exposé
Här tänkte jag mig att följa upp (det högintressanta) inlägget från snart ett år tillbaka i tiden vari jag gjorde offentligt mitt då just påbörjade sökande efter Grållemannen.
Ett sökande som alldeles nyligen resulterat i ett finnande.
Detta fynd föreställde jag mig att basunera ut i cyberrymden genom en här (och alltså: nu) på Ipsedromos utförlig redogörelse.
Så. Jag förberedde ett storslaget bakom-kulisserna-reportage:
som en exkursion in i huvudet på undertecknad, analyserande utvecklingen av figuren och ironiserande över processens avarter och atavismer. Till denna omfattande kavalkad av infall och tankar (ömsom anekdotiskt och kåserande, ömsom strikt och akademiskt) valde jag ut ett generöst menageri av bilder från sökandets alla faser, återvändsgränder och sidospår.
Kort sagt: ett mäktigt navelskådarsafari!!!
Eller inte.
För någonstans i tankarna på och i mina förehavanden med det ovanstående föll liksom ett korthus ihop inuti mig.
Så: fuck det.
Här är en gammal skämtteckning i stället:
Och ett självporträtt från nyligen i vilket jag har kavaj:
..........
Äh, du får en skämtteckning till att titta på:
Och vad fan. Jag skjuter mig i foten med den här sista skämtbiten.
Det är en av- och påfågel:
...
Ett sökande som alldeles nyligen resulterat i ett finnande.
Detta fynd föreställde jag mig att basunera ut i cyberrymden genom en här (och alltså: nu) på Ipsedromos utförlig redogörelse.
Så. Jag förberedde ett storslaget bakom-kulisserna-reportage:
som en exkursion in i huvudet på undertecknad, analyserande utvecklingen av figuren och ironiserande över processens avarter och atavismer. Till denna omfattande kavalkad av infall och tankar (ömsom anekdotiskt och kåserande, ömsom strikt och akademiskt) valde jag ut ett generöst menageri av bilder från sökandets alla faser, återvändsgränder och sidospår.
Kort sagt: ett mäktigt navelskådarsafari!!!
Eller inte.
För någonstans i tankarna på och i mina förehavanden med det ovanstående föll liksom ett korthus ihop inuti mig.
Så: fuck det.
Här är en gammal skämtteckning i stället:
Och ett självporträtt från nyligen i vilket jag har kavaj:
..........
Äh, du får en skämtteckning till att titta på:
Och vad fan. Jag skjuter mig i foten med den här sista skämtbiten.
Det är en av- och påfågel:
...
arkitekturism I
(eller : a room without a view)
Snapshot: I domkyrkan i Florens klättrar jag uppför den smala stentrappan som löper mellan de två allt snävare taken i kupolen. Det är trångt och blir trängre, det är hett och helvetiskt och otåliga turister trycker på mot mina ben och fötter under mig och andra turisters rövar gungar ovanför (och någon gång ovanpå) mitt huvud.
Snapshot: I domkyrkan i Florens klättrar jag uppför den smala stentrappan som löper mellan de två allt snävare taken i kupolen. Det är trångt och blir trängre, det är hett och helvetiskt och otåliga turister trycker på mot mina ben och fötter under mig och andra turisters rövar gungar ovanför (och någon gång ovanpå) mitt huvud.
arkitekturism II
(eller : en släng av Tourettes)
Upptransporterad till toppen av Eiffeltornet vill jag inte ner igen. De två olika hissarna uppåt hade varit ett gotiskt varselsammelsurium av gnissel, rost, skrammel och elak trängsel. Men. Man måste ju ner. Någon gång. Jag har dessutom sällskap. Tigande accepterar jag mitt öde och drivs in i den av dödsskugga solkade cellen för nedfärd. Rakt ned i döden, som jag tror. Efter bytet till den andra gnisslande skrammelhissen för snedare färd längs ett av tornets ben och tillbaka till Paris marknivå lättar ångesten i en hejdlös svada obsceniteter, på mitt svenska modersmål, vilket mina irländska väninnor inte begriper ett ord av. Och det är tur för mig.
Upptransporterad till toppen av Eiffeltornet vill jag inte ner igen. De två olika hissarna uppåt hade varit ett gotiskt varselsammelsurium av gnissel, rost, skrammel och elak trängsel. Men. Man måste ju ner. Någon gång. Jag har dessutom sällskap. Tigande accepterar jag mitt öde och drivs in i den av dödsskugga solkade cellen för nedfärd. Rakt ned i döden, som jag tror. Efter bytet till den andra gnisslande skrammelhissen för snedare färd längs ett av tornets ben och tillbaka till Paris marknivå lättar ångesten i en hejdlös svada obsceniteter, på mitt svenska modersmål, vilket mina irländska väninnor inte begriper ett ord av. Och det är tur för mig.
tunnelbana
Idag var det en kvinna som sjönk ihop i tunnelbanan. Just som vi anländer T-centralen där jag skall av. Hon rosslar och huvudet faller ryckigt ner mot bröstet. Mobiltelefonen glider ur hennes hand och hon sjunker ihop helt slak. Tjejen mitt emot henne utbrister:
- Nej, nej, nej!
Mannen bredvid tar upp mobiltelefonen och jag stöttar henne från att glida ner på golvet och hör mig själv säga:
- Hur är det, DAMEN?
Hon vaknar då, för hon har bara somnat helt teatraliskt.
mon frère
.
Min bror, som jag porträtterade honom i olja, någon gång på nittiotalet. Bilden är beskuren. Mitt ideal ser ut att vara trött dekadent dandyism. En av förebilderna: Zorns "En skål i Idun".
.
ZORN.
Nedan en studie av min brors hand. Och cigarett.
.
.
Blyerts. Oljefläck. Fin de siècle.
Blyerts. Oljefläck. Fin de siècle.
den svarta lådan
.
Som tioåring fick jag plötsligt och lyckligt två mentorer som utan knussel öppnade dörrarna till ett magiskt ordförråd.
Dessa båda vuxna undervisade i ett esoteriskt och ditintills för mig otillgängligt språk. Mina rudimentära kunskaper som inskränkt sig till enstaviga plumpa råheter förökades med latinska och grekiska beteckningar. Jag hörde och häpnade och insöp alla dessa ord som beskrev underliga och fantastiska konstellationer.
Hemma hos dessa vuxna bodde också två av mina mera jämnåriga vänner. Vi roade oss ofta med att fabulera och skriva rim och ramsor, limerickar, med detta nyupptäckta vokabulär som stomme och huvudsakliga innehåll.
Men det var då. Mina lekkamrater är nu vuxna familjefäder och har intagit en samhälleligt ståndsmässig resning och vårdar sitt språk väl medvetna om hur detta i sig självt kan befläcka den som tar det i sin mun. Så att säga.
Dock har jag försiktigtvis (i etapper och under lång tid) släppt på min egen (förmenta) återhållsamhet inför min flickvän och raserade den sista fördämningen i somras när jag lät dessa runda ord rulla fram (som en syndasvärm av egyptiska grodor) över mina läppar. Vi skrev limerickar. Jag gick i barndom.
Som en vårflod kom orden och bilderna tillbaka.
Bilderna?
Ja. En gång fanns det bilder också. I en svart låda med ett indexerat kartotek där man bokstav för bokstav kunde finna noterade och förklarade de mest obskyra, ehuru starkt driftrelaterade, nomina. Alla dessutom av mig illustrerade. Detta var en källa till fniss, rodnad, mummel och helt oförställd upptäckarförtjusning och samlarglädje under några år, mig och mina kamrater emellan.
Men.
Sen inträdde pubertet som förvillade mitt sinne till att genera mig och skämmas för denna låda av veneratio verba sub rosa. Lådans själva existens glödgade mig pinligt i min fjuniga tonårslängtan, rädsla och skuld. Jag var dess upphovsman: det var stor synd och skam. Så. Lådan eldades upp. Ett arkiv över familjejuvelernas sagorike således förintat i ett anfall av katharsisk pyromani.
*
Till min glädje, kan ännu en av de båda mentorerna och jag (mellan skål och vägg) understundom lossa tungans band och extemporera en och annan hårresande skabrös eller rent ut skatologisk excess.
Som tioåring fick jag plötsligt och lyckligt två mentorer som utan knussel öppnade dörrarna till ett magiskt ordförråd.
Dessa båda vuxna undervisade i ett esoteriskt och ditintills för mig otillgängligt språk. Mina rudimentära kunskaper som inskränkt sig till enstaviga plumpa råheter förökades med latinska och grekiska beteckningar. Jag hörde och häpnade och insöp alla dessa ord som beskrev underliga och fantastiska konstellationer.
Hemma hos dessa vuxna bodde också två av mina mera jämnåriga vänner. Vi roade oss ofta med att fabulera och skriva rim och ramsor, limerickar, med detta nyupptäckta vokabulär som stomme och huvudsakliga innehåll.
Men det var då. Mina lekkamrater är nu vuxna familjefäder och har intagit en samhälleligt ståndsmässig resning och vårdar sitt språk väl medvetna om hur detta i sig självt kan befläcka den som tar det i sin mun. Så att säga.
Dock har jag försiktigtvis (i etapper och under lång tid) släppt på min egen (förmenta) återhållsamhet inför min flickvän och raserade den sista fördämningen i somras när jag lät dessa runda ord rulla fram (som en syndasvärm av egyptiska grodor) över mina läppar. Vi skrev limerickar. Jag gick i barndom.
Som en vårflod kom orden och bilderna tillbaka.
Bilderna?
Ja. En gång fanns det bilder också. I en svart låda med ett indexerat kartotek där man bokstav för bokstav kunde finna noterade och förklarade de mest obskyra, ehuru starkt driftrelaterade, nomina. Alla dessutom av mig illustrerade. Detta var en källa till fniss, rodnad, mummel och helt oförställd upptäckarförtjusning och samlarglädje under några år, mig och mina kamrater emellan.
Men.
Sen inträdde pubertet som förvillade mitt sinne till att genera mig och skämmas för denna låda av veneratio verba sub rosa. Lådans själva existens glödgade mig pinligt i min fjuniga tonårslängtan, rädsla och skuld. Jag var dess upphovsman: det var stor synd och skam. Så. Lådan eldades upp. Ett arkiv över familjejuvelernas sagorike således förintat i ett anfall av katharsisk pyromani.
