Schöns böcker har ordet troll i titeln, förutom att dessa tomtevänner helt evident ploppar upp i andra av dennes böcker.
Ja, han tycks vara besatt av troll.
Ebbe Schön påstår att i Norge betecknar ordet troll inte de johnbauerska fånerier det gör i Sverige, utan "jättar". Men detta till trots består bildmaterialet i Asa-Tors hammare till stor del av just John Bauers stornästa potatisbakelser.
Dessutom mynnar Ebbe Schöns bok ut i ett luddigt svammel om och av gamla bönder som hört att en gång på 1800-talet var det visst någon som sa sig mött trollet, eller hört Oden rida förbi på himlen, eller om det var ett sträck fåglar, gäss kanske, eller om det inte i alla fall var Oden...
Det är nästan hundra sidor ludd som avslutningsvis försöker ta udden av de inledande 150 sidorna av (relativ) skärpa.
Men, var var jag någontans?
Så här lyder den 24:e versen i Hymiskviða på isländska:
Hraungalkn hlumðu,
en hölkn þutu,
fór in forna
fold öll saman;
sökkðisk síðansá
fiskr í mar.
Första raden finns också som Hreingálkn hrutu.
Men vad betyder då hraungalkn/hreingálkn?
Vilket är det... "troll" eller "isbärg"?
(Jag återkommer strax också till verben hlumðu/hrutu.)
De finns två källor som bevarat kvädet om Hymer sedan medeltiden: Codex Regius, en handskrift från cirka år 1270 som består av 45 pergamentblad och innehåller nästan alla eddadikterna, och en "bok" som kallas AM 748 som består av sex pergamentblad från 1300-talet vilka innehåller tre hela kväden och delar av ytterligare fyra.
.
.
På detta pergamentblad ur AM 748 kan du med början i mitten på andra raden läsa den 24:e versen av Hymiskviða:
Hræingalkn hrvtv
ænn holkn þvtv
for hin forna
folld oll saman
soktiz siþan
sa fiskr imar.
Som i Codex Regius är skrivet såhär:
Hreingalcn hlvmþo
eN ha/lcn þúto
for in forna
fold a/ll saman
sa/cþiz siþan
sa fiscr i mar
Medeltida manuskript kan mellan olika kopior variera i stavning, ordalydelser och även innehåll då avskrifter av avskrifter av avskrifter blev som viskleken och också redigerades i högre eller lägre grad. Det gör att uttolkare och översättare ibland får gissa på närliggande ord.
Så vad är hraungalkn/hreingálkn:
Hraun betyder "lava", hreinn betyder "renhane", eller om det kanske skall vara hrann, som betyder "havet". Gálkn betyder "monster" eller "fiender" eller "ovänner".
Gödecke har troligtvis fått sina brakande "isbärg" från Benjamin Thorpes engelska översättning (The Edda of Sæmund the learned, 1866) där man finner "Icebergs" i inledningen av vers 24.
En annan ledtråd till förklaringen av dessa hreingálkn/hraungalkn är det påföljande verbet. Det ena alternativet är hlumðu som betyder "dundra, dåna, susa, skalla (ljuda starkt och ekande)" och då är det väl mer natur än djur vi talar om.
I The poetic Edda, översatt av amerikanen Lee M. Hollander (Austin, Texas, 1928) lyder inledningen till vers 24: Then screeched all scars, ungefär: "Då skrek/gnisslade alla klippbranter/grynnor". Denna verkligt "amerikanska" version är långt ifrån det "isländska" och är som skriven för John Wayne:
Then screeched all scars
and screamed all fiends,
then shook and shivered
the shaggy hills.
In the sea then sank
that serpent again.
Det alternativa verbet hrutu betyder "snubbla, snava, ragla, vingla” som signifierar att det är tal om djur; varelser; monster. Sannolikt är då att det rör sig om sagodjur/monster i stil med de i andra myter förekommande finngálkn eller dungálkn.
Verbformerna i sig berättar att hreingálkn/hraungalkn är plural, men till en singulär "sjövarg", sea-wolf, är det tolkat i en av Carolyne Larrington översatt version (The poetic Edda, Oxford, 1996).
I The poetic Edda, översatt av Henry Adams Bellows (New York, 1923) är det "monster" helt enkelt:
The monsters roared,
and the rocks resounded,
And all the earth
so old was shaken;
Then sank the fish
in the sea forthwith.
Det är nog (tyvärr) fritt fram för översättare att tolka innebörden av hreingálkn/hraungalkn, då dessa tycks vara poetiska ord för något nu okänt; ord som kanske inte använts på sjuhundra år.
Och avslutningsvis, på kul, kan det låta så här på spanska:
Retumbaron los ogros,
resonaron las rocas,
la tierra antigua
tembló toda entera.
Sumergióse en el mar
después de esto la fiera.
Det bär mig emot att notera att i den spanska Hymiskviða är jötunn Hymer bara ibland "el gigante", men desto oftare är det tal om Hymer som (å, nej!...) "el troll".
Venus och jag
.
Det är tidigt 1960-tal. Rymdsonden Venus far genom vårt solsystem mot planeten Venus. Men sonderandet misslyckas. Kommunikationen med de sovjetiska kosmonomerna upphör på vägen.
Med nästa försök - Venus 2 - upphör kommunikationen precis innan sonden träder in i planetens atmosfär.
