klärobskyr

Det finns en mening som jag hakat upp mig på:

Linjen suggererar plastisk upplevelse

Den står i en text om en teckning som bestod av rena konturlinjer.

Men teckningar är mer stimulerande att se på när de söker fånga ljuset och mörkret.

Franskan har clair-obscur och italienskan chiaroscuro som båda kommer ur latinets clarus: "klar"; "ljus"; "tydlig" och obscurus: "mörk"; "skum"; "dunkel". På svenska kan man säga ljusdunkel och termen används väl främst om målningar av (Michelangelo Merisi da) Caravaggio och Rembrandt (Harmenszoon van Rijn), men jag tänker på etsningar av (Anders Leonard) Zorn där han i rispandet på gravyrplåten har målat – ägnat sig mer åt ljuset och mörkret än konturen.

Hm.

Varför jag nu kom att prata om etsningar vet jag inte.

(Har i och för sig några hemma, om du skulle...)

För det är ju teckningar jag främst är intresserad av att prata om.

Göra, menar jag.

När jag gick på konstskola satt jag på bussar, kaféer och krogar och tecknade av folk. Jävligt irriterande beteende tycker jag: när andra gör så. Den inställningen gjorde det inte lättare för mig själv och fick mig tids nog att sluta teckna i det offentliga rummet.

Det är förresten också besvärligt att teckna av någon jag har hemma på besök. Jag ser ju att det ganska snart blir liksom en hinna av leda över deras ögon. För dom jag försökt att teckna eller måla av har tagit det på ett sådant allvar att de suttit som stelopererade med fixerad blick och inte velat röra minsta ansiktsmuskel. Denna stoiska katalepsi inför konstskapandet gjorde mig störd och hämmad och det blev tysta, ansträngda och olustiga sessioner – inget småpratigt trevligt glammande konstbohemiskt tjosan.

Och varför plåga sina vänner med dylik orörlighet.

Det finns ju kamera.

Kamera är en förkortning av och från en 1500-talskonstruktion (för optiska tricks) överförd benämning: camera obscura, vilket betyder "mörkt rum".