*
Till min glädje, kan ännu en av de båda mentorerna och jag (mellan skål och vägg) understundom lossa tungans band och extemporera en och annan hårresande skabrös eller rent ut skatologisk excess.
novell
Vi gör slut framför Notre Dame. Med två veckor kvar av semestern och utan vilja eller förmåga att samsas äter vi oss igenom den kvarvarande tiden. Öl fett salt socker sprit fyller våra tomma liv. På var sin sida av Seine äter och super vi oss igenom dagarna. Vi fetmar kopiöst. Om nätterna sover vi så långt ifrån varandra som vi kan i den smala hotellsängen. Vi vältrar oss i sömnen på svettiga lakan, chipssmulor, salt och feta fläckar. Den sista natten är våra kroppar så voluminösa och okontrollerbara att samlaget mer eller mindre inträffar spontant, halvt om halvt i sömnen och halvt om halvt i fyllan. I detta finala stadium av vår metamorfos skapar nu minsta rörelse av lemmarna erotiska dallringar i fetman och våra kroppars svallande efterdyningar ställer oss, ehuru mentalt och emotionellt frånvarande, inför fait accompli. Vi somnar och sover gott: vi är tillsammans igen. Vi anländer hemlandet och berättar inget för någon och vi går småningom ned i vikt. Nu, åter blivna våra förutvarande volymer så när som på hennes mages nätta men växande rundning, hyser Paris en hemlighet också för oss.
(an)teckningar
...................
Gör EN bra bild som fångar och visar vad det handlar om.
.
Överdriv, utan rädsla för motsägelsefullhet. .
.
Formen inte viktigast utan vad jag vill med den
och varför jag vill att det skall vara så.
.....
.
Uppfinn inte hela tiden.
Sök det som väcker andra saker till liv.
.........
Eliminera det överflödiga.
(Men i förenklandet riskerar du att döda, att släcka.)
.
.
Låt inte ditt arbete hålla dig fången.
Men: arbeta hela tiden.
..
Fastna inte inuti det du har.
.
.
.
Varför?
.
Varför inte?
.
.
Gör EN bra bild som fångar och visar vad det handlar om.
.
Överdriv, utan rädsla för motsägelsefullhet. .
.
Formen inte viktigast utan vad jag vill med den
och varför jag vill att det skall vara så.
.....
.
Uppfinn inte hela tiden.
Sök det som väcker andra saker till liv.
.........Eliminera det överflödiga.
(Men i förenklandet riskerar du att döda, att släcka.)
.
.
Låt inte ditt arbete hålla dig fången.
Men: arbeta hela tiden.
..
Fastna inte inuti det du har.
.
.
.
Varför?
.
Varför inte?
.
.
el grande nanino
.
Det hela hände av en slump, för jag har som regel inga ärenden till det våningsplanet, men var nu på jakt efter en kopiator som fungerade. Den i receptionen var utan papper och den hos vaktmästaren saknade toner. Dörren till våning fyra glider igen utan ett ljud. En omständighet som måhända följer av att här på översta våningsplanet är situerad personal med högre löner och därmed högre förväntningar på trevnad i arbetsmiljö? Nere på ettan och tvåan, där jag vanligtvis håller till, skräller dörrarna som ett ständigt pågående åskväder. Nå. Jag smyger fram i korridoren inte utan en lite skamsen känsla av att jag faktiskt smyger. Hukar jag mig inte lite också? Beredd att buga för överheten, tänker jag självironiskt och sträcker på mig och skall just till att sparka omkull en papperskorg när jag hör de första stånkandena.
.
Voj oj oj, tänker jag och förvandlas till min fantasifigur El Grande Nanino (och det är en på tok för lång och komplicerad historia att återge här, men namnet stammar ur en... tja, ur en sorts lek). Jag är nu en tecknad seriefigur som kan röra sig i verkligheten och i verkligheten pågår fuffens i chefens korridor. Måttere nu vara chiefen själv, tänker jag hoppfullt och sensationslystet, fast som El Grande Nanino, på hans pipiga åkesöderblomska. Och med en titt runt hörnet in genom det glasade kontorets väggar får stånkandet ackompanjemang av rörliga bilder, som ju är själva verkligheten, men jag har ju distanserat mig från den och är en tecknadfilmhare. Men där pumpar han i alla fall på, chefen i egen hög person, med en annan man helt och hållet i verkligheten och efter några sekunder blir det glasade fönstret som på beställning från min tecknade overklighet immigt och ogenomskinligt.
.
De båda fullvuxna herrarnas stånkanden blir i volym samfällt högre men i ton divergerar de mot för den ene en bas och för den andre en tenor. Stånkandena blir rena musichallnumret. El Grande Nanino börjar dansa till dessa rytmer och har plötsligt en morot i handen och svänger frenetiskt denna juckande taktpinne som en pistong genom luften och utropar exalterat med sin nasala journalfilmsstockholmska:
.
Tjoffa! Tjoffa! Tjoffa!
.
Innan El Grande Nanino hinner inse att detta sannolikt är ett mycket ovälkommet audiellt bidrag till de två herrarnas frenetiska tvåsamhet händer något avgörande: i samma ögonblick når nämligen tenoren en formidabel höjd och basen frambrummar en häpnadsväckande summerton varvid den immiga glasrutan briserar och faller. För de simultant befriade herrarna framstår jag nu fullt synlig och inte alls tecknad som jag lurat mig att tro. Jag är mig själv. Dom är sig själva i ännu högre grad. Vi noterar våra respektive predikament. Jag håller verkligen en morot i handen. Dom har sina händer upptagna på annat sätt. Vi har alla tre stannat upp i våra kroppsrytmer. Glasrutan har klirrat klart och ligger i en glittrande och lätt ångande hög emellan oss. Scenen slutar i tystnad.
.
Vid sidan av den akut personliga plötsligheten kan vi nog alla tre se en och annan rent teatral och visuell kvalitet i situationen. Ordet tablå kommer för mig. Jag ler lite. Sekunderna tickar iväg under tystnad. Dom nakna männen stirrar på mig. Jag stirrar på dom och sänker den ännu lätt svängande moroten jag håller i ena handen. Ridå, tänker jag. Här är det läge för ridå. Jag stirrar nu med ögon som behöver blinka. Även de nakna stirrar oavvänt på mig. Ridå här? dristar jag mig att fråga. Herrarna nickar sakta och simultant. Vi blinkar alla tre som tokiga efter denna stirrande stasis. I övrigt är vi stilla. Men jag finner mig strax. Just det, säger jag, ridå. Jag backar smygande bakåt. Backar. Bakåt. Smygande. Ridå, ridå, ridå, mumlar jag urskuldande. Så är jag utom synhåll. Och rusar därifrån.
Det hela hände av en slump, för jag har som regel inga ärenden till det våningsplanet, men var nu på jakt efter en kopiator som fungerade. Den i receptionen var utan papper och den hos vaktmästaren saknade toner. Dörren till våning fyra glider igen utan ett ljud. En omständighet som måhända följer av att här på översta våningsplanet är situerad personal med högre löner och därmed högre förväntningar på trevnad i arbetsmiljö? Nere på ettan och tvåan, där jag vanligtvis håller till, skräller dörrarna som ett ständigt pågående åskväder. Nå. Jag smyger fram i korridoren inte utan en lite skamsen känsla av att jag faktiskt smyger. Hukar jag mig inte lite också? Beredd att buga för överheten, tänker jag självironiskt och sträcker på mig och skall just till att sparka omkull en papperskorg när jag hör de första stånkandena.
.
Voj oj oj, tänker jag och förvandlas till min fantasifigur El Grande Nanino (och det är en på tok för lång och komplicerad historia att återge här, men namnet stammar ur en... tja, ur en sorts lek). Jag är nu en tecknad seriefigur som kan röra sig i verkligheten och i verkligheten pågår fuffens i chefens korridor. Måttere nu vara chiefen själv, tänker jag hoppfullt och sensationslystet, fast som El Grande Nanino, på hans pipiga åkesöderblomska. Och med en titt runt hörnet in genom det glasade kontorets väggar får stånkandet ackompanjemang av rörliga bilder, som ju är själva verkligheten, men jag har ju distanserat mig från den och är en tecknadfilmhare. Men där pumpar han i alla fall på, chefen i egen hög person, med en annan man helt och hållet i verkligheten och efter några sekunder blir det glasade fönstret som på beställning från min tecknade overklighet immigt och ogenomskinligt.
.
De båda fullvuxna herrarnas stånkanden blir i volym samfällt högre men i ton divergerar de mot för den ene en bas och för den andre en tenor. Stånkandena blir rena musichallnumret. El Grande Nanino börjar dansa till dessa rytmer och har plötsligt en morot i handen och svänger frenetiskt denna juckande taktpinne som en pistong genom luften och utropar exalterat med sin nasala journalfilmsstockholmska:
.
Tjoffa! Tjoffa! Tjoffa!
.
Innan El Grande Nanino hinner inse att detta sannolikt är ett mycket ovälkommet audiellt bidrag till de två herrarnas frenetiska tvåsamhet händer något avgörande: i samma ögonblick når nämligen tenoren en formidabel höjd och basen frambrummar en häpnadsväckande summerton varvid den immiga glasrutan briserar och faller. För de simultant befriade herrarna framstår jag nu fullt synlig och inte alls tecknad som jag lurat mig att tro. Jag är mig själv. Dom är sig själva i ännu högre grad. Vi noterar våra respektive predikament. Jag håller verkligen en morot i handen. Dom har sina händer upptagna på annat sätt. Vi har alla tre stannat upp i våra kroppsrytmer. Glasrutan har klirrat klart och ligger i en glittrande och lätt ångande hög emellan oss. Scenen slutar i tystnad.
.
Vid sidan av den akut personliga plötsligheten kan vi nog alla tre se en och annan rent teatral och visuell kvalitet i situationen. Ordet tablå kommer för mig. Jag ler lite. Sekunderna tickar iväg under tystnad. Dom nakna männen stirrar på mig. Jag stirrar på dom och sänker den ännu lätt svängande moroten jag håller i ena handen. Ridå, tänker jag. Här är det läge för ridå. Jag stirrar nu med ögon som behöver blinka. Även de nakna stirrar oavvänt på mig. Ridå här? dristar jag mig att fråga. Herrarna nickar sakta och simultant. Vi blinkar alla tre som tokiga efter denna stirrande stasis. I övrigt är vi stilla. Men jag finner mig strax. Just det, säger jag, ridå. Jag backar smygande bakåt. Backar. Bakåt. Smygande. Ridå, ridå, ridå, mumlar jag urskuldande. Så är jag utom synhåll. Och rusar därifrån.
en sång om vrede
Att läsa Iliaden är för djävligt.
Likväl hypnotiseras jag och följer den strida strömmen av blod.
Kol Egilsson sade: "Låt mig komma fram till Kolskägg. Jag har länge sagt att vi två är nog jämngoda i vapenbruk."
"Den saken kan vi pröva nu", sade Kolskägg.
I detsamma stack Kol efter honom med sitt spjut. Kolskägg höll just på att fälla en av männen och hade fullt upp att göra. Han hann inte få skölden framför sig, utan spjutet träffade honom i låret, på utsidan, och gick rätt igenom. Han vände sig snabbt om, rusade mot Kol och gav honom med sitt kortsvärd ett hugg över låret, så att benet gick av.
"Tog det eller inte", sade han.
"Det fick jag för att jag inte höll skölden framför mig", sade Kol och stod en stund på ett ben och såg på benstumpen.