1966 blir Venus 3 den första rymdsond att krascha på en främmande planet.
1967 far Venus 4 in i planeten Venus' atmosfär, varefter sondens fallskärm saktar ned den mer än väntat. Så batterierna på Venus 4 tar slut innan sonden når planetens yta och omöjliggör vidare utforskning.
Med mindre fallskärmar anländer sonderna Venus 5 och Venus 6 till planeten Venus, ovanför vilkens yta båda imploderar och krossas av planetens höga atmosfäriska tryck.
Mellan 1970 och 1975 skickas ut i rymden Venus 7, 8, 9 och 10: alla är förstärkta för att klara trycket vid planetens yta.
Venus 7 landar på planeten och skickar tillbaka radiosignaler till jorden i över 20 minuter.
Venus 8 kunde från ytan skicka data till jorden i strax under en timmes tid.
Venus 9 var utrustad med kamera och efter att ha landat på planeten Venus fungerar sonden i 53 minuter. Under den tiden kan Venus 9 sända till jorden ett fotografi av planetens yta.
Ett fotografi.
1978 till 1983 fortsätter man – stärkta av sina framgångar – med Venus 11, 12, 13 och 14 som alla landar på planeten Venus. Men flera av sondernas instrument fungerar illa eller inte alls.
Kamerorna på Venus 11 och 12 fungerar inte eftersom linsskyddet inte lossnar. På Venus 14 kommer i stället kamerans linsskydd i vägen för en annan apparat och får denna att sluta fungera.
Venus 13 spelar in ljudet av åska över planeten Venus. Och det är det första ljudet från en annan planet vi kunnat höra på jorden.
Sonderna Venus 15 och 16 lägger sig i omlopp kring planeten Venus och kartlägger framgångsrikt dess klippiga yta.
1986 sänder sovjetiska vetenskapare iväg två sonder, Vega 1 och Vega 2, förbi Venus för vidare färd mot Halleys komet. De medför varsin mindre sond ämnad Venus. Den första av dessa aktiverar sina instrument för tidigt: en vindstöt lurar landaren att tro sig redan ha tagit mark. Den andra fungerar någon timme på ytan.
Här slutar Sovjetunionens utforskande av planeten Venus.
I dessa rymdprojekt kände jag igen mig.
Hur enorma insatser ger - om alls - en liten skärv tillbaka, men denna skärv är värdefull och underbar.
Medges: Så himla enorma är inte mina egna sonderingar och inte är dom av något så främmande och storslaget som Venus.
Jag vet.
Men ändå.
Det är tidigt 1960-tal. Rymdsonden Venus far genom vårt solsystem mot planeten Venus. Men sonderandet misslyckas. Kommunikationen med de sovjetiska kosmonomerna upphör på vägen.
Med nästa försök - Venus 2 - upphör kommunikationen precis innan sonden träder in i planetens atmosfär.
1966 blir Venus 3 den första rymdsond att krascha på en främmande planet.
1967 far Venus 4 in i planeten Venus' atmosfär, varefter sondens fallskärm saktar ned den mer än väntat. Så batterierna på Venus 4 tar slut innan sonden når planetens yta och omöjliggör vidare utforskning.
Med mindre fallskärmar anländer sonderna Venus 5 och Venus 6 till planeten Venus, ovanför vilkens yta båda imploderar och krossas av planetens höga atmosfäriska tryck.
Mellan 1970 och 1975 skickas ut i rymden Venus 7, 8, 9 och 10: alla är förstärkta för att klara trycket vid planetens yta.
Venus 7 landar på planeten och skickar tillbaka radiosignaler till jorden i över 20 minuter.
Venus 8 kunde från ytan skicka data till jorden i strax under en timmes tid.
Venus 9 var utrustad med kamera och efter att ha landat på planeten Venus fungerar sonden i 53 minuter. Under den tiden kan Venus 9 sända till jorden ett fotografi av planetens yta.
Ett fotografi.
1978 till 1983 fortsätter man – stärkta av sina framgångar – med Venus 11, 12, 13 och 14 som alla landar på planeten Venus. Men flera av sondernas instrument fungerar illa eller inte alls.
Kamerorna på Venus 11 och 12 fungerar inte eftersom linsskyddet inte lossnar. På Venus 14 kommer i stället kamerans linsskydd i vägen för en annan apparat och får denna att sluta fungera.
Venus 13 spelar in ljudet av åska över planeten Venus. Och det är det första ljudet från en annan planet vi kunnat höra på jorden.
Sonderna Venus 15 och 16 lägger sig i omlopp kring planeten Venus och kartlägger framgångsrikt dess klippiga yta.
1986 sänder sovjetiska vetenskapare iväg två sonder, Vega 1 och Vega 2, förbi Venus för vidare färd mot Halleys komet. De medför varsin mindre sond ämnad Venus. Den första av dessa aktiverar sina instrument för tidigt: en vindstöt lurar landaren att tro sig redan ha tagit mark. Den andra fungerar någon timme på ytan.
Här slutar Sovjetunionens utforskande av planeten Venus.
I dessa rymdprojekt kände jag igen mig.
Hur enorma insatser ger - om alls - en liten skärv tillbaka, men denna skärv är värdefull och underbar.
Medges: Så himla enorma är inte mina egna sonderingar och inte är dom av något så främmande och storslaget som Venus.
Jag vet.
Men ändå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)