"Du behöver inte titta efter", sade Kolskägg, "det är alldeles som det ser ut, – av är benet."
I detsamma föll Kol död till marken.
Det är Njals saga.
Striden fortsätter och Gunnars (och Kolskäggs) kämpar går med kraftigt våld lös på Torgeirs män: en man slungas spetsad på en yxa ut i vattnet; en man blir av med armen; en man får en spjutyxa genom kroppen; en man blir huggen itu och ytterligare en man blir av med huvudet (för just innan ovanstående har Gunnar stått "på häll där han stod" och svingat sitt svärd och träffat Torkel "över halsen så att huvudet for av").
Komna så långt i den blodiga striden ropar Starkad:
"Låt oss fly! Det är inte människor vi har att göra med."
De flyr och hemma säger Hildegunn till männen:
"Mycket hade det varit värt, att ni inte hade fått Gunnar till fiende."
Starkad svarar: "Det hade det."
Det är kärvt. Det är hemskt. Det är fascinerande. Jag blir ledsen när jag läser Njals saga, men trots att jag rörs och harmas följer jag de bittra striderna till slutet.
Här följer några adjektiv om "sagans stil" dikterade av Alf Henrikson (vars Isländsk historia rekommenderas):
klar koncis maskulin välbalanserad konturfast.
Min egen stil är inte (ens i denna text om sagor) i närheten av sagans stil. Men står möjligen i ett motsatsförhållande till densamma:
luddig malande feminin svajjig och lös i konturerna.
Det är roligt att inte alltid försöka vara epigrammatisk, men vad (fan) har "maskulin" (och det därmed implicerade "feminin") med stilen att göra. Henriksons benämning "maskulin" är troligtvis en karaktärisering av ämnet (med sitt fokus på handlingar som rent statistiskt, för att inte säga av hävd och tradition, är typiska för män: mord, blodshämnd, våld och krig) som han här förhastat sammanblandar med stilens kännetecken.
Tror jag. Hoppas jag.
Annars begriper jag inte.
Hur skulle jag skriva maskulint? Eller feminint?
Vem kan avgöra (värdera) det?
Och till vilken nytta?
Strax följer en kort redogörelse över vad greken Akilles tar sig för då han en dag inte lyckas döda trojanen Hektor (eftersom guden Apollon för stunden så retfullt förhindrar det).
Hektor har i Iliadens sextonde sång dödat Akilles bäste vän Patroklos. Hektor skall själv dö i den tjugoandra sången och blir då, Apollon till trots, både dödad och därefter (under tolv dagars tid) grundligen skändad av Akilles. Liket återbördas först i sista sången, den tjugofjärde, vari Hektor slutligen bränns, begravs och begråts. Snipp snapp snut och med det är Iliaden slut.
På annat håll får man veta att även Akilles dör i striderna vid Troja. (Det är den klåfingrige Apollon som styr pilen in i hans häl.) Därefter tillfaller Akilles rustning ingen mindre än Odysseus och det är något som retar upp Ajax så till den milda grad att det gör honom galen och vild och mordisk av avundssjuka.
(Jag kommer här att tänka på barn och deras understundom expressiva uttryck för den känsliga upplevelsen av att vara förfördelade i det att de nekas det momentana uppfyllandet av varjehanda önskningar.)
Tillbaka till Patroklos och hans död:
Patroklos var, då Hektor "stötte lansen i hans buk så att spetsen gick ut genom ryggen", utan hjälm, utan harnesk, utan sköld och utan lans och redan svårt sårad och omtöcknad och försökte blödande dra sig undan striden. Denna svaghet och skyddslöshet hos Patroklos var följden av ett (gudomligt) ingripande av Apollon som samtidigt med avväpnandet passade på att (bakifrån och osynlig för alla) ge Patroklos en fet smäll i ryggen: "hårt så att ögonen i sina hålor skelade".
Är det verkligen Apollon, musikens och skaldekonstens gud? Är det verkligen Apollon, försoningens gud? Jag ställer mig frågande till vad (fan) han i så fall håller på med här i Iliaden. Men efter att ha konsulterat en faktabok i ämnet visar det sig att Apollon hade flera strängar på sin lyra och (i det här sammanhanget föga förvånande) även var dödens gud.
Tillbaka till slagfältet:
Patroklos blir i sin vindögda yrsel genast attackerad bakifrån av en fegis vid namn Euforbos. Detta ynkliga kräk ränner sin vassa lans mellan skulderbladen på Patroklos och springer omedelbart därifrån kissnödig av rädsla för att själv bli attackerad av den vapenlöse greken. Över till Finland för en kommentar:
Voj, saatani vitto perkele så fegt! Puukko-niiiven vill smaka blod!
Tillbaka till Troja:
Sålunda var Akilles arg. Han var så oöverträffat förbannad och rasande att han var vred som ingen annan tidigare varit vredgad. Iliaden inleds ju också med att deklarera denna exceptionella upprördhet som bokens själva ämne:
Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akilles...
Som jag trodde, men i Ingvar Björkesons översättning är "vreden" till och med bokens första ord:
Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs...
Här kommer nu, ur Iliadens tjugonde sång, en skopa av Akilles stora vrede i min summariska återgivning, för jag skiter i hexameter. Detta är vad som berättas: Akilles ropar (från sin vagn) genom stridens larm till Hektor att han vid nästa möte skall slå ihjäl honom, men nu skall andra trojaner dö: "de får duga så länge". Därefter blir han Rambo:
1. En man vida namn Dryops får en stöt i nacken och dör.
2. Direkt efter honom får en man vid namn Demouchos av Akilles en lans genom knäet och blir sen med ett svärdshugg dödad.
3 och 4. De två bröderna Dardanos och Laógonos dör tillsammans: den ene för Akilles svärd och den andre för hans lans.
5. Nu kommer trojanen Tros på idén att ge sig: han hoppas bli skonad och tagen tillfånga och springer därför hukande och ödmjukt fram till Akilles och ber krypande om nåd och skall just till att famna hans ben när den vredgade utan pardon ränner sitt svärd i Tros så att levern rinner ut genom såret och trojanen dör.
6. Akilles ränner sitt spjut in i örat på en man vid namn Moulios och stöter spjutet genom dennes huvud så att det kommer ut genom det andra örat.
7. Echeklos får "det vackert sirade svärdet" hugget mitt över hjässan: "klingan blev varm av blod".
8. En man vid namn Deukalion står nu på tur och först får han lansen genom armbågen: "Häpen blev troern stående kvar, med armen förlamad – framför sig såg han sin död. Ett svärdshugg genom hans nacke skickade huvud och hjälm långt bort, och ur ryggradens kotor framvällde märg".
9. Nu får en man som heter Rhigmos av Akilles ett spjut i buken och faller ur sin vagn.
10. Rhigmos kusk Areïthoos skall just vända om och hjälpa sin herre men får då i ryggen Akilles slipade lansudd.
Ovanstående bodycount avslutas med en beskrivning av hur blodet sprutar upp på Akilles stridsvagn när hästarnas hovar stöter i liken och sången avslutas med: "Ursinnig stormade hjälten fram på jakt efter ära och det dröp blod och smuts från hans obetvingliga händer."
Ursäkta mig, men: Vilken hjälte? Vilken ära?
*
Smurfa, o smurf, om smurfen som smurfade hos smurfen Akilles...
Likväl hypnotiseras jag och följer den strida strömmen av blod.
Kol Egilsson sade: "Låt mig komma fram till Kolskägg. Jag har länge sagt att vi två är nog jämngoda i vapenbruk."
"Den saken kan vi pröva nu", sade Kolskägg.
I detsamma stack Kol efter honom med sitt spjut. Kolskägg höll just på att fälla en av männen och hade fullt upp att göra. Han hann inte få skölden framför sig, utan spjutet träffade honom i låret, på utsidan, och gick rätt igenom. Han vände sig snabbt om, rusade mot Kol och gav honom med sitt kortsvärd ett hugg över låret, så att benet gick av.
"Tog det eller inte", sade han.
"Det fick jag för att jag inte höll skölden framför mig", sade Kol och stod en stund på ett ben och såg på benstumpen.
"Du behöver inte titta efter", sade Kolskägg, "det är alldeles som det ser ut, – av är benet."
I detsamma föll Kol död till marken.
Det är Njals saga.
Striden fortsätter och Gunnars (och Kolskäggs) kämpar går med kraftigt våld lös på Torgeirs män: en man slungas spetsad på en yxa ut i vattnet; en man blir av med armen; en man får en spjutyxa genom kroppen; en man blir huggen itu och ytterligare en man blir av med huvudet (för just innan ovanstående har Gunnar stått "på häll där han stod" och svingat sitt svärd och träffat Torkel "över halsen så att huvudet for av").
Komna så långt i den blodiga striden ropar Starkad:
"Låt oss fly! Det är inte människor vi har att göra med."
De flyr och hemma säger Hildegunn till männen:
"Mycket hade det varit värt, att ni inte hade fått Gunnar till fiende."
Starkad svarar: "Det hade det."
Det är kärvt. Det är hemskt. Det är fascinerande. Jag blir ledsen när jag läser Njals saga, men trots att jag rörs och harmas följer jag de bittra striderna till slutet.
Här följer några adjektiv om "sagans stil" dikterade av Alf Henrikson (vars Isländsk historia rekommenderas):
klar koncis maskulin välbalanserad konturfast.
Min egen stil är inte (ens i denna text om sagor) i närheten av sagans stil. Men står möjligen i ett motsatsförhållande till densamma:
luddig malande feminin svajjig och lös i konturerna.
Det är roligt att inte alltid försöka vara epigrammatisk, men vad (fan) har "maskulin" (och det därmed implicerade "feminin") med stilen att göra. Henriksons benämning "maskulin" är troligtvis en karaktärisering av ämnet (med sitt fokus på handlingar som rent statistiskt, för att inte säga av hävd och tradition, är typiska för män: mord, blodshämnd, våld och krig) som han här förhastat sammanblandar med stilens kännetecken.
Tror jag. Hoppas jag.
Annars begriper jag inte.
Hur skulle jag skriva maskulint? Eller feminint?
Vem kan avgöra (värdera) det?
Och till vilken nytta?
Strax följer en kort redogörelse över vad greken Akilles tar sig för då han en dag inte lyckas döda trojanen Hektor (eftersom guden Apollon för stunden så retfullt förhindrar det).
Hektor har i Iliadens sextonde sång dödat Akilles bäste vän Patroklos. Hektor skall själv dö i den tjugoandra sången och blir då, Apollon till trots, både dödad och därefter (under tolv dagars tid) grundligen skändad av Akilles. Liket återbördas först i sista sången, den tjugofjärde, vari Hektor slutligen bränns, begravs och begråts. Snipp snapp snut och med det är Iliaden slut.
På annat håll får man veta att även Akilles dör i striderna vid Troja. (Det är den klåfingrige Apollon som styr pilen in i hans häl.) Därefter tillfaller Akilles rustning ingen mindre än Odysseus och det är något som retar upp Ajax så till den milda grad att det gör honom galen och vild och mordisk av avundssjuka.
(Jag kommer här att tänka på barn och deras understundom expressiva uttryck för den känsliga upplevelsen av att vara förfördelade i det att de nekas det momentana uppfyllandet av varjehanda önskningar.)
Tillbaka till Patroklos och hans död:
Patroklos var, då Hektor "stötte lansen i hans buk så att spetsen gick ut genom ryggen", utan hjälm, utan harnesk, utan sköld och utan lans och redan svårt sårad och omtöcknad och försökte blödande dra sig undan striden. Denna svaghet och skyddslöshet hos Patroklos var följden av ett (gudomligt) ingripande av Apollon som samtidigt med avväpnandet passade på att (bakifrån och osynlig för alla) ge Patroklos en fet smäll i ryggen: "hårt så att ögonen i sina hålor skelade".
Är det verkligen Apollon, musikens och skaldekonstens gud? Är det verkligen Apollon, försoningens gud? Jag ställer mig frågande till vad (fan) han i så fall håller på med här i Iliaden. Men efter att ha konsulterat en faktabok i ämnet visar det sig att Apollon hade flera strängar på sin lyra och (i det här sammanhanget föga förvånande) även var dödens gud.
Tillbaka till slagfältet:
Patroklos blir i sin vindögda yrsel genast attackerad bakifrån av en fegis vid namn Euforbos. Detta ynkliga kräk ränner sin vassa lans mellan skulderbladen på Patroklos och springer omedelbart därifrån kissnödig av rädsla för att själv bli attackerad av den vapenlöse greken. Över till Finland för en kommentar:
Voj, saatani vitto perkele så fegt! Puukko-niiiven vill smaka blod!
Tillbaka till Troja:
Sålunda var Akilles arg. Han var så oöverträffat förbannad och rasande att han var vred som ingen annan tidigare varit vredgad. Iliaden inleds ju också med att deklarera denna exceptionella upprördhet som bokens själva ämne:
Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akilles...
Som jag trodde, men i Ingvar Björkesons översättning är "vreden" till och med bokens första ord:
Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs...
Här kommer nu, ur Iliadens tjugonde sång, en skopa av Akilles stora vrede i min summariska återgivning, för jag skiter i hexameter. Detta är vad som berättas: Akilles ropar (från sin vagn) genom stridens larm till Hektor att han vid nästa möte skall slå ihjäl honom, men nu skall andra trojaner dö: "de får duga så länge". Därefter blir han Rambo:
1. En man vida namn Dryops får en stöt i nacken och dör.
2. Direkt efter honom får en man vid namn Demouchos av Akilles en lans genom knäet och blir sen med ett svärdshugg dödad.
3 och 4. De två bröderna Dardanos och Laógonos dör tillsammans: den ene för Akilles svärd och den andre för hans lans.
5. Nu kommer trojanen Tros på idén att ge sig: han hoppas bli skonad och tagen tillfånga och springer därför hukande och ödmjukt fram till Akilles och ber krypande om nåd och skall just till att famna hans ben när den vredgade utan pardon ränner sitt svärd i Tros så att levern rinner ut genom såret och trojanen dör.
6. Akilles ränner sitt spjut in i örat på en man vid namn Moulios och stöter spjutet genom dennes huvud så att det kommer ut genom det andra örat.
7. Echeklos får "det vackert sirade svärdet" hugget mitt över hjässan: "klingan blev varm av blod".
8. En man vid namn Deukalion står nu på tur och först får han lansen genom armbågen: "Häpen blev troern stående kvar, med armen förlamad – framför sig såg han sin död. Ett svärdshugg genom hans nacke skickade huvud och hjälm långt bort, och ur ryggradens kotor framvällde märg".
9. Nu får en man som heter Rhigmos av Akilles ett spjut i buken och faller ur sin vagn.
10. Rhigmos kusk Areïthoos skall just vända om och hjälpa sin herre men får då i ryggen Akilles slipade lansudd.
Ovanstående bodycount avslutas med en beskrivning av hur blodet sprutar upp på Akilles stridsvagn när hästarnas hovar stöter i liken och sången avslutas med: "Ursinnig stormade hjälten fram på jakt efter ära och det dröp blod och smuts från hans obetvingliga händer."
Ursäkta mig, men: Vilken hjälte? Vilken ära?
*
Smurfa, o smurf, om smurfen som smurfade hos smurfen Akilles...
novell
Jag vet inte, jag har inga tips, det är väl bara att stå och hänga i en bar och se ledig ut, gullig liksom. Jag vet inte. Har aldrig behövt fundera på det. Nej, faktiskt inte. Jag är helt allvarlig, eller tjockt seriös som kidsen säger. Jag driver inte. Okej, ja, visst, om du vill, visst. Ja. Mitt tips är stå i en bar, vad fan skrattar du åt, det var ju du som frågade. Vad är det med dig, vill du fixa brudar eller inte. Jag fixar dom i baren. Jag dricker en öl, jag är singel, jag ser cool och kåt ut och då kommer det nån brud, sen är det bara att gå hem med henne. Jag lovar, det är så det går till. Okej, du kanske måste bjuda på en drink eller nåt skit, men i princip, okej? Det är klart lättare om hon redan är full, men i princip, okej.
abstraktioner
Har sett Min granne Totoro och titta: ett litet mumintroll!
och ett stort sömnigt nalletroll och kosmoskatten som buss.
De gälla rösterna skar mig genom märg och ben och inget
fascinerade som det stönande monstret och spårvagnen i
Spirited away. Men, ändå, trots allt, i alla fall, ett tribute:
Har också läst en bok: Bertil Malmbergs barndomsskildring
Åke och hans värld som rymmer svårhanterliga mängder
sorg och smärta. Men också kärlek så att det värker i bröstet.
Här tänkte jag infoga en illustration av Adolf Hallman, som
illustrerat boken om Åke, men av copyrightskäl får det bli en
(i sammanhanget helt irrelevant) teckning som jag gjort själv.
.........
I en annan film kan ett barn inte vara lyckligt
“when the universe is expanding!”
(Det är förstås en film av Woody Allen.)
Månen avlägsnar sig från jorden varje år med 32 millimeter.
Och apropå att höja blicken mot andra horisonter (än den min feta mage utgör (och varpå min navel sitter)): I radions Sommar berättade Finlands utrikesminister Alexander Stubb en vits:
Vet du vad det är för skillnad mellan en introvert finländare och en extrovert finländare?
Jo: när du talar med den introverte tittar han på sina fötter och då du talar med den extroverte tittar han på dina fötter.
Utrikesministern berättade skämtet helt odramatiskt.
Directions:
Thank someone for being that one.
Then, while singing a song,
walk with that one to the centre of the room
and back again.
Burn something.
Det är från en indianstam jag glömt namnet på.
Yoko Ono:
When you make something,
even if no one sees it,
it affects the world.
Att (försöka) göra målningar och teckningar utan att det blir dekorativt (och därmed platt, dött och ointressant) är roligt.
Och svårt.
Willy Kyrklund:
Abstrakt konsts deklination
från transcendens till dekoration.
Nederlagets väg.
Jag tycker inte om rent abstrakt konst.
Jag tycker om abstraktioner.
I abstraherandet blir teckningar och målningar levande.
- Och ni är av samma åsikt som er samtalspartner? undrade den okände och vände sig mot Bezdomnyj till höger.
- Hundraprocentigt! bekräftade denne som gärna använde tillgjorda uttryck när han talade.
(ur Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov)
Ett tribute till:
.........
Kalle Anka är som Kung Ubu.
Feg och äregirig. Lat och pretentiös.
Även Charles Baudelaires nervöse latmask gör sig påmind.
Liksom den skäggige man vilken bor i min badrumsspegel.
Andy Warhol:
They say that time changes things,
but you actually have to change them yourself.
och ett stort sömnigt nalletroll och kosmoskatten som buss.
De gälla rösterna skar mig genom märg och ben och inget
fascinerade som det stönande monstret och spårvagnen i
Spirited away. Men, ändå, trots allt, i alla fall, ett tribute:
Har också läst en bok: Bertil Malmbergs barndomsskildring
Åke och hans värld som rymmer svårhanterliga mängder
sorg och smärta. Men också kärlek så att det värker i bröstet.
Här tänkte jag infoga en illustration av Adolf Hallman, som
illustrerat boken om Åke, men av copyrightskäl får det bli en
(i sammanhanget helt irrelevant) teckning som jag gjort själv.
.........
I en annan film kan ett barn inte vara lyckligt
“when the universe is expanding!”
(Det är förstås en film av Woody Allen.)
Månen avlägsnar sig från jorden varje år med 32 millimeter.
Och apropå att höja blicken mot andra horisonter (än den min feta mage utgör (och varpå min navel sitter)): I radions Sommar berättade Finlands utrikesminister Alexander Stubb en vits:
Vet du vad det är för skillnad mellan en introvert finländare och en extrovert finländare?
Jo: när du talar med den introverte tittar han på sina fötter och då du talar med den extroverte tittar han på dina fötter.
Utrikesministern berättade skämtet helt odramatiskt.
Directions:
Thank someone for being that one.
Then, while singing a song,
walk with that one to the centre of the room
and back again.
Burn something.
Det är från en indianstam jag glömt namnet på.
Yoko Ono:
When you make something,
even if no one sees it,
it affects the world.
Att (försöka) göra målningar och teckningar utan att det blir dekorativt (och därmed platt, dött och ointressant) är roligt.
Och svårt.
Willy Kyrklund:
Abstrakt konsts deklination
från transcendens till dekoration.
Nederlagets väg.
Jag tycker inte om rent abstrakt konst.
Jag tycker om abstraktioner.
I abstraherandet blir teckningar och målningar levande.
- Och ni är av samma åsikt som er samtalspartner? undrade den okände och vände sig mot Bezdomnyj till höger.
- Hundraprocentigt! bekräftade denne som gärna använde tillgjorda uttryck när han talade.
(ur Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov)
Ett tribute till:
.........
Kalle Anka är som Kung Ubu.
Feg och äregirig. Lat och pretentiös.
Även Charles Baudelaires nervöse latmask gör sig påmind.
Liksom den skäggige man vilken bor i min badrumsspegel.
Andy Warhol:
They say that time changes things,
but you actually have to change them yourself.
novell
Gör vad du vill, kom när du vill. Mi casa es su casa. Så kunde han prata. Och jag kände mig verkligen välkommen till honom. Det var bara det att. Jag tror att han. Äh. Fan. Jag vet inte. Men det var något som aldrig kom fram. Till en början var vi ju flera. Vi var ett gäng som. Jag menar. Innan alla blev ihop med andra och vi kom ifrån varandra. Då. Vi var kanske inte ihop med varandra direkt. Men i själen. I hjärtat. I tanken. Ja. Det är det! Själen. Hjärtat. Tanken. Vem fan har nåt av det idag? Säg en som har en själ, fan. Säg en som har ett hjärta! Eller som tänker, höll jag på att säga, men alla är väl inte direkt zombies. Och så kom jag av mig för jag tänkte på mi casa, su casa igen. Fan, mannen. Det var ju bara vi två kvar och, ja, jag menar inget illa, men jag ville ju inte, jag var inte intresserad av sånt. Och med bara dig och mig så blev det så jävla tyst när det var tyst. Och blickarna blir så jävla direkta. Sådär. Är tre tysta, okej, visst, vila i det, men jag menar: två... Jag var rädd. Okej. Men nu är det för sent ändå. Jag var så jävla feg. Och jag ångar mig. Fan. Fan att jag är så jävla feg.
händer
.
Ludwig Wittgenstein menade att man inte kan säga:
"detta är min hand/där är min hand"
.
men Georg Henrik von Wright menade att man kan,
då man hittat den, efter en bilolycka där den farit av.
.
.
Efter bikten i kyrkan (där döden lurat honom)
Efter bikten i kyrkan (där döden lurat honom)
vrider riddaren Antonius Block på sin ena hand,
spänner den, synar den och säger,
med Max von Sydows röst:
.
"detta är min hand"
.
.
Willy Kyrklund, i Tvåsam:
.
Hand. Min hand. Min vänstra hand. Detta är min vänstra hand. Den består av hud och bindväv och senor och muskler och kärlsystem och nervtrådar och inuti handen är en skeletthand; detta är min hand, min vänstra hand. Jag tar om den, men släpper förskräckt. Vem är det som griper om min hand?
.
.
Willy Kyrklund, i Tvåsam:
.
Hand. Min hand. Min vänstra hand. Detta är min vänstra hand. Den består av hud och bindväv och senor och muskler och kärlsystem och nervtrådar och inuti handen är en skeletthand; detta är min hand, min vänstra hand. Jag tar om den, men släpper förskräckt. Vem är det som griper om min hand?
inför löneförhandlingen
.
Det är lätt att förväxla svenska mängdbeteckningar med amerikanska, vilket kan leda till onödig besvikelse.
Ta till exempel dessa termer:
Den i Sverige icke föraktliga oktiljonen, 1 följt av 48 nollor, betecknar i USA endast 1000 (svenska) kvadriljoner, dvs en etta med blott 27 nollor.
Man häpnar.
Kvadriljonen, i sin tur, som torde framstå klar i sin enkla (och sköna) matematiska fakticitet av en miljon upphöjt till fyra 1000 000 000 000 000 000 000 000 (kort sagt: 1 följt av 24 nollor) är för dessa transatlantiska sifferdyslektiker en fråga om blott och bart ynka 1000 000 000 000 000 eller 1 följt av 15 nollor. På svenska alltså "en miljon miljarder" (eller "tusen biljoner", men låt oss nu inte gå händelserna i förväg), något som på amerikansk engelska (provocerande nog) blir "a million billions". För med en dåres envishet och en akademikers impertinens säger amerikanen biljon, billion, när denne menar miljard. En biljon är i själva verket, och som alla vet, "en miljon miljoner" (1 följt av 12 nollor) men för nya världen betecknar det endast "ett tusen miljoner", dvs en vanlig (svensk) miljard (1 följt av 9 nollor).
Den triljon (på engelska: trillion) som på Järntorget innebär "en miljon biljoner" (1 följt av 18 nollor) betecknar på Wall Street endast en svensk biljon (som sagt: 1 följt av 12 nollor).
Vidare, motsvarar kvintiljonen (1 följt av 30 nollor) i USA som quintillion en (svensk) triljon (1 följt av 18 nollor).
Ja, jösses.
I USA kallas det som ovan statuerats som en kvadriljon för septillion vilket ju kan reta vän av ordning då septiljon torde innebära: 1 följt av 42 nollor (och alltså inte endast 24 nollor).
*
Nej! Nej! Nej!
Trött på denna mäktiga portion babelskt divergerande numeralia drämmer jag i bordet, som en allt övertrumfande joker (eller blaren), termen zillions som får sammanfatta de ovanstående mängderna. Låt oss skratta åt dom. Och jag kan skratta samtidigt åt det slentrianpålägg av en halv lax som varit min lott i de senaste årens "löneförhandling". Bättre lycka önskar jag dig.
Det är lätt att förväxla svenska mängdbeteckningar med amerikanska, vilket kan leda till onödig besvikelse.
Ta till exempel dessa termer:
Den i Sverige icke föraktliga oktiljonen, 1 följt av 48 nollor, betecknar i USA endast 1000 (svenska) kvadriljoner, dvs en etta med blott 27 nollor.
Man häpnar.
Kvadriljonen, i sin tur, som torde framstå klar i sin enkla (och sköna) matematiska fakticitet av en miljon upphöjt till fyra 1000 000 000 000 000 000 000 000 (kort sagt: 1 följt av 24 nollor) är för dessa transatlantiska sifferdyslektiker en fråga om blott och bart ynka 1000 000 000 000 000 eller 1 följt av 15 nollor. På svenska alltså "en miljon miljarder" (eller "tusen biljoner", men låt oss nu inte gå händelserna i förväg), något som på amerikansk engelska (provocerande nog) blir "a million billions". För med en dåres envishet och en akademikers impertinens säger amerikanen biljon, billion, när denne menar miljard. En biljon är i själva verket, och som alla vet, "en miljon miljoner" (1 följt av 12 nollor) men för nya världen betecknar det endast "ett tusen miljoner", dvs en vanlig (svensk) miljard (1 följt av 9 nollor).
Den triljon (på engelska: trillion) som på Järntorget innebär "en miljon biljoner" (1 följt av 18 nollor) betecknar på Wall Street endast en svensk biljon (som sagt: 1 följt av 12 nollor).
Vidare, motsvarar kvintiljonen (1 följt av 30 nollor) i USA som quintillion en (svensk) triljon (1 följt av 18 nollor).
Ja, jösses.
I USA kallas det som ovan statuerats som en kvadriljon för septillion vilket ju kan reta vän av ordning då septiljon torde innebära: 1 följt av 42 nollor (och alltså inte endast 24 nollor).
*
Nej! Nej! Nej!
Trött på denna mäktiga portion babelskt divergerande numeralia drämmer jag i bordet, som en allt övertrumfande joker (eller blaren), termen zillions som får sammanfatta de ovanstående mängderna. Låt oss skratta åt dom. Och jag kan skratta samtidigt åt det slentrianpålägg av en halv lax som varit min lott i de senaste årens "löneförhandling". Bättre lycka önskar jag dig.
Polyfemos 2.0
.
Så där ja. Nu kommer han igen:
Polyfemos, sagofigur och cyklop.
Grekiskans kyklops betyder rundöga.
Inte "ett öga", men: "runt öga".
Det står ingenstans hos Homeros
att Polyfemos bara hade ett öga.
Det har jag lärt mig av Willy Kyrklund. Och detta:
Homeros ägnar 131 verser åt att beskriva Akilles sköld. Homeros ägnar 50 verser åt beskrivningen av Alkinoos palats. Odjuret Skylla beskrivs med utförlighet i sin vidunderliga fysionomi och just innan mötet med Skylla har Odysseus med manskap varit hos cykloperna.
Envar som råkar möta en jätte med ett enda öga mitt i pannan torde finna anledning att berätta om upplevelsen efteråt: både jättens jättelikhet och hans egendomliga disposition av anletsdragen. Icke så Homeros. Kyklopens enorma storlek framhålls, men något nämnvärt särdrag i utseendet har Homeros icke observerat.
Kyrklund har en idé om att illustrerandet av sagan kan ha lett till denna nu vedertagna bild av cykloperna. Det dåtida avbildandet av en kropp gjordes enklast (och alltid) i profil, ansiktet likaså, men ögat tecknades i det åt sidan vända huvudet en face, dvs framifrån. Alla har då bara ett öga, som i vissa fall i bilden kunde fylla det tecknade huvudets övre halva utan att för den skull betyda en cyklopisk fysionomi (frenologi). Från 600-talet f Kr finns vasmålningar som visar när Polyfemos bländas av Odysseus där ingen skillnad görs i framställningen av människans ansikte och cyklopens. Men då man vet att människan har två ögon kan man lätt föreställa sig dom, men bilden av (den dumme) cyklopen tolkade man alltså (illvilligt) som att han var en enögd (jävla) typ.
Så här är det: ingen av de många folksagor som finns om enögda jättar går tillbaka till någon oberoende tradition före Homeros.
Märkligt?
Nej.
Nu ska jag berätta hur det ligger till:
Att som den första Asiens "Marco Polo", fast åt andra hållet, i en fjärran och glömd forntid, spana in i ett glosögt europeiskt nylle måste ha bjudit stor besvikelse.
Milda makter, han är ju till hälften fisk!
- Hur såg de ut, frågade man honom då han kommit hem igen.
- Tja, vad skall jag säga, de var oerhört fula, den första jag såg var tammefan skapt som en nors.
- Nej, vad säger du?
- Dom hade runda ögon.
- Runda?
- Som fiskar.
- Som fiskar, vilket vansinne, gudarna måste hata dom.
- Troligen.
Så uppstår myten och berättelsen om dessa rundögda (och på obekant ort boende) "jättar". Sagan traderas under generationer och kommer en dag till Grekland och införlivas då i sångerna om den vittomsjungne Odysseus. Men vid detta uppstår gåtfullhet och frågande blickar växlas mellan de rundögda grekerna när de hör om jätten Polyfemos att han har runda ögon. Åhörarna undrar:
"Varför sjunger du att han var rundögd?"
Homeros slutar sjunga. Han lägger förbryllad och ännu med gapande mun, sina handflator mot sina kinder. Männen kring sagoberättaren kliar sig i skäggen, river lite i sina loppiga togor och tittar rundögt på varandra. Ja, vad fan menas? Så vänder dom sig till Homeros, som nu stängt sin mun. "Vad är det du sjunger, bardjävel?"
"Kanske", mumlar Homeros ännu med ansiktet inramat av sina knotiga händer, "kanske att det var det att... att... vahettere..." (och nu sjunger han igen, ja, han trallar (för bättre effekt; starkare emfas) fram följande) "att jätten blev så förvånad att han gjorde stora ögon då han såg en så vacker och starklemmad man som Odysseus".
Omkring Homeros står hopen nu oförstående och liksom yrvakna inför sådana epitet. De vill inte öppet och mitt på eftermiddagen där under eken, mitt i byn, i hörbar närhet av fruar och barn tillstå någon förståelse alls för uppskattandet av en vacker och starklemmad man. Så de fånstirrar skeptiskt med tomma fiskögon.
"Nähä, nej, kanske inte det", mumlar Homeros och slår ned blicken från dessa dumma uggleansikten. Det är, när man tänker på det, tänker Homeros, inte så vackert inte, med runda ögon, tur att jag är blind, det måste vara något annat som döljer sig bakom sagan om dessa mystiska rundögon, tänker han.
Åhörarna har nu som troll i solsken fastnat i sin förnekelse och ler alla fånigt och glosögt, för ingen vågar bryta denna homofobiska is. Homeros funderar.
"Kanske", muttrar nu Homeros, "kanske att jättarna var lite korkade, lite enögda, så att säga, och att man alltså skulle kunna säga att de bara hade ett öga... liksom vore det en allegori?"
Åhörarna sorlar, slår sig för pannan, kliar sig i ögonen, slår ut med armarna och gestikulerar: "ett öga"... "så fruktansvärt"... "så vidrigt"... Dom äcklas högljutt och gör överdrivna grimaser åt denna allegoriska enögda jätte som gillar vackra och starklemmade män. Dom är alla mycket upprymda och glada att ha blivit väckta ur sin katalepsi och skrattar maniskt och dunkar Homeros i ryggen och alla kramas och gnuggar på varandra i nyfunnen gemenskap. De är alla glammande överens om att en enögd jätte inte låter trevligt, "nej, fy fabian för en stor grov ådrad enögd jätte", skojar dom och boxar varandra lekfullt och menande på axlarna och går så, fnissande och nojsande, i armkrok mot närmsta krog.
Homeros sitter kvar under eken.
Han nynnar lite för sig själv.
Det låter som att han skrattar.
Så där ja. Nu kommer han igen:
Polyfemos, sagofigur och cyklop.
Grekiskans kyklops betyder rundöga.
Inte "ett öga", men: "runt öga".
Det står ingenstans hos Homeros
att Polyfemos bara hade ett öga.
Det har jag lärt mig av Willy Kyrklund. Och detta:
Homeros ägnar 131 verser åt att beskriva Akilles sköld. Homeros ägnar 50 verser åt beskrivningen av Alkinoos palats. Odjuret Skylla beskrivs med utförlighet i sin vidunderliga fysionomi och just innan mötet med Skylla har Odysseus med manskap varit hos cykloperna.
Envar som råkar möta en jätte med ett enda öga mitt i pannan torde finna anledning att berätta om upplevelsen efteråt: både jättens jättelikhet och hans egendomliga disposition av anletsdragen. Icke så Homeros. Kyklopens enorma storlek framhålls, men något nämnvärt särdrag i utseendet har Homeros icke observerat.
Kyrklund har en idé om att illustrerandet av sagan kan ha lett till denna nu vedertagna bild av cykloperna. Det dåtida avbildandet av en kropp gjordes enklast (och alltid) i profil, ansiktet likaså, men ögat tecknades i det åt sidan vända huvudet en face, dvs framifrån. Alla har då bara ett öga, som i vissa fall i bilden kunde fylla det tecknade huvudets övre halva utan att för den skull betyda en cyklopisk fysionomi (frenologi). Från 600-talet f Kr finns vasmålningar som visar när Polyfemos bländas av Odysseus där ingen skillnad görs i framställningen av människans ansikte och cyklopens. Men då man vet att människan har två ögon kan man lätt föreställa sig dom, men bilden av (den dumme) cyklopen tolkade man alltså (illvilligt) som att han var en enögd (jävla) typ.
Så här är det: ingen av de många folksagor som finns om enögda jättar går tillbaka till någon oberoende tradition före Homeros.
Märkligt?
Nej.
Nu ska jag berätta hur det ligger till:
Att som den första Asiens "Marco Polo", fast åt andra hållet, i en fjärran och glömd forntid, spana in i ett glosögt europeiskt nylle måste ha bjudit stor besvikelse.
Milda makter, han är ju till hälften fisk!
- Hur såg de ut, frågade man honom då han kommit hem igen.
- Tja, vad skall jag säga, de var oerhört fula, den första jag såg var tammefan skapt som en nors.
- Nej, vad säger du?
- Dom hade runda ögon.
- Runda?
- Som fiskar.
- Som fiskar, vilket vansinne, gudarna måste hata dom.
- Troligen.
Så uppstår myten och berättelsen om dessa rundögda (och på obekant ort boende) "jättar". Sagan traderas under generationer och kommer en dag till Grekland och införlivas då i sångerna om den vittomsjungne Odysseus. Men vid detta uppstår gåtfullhet och frågande blickar växlas mellan de rundögda grekerna när de hör om jätten Polyfemos att han har runda ögon. Åhörarna undrar:
"Varför sjunger du att han var rundögd?"
Homeros slutar sjunga. Han lägger förbryllad och ännu med gapande mun, sina handflator mot sina kinder. Männen kring sagoberättaren kliar sig i skäggen, river lite i sina loppiga togor och tittar rundögt på varandra. Ja, vad fan menas? Så vänder dom sig till Homeros, som nu stängt sin mun. "Vad är det du sjunger, bardjävel?"
"Kanske", mumlar Homeros ännu med ansiktet inramat av sina knotiga händer, "kanske att det var det att... att... vahettere..." (och nu sjunger han igen, ja, han trallar (för bättre effekt; starkare emfas) fram följande) "att jätten blev så förvånad att han gjorde stora ögon då han såg en så vacker och starklemmad man som Odysseus".
Omkring Homeros står hopen nu oförstående och liksom yrvakna inför sådana epitet. De vill inte öppet och mitt på eftermiddagen där under eken, mitt i byn, i hörbar närhet av fruar och barn tillstå någon förståelse alls för uppskattandet av en vacker och starklemmad man. Så de fånstirrar skeptiskt med tomma fiskögon.
"Nähä, nej, kanske inte det", mumlar Homeros och slår ned blicken från dessa dumma uggleansikten. Det är, när man tänker på det, tänker Homeros, inte så vackert inte, med runda ögon, tur att jag är blind, det måste vara något annat som döljer sig bakom sagan om dessa mystiska rundögon, tänker han.
Åhörarna har nu som troll i solsken fastnat i sin förnekelse och ler alla fånigt och glosögt, för ingen vågar bryta denna homofobiska is. Homeros funderar.
"Kanske", muttrar nu Homeros, "kanske att jättarna var lite korkade, lite enögda, så att säga, och att man alltså skulle kunna säga att de bara hade ett öga... liksom vore det en allegori?"
Åhörarna sorlar, slår sig för pannan, kliar sig i ögonen, slår ut med armarna och gestikulerar: "ett öga"... "så fruktansvärt"... "så vidrigt"... Dom äcklas högljutt och gör överdrivna grimaser åt denna allegoriska enögda jätte som gillar vackra och starklemmade män. Dom är alla mycket upprymda och glada att ha blivit väckta ur sin katalepsi och skrattar maniskt och dunkar Homeros i ryggen och alla kramas och gnuggar på varandra i nyfunnen gemenskap. De är alla glammande överens om att en enögd jätte inte låter trevligt, "nej, fy fabian för en stor grov ådrad enögd jätte", skojar dom och boxar varandra lekfullt och menande på axlarna och går så, fnissande och nojsande, i armkrok mot närmsta krog.
Homeros sitter kvar under eken.
Han nynnar lite för sig själv.
Det låter som att han skrattar.
beatles
De långhåriga merovingerna är en essä av Frans G Bengtsson som är en fantastisk och mörk saga. Och sann. För över tusen år sedan var Merovingerna en mordisk frankisk ätt som regerade och förde ett jävla liv. Några av de sagolika namnen på dessa prinsar, prinsessor, kungar och drottningar är Chlothachar, Chlodovech, Merovech, Chilperik, Chlodomer, Childebert... och Brunhilda, Fredegunda, Chlodechilde och lilla prinsessan Ingunde.
Den siste merovingiske kungen avsattes 751 (av Pippin den lille).
Det finns från deras tid krönikor och nedskrivna vittnesbörd om dessa människor, men inga bilder av dem finns och ingenstans beskrivs deras yttre, mer än, och detta ofta upprepat, att de var långhåriga.
in my face
Målningen gav jag som ganska nymålad till en studiekamrat som uttryckt sig gillande om den (varför jag i desperat bekräftelseneuros prackade den på honom). Lustigt nog var den redan hans. Det visade sig tämligen omedelbart att jag använt baksidan på ett objet trouvé (som är något helt comme il faut i konstvärlden, ja till och med fint och i vissa sammanhang rent av materialet par preference)... som var en bit målarduk han själv en gång bemålat efter att ha betalat för den i butik med egna pengar. (Varefter han helt evident måste ha brustit i uppsyn över denna egendom.) Detta var alltså under mina år på konstskola.
.
Här är några teckningar från den tiden.
.
.
På senare år tillåter jag mig dock att fladdra lite mer med pennan..
.....,.......
I ett sista autoporträtt är väl det (vagt) figurativa (och än vagare porträtterande) mer något av ett alibi för det egentliga ärendet att med själva pennstrecken uttrycka en känsla.
.
......
novell
Jag gör något där jag går på trottoaren, en krumelur eller ett krumsprång eller hur jag nu skall beskriva det jag gjorde, när jag hejdas av:
"Gör du om det där åker du på spö, är det uppfattat!"
Det är en liten man som ser ut att vara omkring tjugo år och denne lille man är till synes fylld av vrede och harm över min piruett. Eller: jag tänkte väl mer på sådant jag sett Gene Kelly och Danny Kaye göra, men är i vilket fall nu avbruten i och frånkopplad mitt dagdrömmeri. Mannen spänner ut sin bröstkorg, i storlek small eller kanske en liten medium, och blir vid detta lite röd om kinderna då han samtidigt tycks hålla andan. Så stannar han i denna pose. Strike a pose, tänker jag och efter ett par sekunders egen uttryckslöshet håller jag med en förvånad min upp mina handflator och säger: "ja, ja, ta det lugnt."
"Du ska ta det lugnt", kontrar den uppblåste med slarviga konsonanter.
"Jag är lugn", säger jag, välartikulerat, men känner att jag blivit lite uppretad. Vem är denne, nu hyperventilerande, lille man att tala om lugn. Då tillägger han i en andfådd och krystad röst: "du ska ta det jävligt lugnt", varefter han drar in luft och håller den kvar inuti sig och minsann: linnet över bröstkorgen blir aningen stramare. Samtidigt drar han nu upp ögonbrynen varvid, lustigt nog, armarna tycks följa dessa ögonbryns stegring med motsvarande två centimeter ut från kroppen, och han sätter liksom en parentes omkring sin lilla arga torso. Åt denna charad skrattar jag till, det är för lustigt, tänker jag och kucklar lite. Jag hinner tänka att jag låter som en höna ungefär. Sen blir allt svart.
"Gör du om det där åker du på spö, är det uppfattat!"
Det är en liten man som ser ut att vara omkring tjugo år och denne lille man är till synes fylld av vrede och harm över min piruett. Eller: jag tänkte väl mer på sådant jag sett Gene Kelly och Danny Kaye göra, men är i vilket fall nu avbruten i och frånkopplad mitt dagdrömmeri. Mannen spänner ut sin bröstkorg, i storlek small eller kanske en liten medium, och blir vid detta lite röd om kinderna då han samtidigt tycks hålla andan. Så stannar han i denna pose. Strike a pose, tänker jag och efter ett par sekunders egen uttryckslöshet håller jag med en förvånad min upp mina handflator och säger: "ja, ja, ta det lugnt."
"Du ska ta det lugnt", kontrar den uppblåste med slarviga konsonanter.
"Jag är lugn", säger jag, välartikulerat, men känner att jag blivit lite uppretad. Vem är denne, nu hyperventilerande, lille man att tala om lugn. Då tillägger han i en andfådd och krystad röst: "du ska ta det jävligt lugnt", varefter han drar in luft och håller den kvar inuti sig och minsann: linnet över bröstkorgen blir aningen stramare. Samtidigt drar han nu upp ögonbrynen varvid, lustigt nog, armarna tycks följa dessa ögonbryns stegring med motsvarande två centimeter ut från kroppen, och han sätter liksom en parentes omkring sin lilla arga torso. Åt denna charad skrattar jag till, det är för lustigt, tänker jag och kucklar lite. Jag hinner tänka att jag låter som en höna ungefär. Sen blir allt svart.
Stadsgårdskajen
En gång föreslog jag i en tävling att bygga studentbostäder ovanför motorlederna vid Stadsgårdskajen: i luften, ut från de svarta klipporna och med stöd mellan biltrafikens filer i pelare och fackverk. Med hissar och trappor ned till kajen och landgångar upp på berget skulle detta konglomerat vara unik stadsbyggnadskonst och se dramatiskt, spännande och vackert ut. Dessa snabba skisser är de enda bilder jag har kvar.
novell
Jag vaknar i den vrå som bildats av en svart skinnsoffa och en matchande fåtölj möblerade i vinkel. Som ett djur har jag hittat detta lege i studentrummet och där slumrat en stund. Festen har avklingat och röken har skingrats men jag hör att teven och stereon ännu står på och jag tänker att det är dags att gå hem. Det knakar om mig då jag reser mig upp, det gnisslar om soffan, skvalar från apparaterna och det dunkar ute i hallen. Det kan väl ändå inte vara en Petterssonbåt, tänker jag. Och varför i helvete kan det inte det, svarar jag mig själv i tanken, min vana trogen att berusad föra inre dialoger med mig själv. Jag är bara full, blir också min respons på det. Vad i helvete är det för fel med det nu då, helt plötsligt? Jag svarar inte, utan suckar och ser mig i den långa sucken uppgivet omkring i rummet efter en andra sko. Inser samtidigt att jag inte känner igen den jag har, men den sitter bra. Utanför fönstret är det sommargryning, kanske är klockan omkring fyra. Varför i helvete skulle den vara just det, och varför i helvete inte omkring fem? Jag ignorerar mig själv och vinglar ut i den lilla hallen där dunkandet tar gestalt. Min inre dialog utbrister i ett unisont fuck och jag blir åbäkig som en älg på blanka isen när jag måste kliva över denna intima morgongymnastik. Jag saxar över den guppande vita fullmånen och det röda gnyende ansiktet, vilket är allt min yra hjärna kan registrera av det kopulerande paret. Men vänta! Jag ser en matchande sko och lirkar en stund med den svajande ytterdörren som enda stöd efter skon, varvid jag ofrivilligt med min nakna fot hjälper till att öka tempot i dunkandet, innan jag till sist ackompanjerad av ylanden kommer därifrån med ett par nya skor. Jag klicketiklackar nöjd med mig själv in mot stan och myser mot morgonsolen. Inte illa, tänker jag och tycker mig höra mitt alter ego muttra några svordomar just som jag nyktrar till i en svalkande sommarvind och blir ensam igen.
fluktuationer i vakuum
Hittade några skissböcker från arkitektskolan: arctic living.
Projektet genererade många sidospår och associativa utflykter.
Fröken Smillas känsla och inuiternas ord för snö.
Mina ord... Kramsnö. Blötsnö. Sörja. Skare. Hagel. Is. Pudersnö. Frost. Tjäle. Isbark. Köldrost. Tundra. Permafrost. Rimfrost. Isrosor. Isberg. Glaciär. Vak. Flak. Kalv. Råk. Snöblandat regn?
Snölyktor. Änglar i snön på isen. Ljudet av en råk som råmar och isar som knarrar då de rör sig. Steg i snö. Skridskoskäret. Kramandet av en snöboll. Smärtan då tungan fryser fast i en rimfrostad lyktstolpe. Känslan av att förälskad se ut ur ett skepp, med ögonen just över vattenytan som är helt fylld av klirrande gnistrande isbitar, in mot Berzelii park och city.
Fragment av och anteckningar om sådant jag läst, sett eller hört.
"Ät inte gul snö."
Boende i Sibirien spottar för att höra hur saliven knastrar och fryser till is innan den landar på tundrans tjäle. Klirr. Och ljudet av denna ritual säger dem hur kallt det är.
.
.
Raskens. Jack Frost. Thomas Wassberg. Kung Bore. Ingenjör Andrée. Apan Jaja.
Någon kastar en sten ut över ett svart, iskallt, men ännu inte fruset vatten, varvid denna störning, stenens flykt över ytan, gör att det svarta i ett frasande knaster fryser till vit is och stenen landar på ett av sin egen flykt inducerat aggregationstillstånd.
.
Jukkasjärvi. Nifelheim. Hoth. Thule.
Som militär var jag, vid Ånn, väster om Östersund, vid norska gränsen, med om att gräva mig in i en stor snövall på fjället att sova i. Jag vaknade med de under natten sjunkna snömassorna alldeles ovanför näsan.
.
Karolinerna passerade Ånn på väg hem efter Fredrikshald. De som inte redan frusit ihjäl. Karolinerna, i kläder av tyg, liksom Napoleons militärer, vintermarscherade också i Ryssland. Där människor och hästar frös ihjäl mitt i steget och blev stående. Där fåglar föll som isklumpar ur himlen.
Pingviner, isbjörnar, sälar, Pingu, Stålmannen och jultomten måste ju vara grannar...
...med "the thing".
Och hela tiden skisser på byggnader i projektets olika faser.
.
Formerna andas, expanderar, krymper och vrider sig...
.
Jag känner igen modellerandet och ser hur det till sist stagnerar i en blandning av konsthall och villa som blev långt ifrån arktisk.
.
.
Men. På några sidor är ett annat spår, något jag inte minns, som nu väcker mina tankar, och intresserar mig igen. Det är flera sidor med små skisser på detta tema. Här har jag visat några. Jag minns inte idag vad det var jag försökte fånga.
Men någonting kristalliseras.
Någonting tar form.
Någonting.
Ur ingenting.
novell
Han pratar fort och skrattar åt det han säger. Hans nervositet gör henne lugn. Hon kan vila med luren mot örat och låta hans röst hålla på. Men plötsligt låter han sur. Hon ger ifrån sig ett uppskattande hummande och han blir snabbt gladare. Dom bestämmer att träffas på Södermalmstorg klockan åtta. Och sen ska vi ligga med varann, säger hon ut i lägenheten då hon lagt på luren.
På väg till Söder är hon irriterad. Trots att hon försöker gå långsamt blir hon varm och svettig. Hon muttrar svordomar och förbannelser. Hon går på streck och A-brunnar. Hon tittar inte upp och det blir ett par kollisioner. Någon svär efter henne. Det känns bra, tänker hon, jag måste försöka vara realistisk: knulla är antagligen uteslutet.
*
När hon kommer fram står han redan mitt på torget och håller en kattbur framför sig. Dom kramas klumpigt eftersom han inte ställer ifrån sig buren. Hon sätter sig på huk och piper lite åt katten som inte reagerar. Genom buren ser hon gylfen på hans byxor och hon reser sig upp och låtsas borsta något från sitt ena byxben. Han skrattar att nu ska dom ut på landet, och hon blundar och ser sig själv och honom i en idyll av erotik och popmusik. Så sätter han iväg och hon följer med ner under Slussen där dom tar en av bussarna mot skärgården. Det är kvavt och varmt i den fullsatta bussen. Katten cirklar oavbrutet runt i sin bur och jamar. Dom pratar bebisspråk med djuret och killar på det mellan gallren i buren. Under hela resan ser dom inte på varandra. Dom sitter för nära.
*
Dom kliver av den röda bussen vid en ljusblå kur. Hon är svettig och känner en dåsig tyngd i kroppen. När dom går in i en matbutik bryr hon sig inte om att följa med i vad som händer. Hon flyter efter, som en jolle, tänker hon. Det går bra. Han pratar om saker hon inte lyssnar på. Hon jollar efter och ser bara färger på hyllorna, inga former eller bokstäver på varor och förpackningar. Men det är skönt. När dom kommer ut från butiken är det svalare. Efter en kort promenad är dom framme vid en sommarstuga i en fritt växande trädgård. Ideala förhållanden, tänker hon, inga synliga människor eller ormar. Katten släpps ut. Dom öppnar alla fönster i det lilla huset och han lagar middag under stor alkoholkonsumtion. Hon gör ingenting. Hon säger ingenting. Han skrattar hela tiden åt sig själv och hon väntar på det som nu med mycket hög sannolikhet ska komma att hända.
*
Middagen ställs fram och visar sig vara en sallad. Hon blir överraskad. Dom dricker mera vin. Han dricker ju hur mycket som helst, tänker hon. Efter middagen går dom längs en stig till en brygga där dom sätter sig. Hon tänder en cigarett och han försöker helt plötsligt kyssa henne. Hon tappar cigarettpaketet i vattnet då hans huvud krockar med hennes. Han rycker till och slår ut sitt glas, snurrar upp och springer därifrån. Hon tänker att han ska hämta mera vin och sitter kvar med sitt glas. Men när hon suttit en för lång stund inser hon att han ville bli sprungen efter. Fan också, viskar hon. Det mörknar snabbt och kalla vindar pilar över vattenytan. När hon kommer upp till stugan är ingen där: vare sig människa eller katt. Hon bäddar en säng och lyssnar på hur ovädret drar bort innan hon somnar.
*
Han har kokat kaffe då hon kommer ut i köket. Han håller huvudet sänkt och gör i ordning en smörgås åt sig med militärisk bestämdhet och precision. Är du generad idag, frågar hon försiktigt. Vad fan, snäpper han och slår upp med handen genom luften. Oj då, mumlar hon och prövar några meningar i huvudet. Men vi hånglade ju... nästan... igår på bryggan. Innan du sprang till skogs. Hon stirrar ned i bordsskivan där hon drar osynliga linjer med fingret. Fast i drömmen hånglade vi ju. Jag tror vi låg med varandra i drömmen också. Han verkar ursinnig men säkert är han jättekåt, tänker hon och känner själv suget. Men hon vågar inte ta något steg. Han kanske helt enkelt bara är ursinnig. Hon tittar i smyg på hur han med sammanbiten koncentration äter upp sin disciplinerade smörgås. Också katten är tillbaka men den ser stirrig och galen ut i ögonen och även den äter under koncentrerat tigande. Jag går ner till bryggan och badar, säger hon med låtsad lätthet och reser sig från bordet.
Hon väntar och fryser nere vid vattnet, men tvingar sig att stanna kvar. Han kommer till sist. Men har buren med katten med sig och säger att han tar bussen som går om fem minuter. Okej, säger hon. Se till att dörren går i lås efter dig, säger han. Okej, säger hon.
På väg till Söder är hon irriterad. Trots att hon försöker gå långsamt blir hon varm och svettig. Hon muttrar svordomar och förbannelser. Hon går på streck och A-brunnar. Hon tittar inte upp och det blir ett par kollisioner. Någon svär efter henne. Det känns bra, tänker hon, jag måste försöka vara realistisk: knulla är antagligen uteslutet.
*
När hon kommer fram står han redan mitt på torget och håller en kattbur framför sig. Dom kramas klumpigt eftersom han inte ställer ifrån sig buren. Hon sätter sig på huk och piper lite åt katten som inte reagerar. Genom buren ser hon gylfen på hans byxor och hon reser sig upp och låtsas borsta något från sitt ena byxben. Han skrattar att nu ska dom ut på landet, och hon blundar och ser sig själv och honom i en idyll av erotik och popmusik. Så sätter han iväg och hon följer med ner under Slussen där dom tar en av bussarna mot skärgården. Det är kvavt och varmt i den fullsatta bussen. Katten cirklar oavbrutet runt i sin bur och jamar. Dom pratar bebisspråk med djuret och killar på det mellan gallren i buren. Under hela resan ser dom inte på varandra. Dom sitter för nära.
*
Dom kliver av den röda bussen vid en ljusblå kur. Hon är svettig och känner en dåsig tyngd i kroppen. När dom går in i en matbutik bryr hon sig inte om att följa med i vad som händer. Hon flyter efter, som en jolle, tänker hon. Det går bra. Han pratar om saker hon inte lyssnar på. Hon jollar efter och ser bara färger på hyllorna, inga former eller bokstäver på varor och förpackningar. Men det är skönt. När dom kommer ut från butiken är det svalare. Efter en kort promenad är dom framme vid en sommarstuga i en fritt växande trädgård. Ideala förhållanden, tänker hon, inga synliga människor eller ormar. Katten släpps ut. Dom öppnar alla fönster i det lilla huset och han lagar middag under stor alkoholkonsumtion. Hon gör ingenting. Hon säger ingenting. Han skrattar hela tiden åt sig själv och hon väntar på det som nu med mycket hög sannolikhet ska komma att hända.
*
Middagen ställs fram och visar sig vara en sallad. Hon blir överraskad. Dom dricker mera vin. Han dricker ju hur mycket som helst, tänker hon. Efter middagen går dom längs en stig till en brygga där dom sätter sig. Hon tänder en cigarett och han försöker helt plötsligt kyssa henne. Hon tappar cigarettpaketet i vattnet då hans huvud krockar med hennes. Han rycker till och slår ut sitt glas, snurrar upp och springer därifrån. Hon tänker att han ska hämta mera vin och sitter kvar med sitt glas. Men när hon suttit en för lång stund inser hon att han ville bli sprungen efter. Fan också, viskar hon. Det mörknar snabbt och kalla vindar pilar över vattenytan. När hon kommer upp till stugan är ingen där: vare sig människa eller katt. Hon bäddar en säng och lyssnar på hur ovädret drar bort innan hon somnar.
*
Han har kokat kaffe då hon kommer ut i köket. Han håller huvudet sänkt och gör i ordning en smörgås åt sig med militärisk bestämdhet och precision. Är du generad idag, frågar hon försiktigt. Vad fan, snäpper han och slår upp med handen genom luften. Oj då, mumlar hon och prövar några meningar i huvudet. Men vi hånglade ju... nästan... igår på bryggan. Innan du sprang till skogs. Hon stirrar ned i bordsskivan där hon drar osynliga linjer med fingret. Fast i drömmen hånglade vi ju. Jag tror vi låg med varandra i drömmen också. Han verkar ursinnig men säkert är han jättekåt, tänker hon och känner själv suget. Men hon vågar inte ta något steg. Han kanske helt enkelt bara är ursinnig. Hon tittar i smyg på hur han med sammanbiten koncentration äter upp sin disciplinerade smörgås. Också katten är tillbaka men den ser stirrig och galen ut i ögonen och även den äter under koncentrerat tigande. Jag går ner till bryggan och badar, säger hon med låtsad lätthet och reser sig från bordet.
Hon väntar och fryser nere vid vattnet, men tvingar sig att stanna kvar. Han kommer till sist. Men har buren med katten med sig och säger att han tar bussen som går om fem minuter. Okej, säger hon. Se till att dörren går i lås efter dig, säger han. Okej, säger hon.
novell
.
Efter att ha slagit upp den lilla luckan och tråcklat sin majestätiska kropp ut ur tidskapseln står konungen på ett hårt jordgolv i en skum och rökig sal. När ögonen vant sig vid mörkret ser han många kraftiga män med toviga skägg som tysta närmar sig med röda bligande ögon. Konungen bryter tystnaden och kastar fram: Sverige! En av de grovlemmade drar då sitt svärd, som på ett närmast komiskt sätt, noterar konungen, har samma karaktär som sin bärare med det korta breda bladet och den tunga knoppen vid handtaget. Detta stabbiga svärd stöter fram och sjunker djupt in i konungens kropp ovanför midjan. Ett ögonblick bländas konungen av ett vitt blixtrande ljus och de omkringstående bryter samtidigt ut i ett djuriskt skränande. Så ser konungen igen, men suddigt, hur det av hans eget blod oljade svärdet framträder och försvinner. Omkring honom fortsätter de skäggiga männen att bräka och bröla. Sverige, säger konungen, för Sverige. Eller tänker han det bara?
Efter att ha slagit upp den lilla luckan och tråcklat sin majestätiska kropp ut ur tidskapseln står konungen på ett hårt jordgolv i en skum och rökig sal. När ögonen vant sig vid mörkret ser han många kraftiga män med toviga skägg som tysta närmar sig med röda bligande ögon. Konungen bryter tystnaden och kastar fram: Sverige! En av de grovlemmade drar då sitt svärd, som på ett närmast komiskt sätt, noterar konungen, har samma karaktär som sin bärare med det korta breda bladet och den tunga knoppen vid handtaget. Detta stabbiga svärd stöter fram och sjunker djupt in i konungens kropp ovanför midjan. Ett ögonblick bländas konungen av ett vitt blixtrande ljus och de omkringstående bryter samtidigt ut i ett djuriskt skränande. Så ser konungen igen, men suddigt, hur det av hans eget blod oljade svärdet framträder och försvinner. Omkring honom fortsätter de skäggiga männen att bräka och bröla. Sverige, säger konungen, för Sverige. Eller tänker han det bara?
ett gott skratt...
.
Har det inte alltid för roligt.
Men det kunde så klart vara värre.
Jag kunde verkligen ha det för roligt.
Frans G Bengtsson fick mig att tänka på det i någon av sina essäer när han, och jag tror det är i en bisats, nämner Pietro Aretino, som en association bara. Denne italienske satiriker, "furstarnas gissel" och författare av litteratur, poesi, teaterpjäser och pornografi dog 1556.
Pietro Aretino skrattade ihjäl sig.
Och han är inte ensam om det.
Kung Martin av Aragonien dog av skratt 1410.
Filosofen Chrysippos som verkade i den stoiska skolan, skrattande ihjäl sig ett par hundra år före vår tideräkning. Stoikerna betonade vanligtvis sedlig stränghet och förakt för yttre förhållandens inverkan på sinneslugnet. Men Chrysippos bjöd en dag sin åsna på vin och vid åsynen av hur den berusade åsnan sedan försökde äta fikon, skrattade han ihjäl sig.
Den skotska aristokraten Thomas Urquhart (Urchard) är, vid sidan av det följande, mest känd för att till engelska ha översatt Rabelais. Då han hörde nyheten att den sedan nio år från brittiska öarna landsflyktige kungen över Skottland, Charles II, återkallats och blivit kung också över England och Irland föll han i skratt. Och skrattade ihjäl sig.
Det femte exemplet hette Nanda Bayin och var kung av Burma. Han fick år 1599 av en besökande italiensk köpman höra om Venedig: att denna var en självständig fri stat, men att Venedig saknade kung. Åt en sådan absurd anomali skrattade kung Nanda Bayin ihjäl sig.
Slutligen målaren Zeuxis som omkring år 400 f Kr skrattade ihjäl sig åt en rolig bild av en "gammal käring" han målat. Det kan ha varit så att en äldre dam beställde en bild av Afrodite och samtidigt insisterade på sig själv som modell. På vilket resultatet blev för roligt. Tyvärr finns inte denna eller någon annan målning kvar av konstnären Zeuxis.
Har det inte alltid för roligt.
Men det kunde så klart vara värre.
Jag kunde verkligen ha det för roligt.
Frans G Bengtsson fick mig att tänka på det i någon av sina essäer när han, och jag tror det är i en bisats, nämner Pietro Aretino, som en association bara. Denne italienske satiriker, "furstarnas gissel" och författare av litteratur, poesi, teaterpjäser och pornografi dog 1556.
Pietro Aretino skrattade ihjäl sig.
Och han är inte ensam om det.
Kung Martin av Aragonien dog av skratt 1410.
Filosofen Chrysippos som verkade i den stoiska skolan, skrattande ihjäl sig ett par hundra år före vår tideräkning. Stoikerna betonade vanligtvis sedlig stränghet och förakt för yttre förhållandens inverkan på sinneslugnet. Men Chrysippos bjöd en dag sin åsna på vin och vid åsynen av hur den berusade åsnan sedan försökde äta fikon, skrattade han ihjäl sig.
Den skotska aristokraten Thomas Urquhart (Urchard) är, vid sidan av det följande, mest känd för att till engelska ha översatt Rabelais. Då han hörde nyheten att den sedan nio år från brittiska öarna landsflyktige kungen över Skottland, Charles II, återkallats och blivit kung också över England och Irland föll han i skratt. Och skrattade ihjäl sig.
Det femte exemplet hette Nanda Bayin och var kung av Burma. Han fick år 1599 av en besökande italiensk köpman höra om Venedig: att denna var en självständig fri stat, men att Venedig saknade kung. Åt en sådan absurd anomali skrattade kung Nanda Bayin ihjäl sig.
Slutligen målaren Zeuxis som omkring år 400 f Kr skrattade ihjäl sig åt en rolig bild av en "gammal käring" han målat. Det kan ha varit så att en äldre dam beställde en bild av Afrodite och samtidigt insisterade på sig själv som modell. På vilket resultatet blev för roligt. Tyvärr finns inte denna eller någon annan målning kvar av konstnären Zeuxis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
