Denna essä kommer att handla om labyrinter.
Eller, kommer den?
Och essä och essä... Essayer betyder försöka.
***
I grekisk mytologi var labyrinten en byggnad i Knossos hos kung Minos som var omöjlig att finna sin väg ut ur. I dess mitt var instängt ett ohyggligt vidunder kallat Minotauros. Detta odjur åt människor. En dag lyckades dock den attiske kungasonen Theseus tränga fram till Minotauros och döda denne. Han tog sig därefter ut igen med hjälp av Ariadnes tråd vars ena ända han fäst vid ingången.
Så här tänker jag om labyrinter:
De första grekiska städerna som byggdes var helt obegripliga för dom (redan då) gamla greker som till den dagen endast varit bönder och fiskare. Dom begrep inte vad en stad var. Och oroliga (gamla) greker hittade på sagor om farliga labyrinter så att dessa bönder och fiskare inte skulle känna sig helt efterblivna. Samtidigt uppdiktades Minotauros för att skrämma folk med synden som fanns i staden. Han satt i mitten som spindeln i nätet och åt upp sitt byte (vilsegångna lantisar) som fastnat där när de kommit till staden. När Theseus övervinner synden (Minotauros) gör han det med hjälp av ett band till sin älskade Ariadne. Men, älskade och älskade, jag vet inte. Hon älskade nog honom, men hör på den här redogörande mytologiska utvikningen: Theseus flyr till sjöss med Ariadne undan hennes far, den rasande kung Minos (som saknade sin styvson Minotauros – trots att denne djuriske kannibal var kommen av och ur hans frus otrogenhet mot honom, med en tjur). Väl i säkerhet på ön Naxos lämnar Theseus helt utan vidare Ariadne när hon sover. Tack för kaffet, liksom. Theseus seglar hem mot Athen, men glömmer att signalera mission accomplished: Minotaur down med vita segel och har de svarta seglen uppe, varför pappa kung Aegeus tror honom uppäten av Minotauren, varpå han störtar sig mot säkra döden i havet – det Egeiska havet (efter detta självmord). Theseus blir kung och det finns ett myller av komplicerade myter och sagor och pjäser med honom. Alla älskare av Shakespeare vet ju att han gifter sig med Hippolyta: En midsommarnattsdröm utspelas under deras bröllopsnatt!
..
Men: åter ämnet (om jag nu lyckats få dig att tro mig ha ett):
I över hundra år har de arkeologiska utgrävningarna i det minoiska palatset pågått. Men ännu ingen labyrint... eller? En teori är att det är själva palatset som är labyrinten. Kolla:
PLAN ÖVER SLOTTET PÅ KNOSSOS
Det kanske är något i stil med att nördiga newyorkers kallar sin stad för "big apple". Eller att vi stockholmare kallar stan för "eken" (vilket vi ju inte gör, det är en myt, men du förstår). Och som lokalpatrioter slog minoerna mynt (ragadisch!) av sin labyrint.
Och här är ett stycke graffiti från Pompeji:
Mynten ovan är cirka 300 f.Kr. och Pompeji slutade att leva med Vesuvius utbrott år 79. En av de äldsta bevarade bilderna av labyrinten finns ritad på en lertavla som brändes i en brand i ett mykenskt palats i Pylos 1200 år före vår tideräkning. Labyrinter kan ha funnits sedan stenåldern i ristningar (men är det här fråga om labyrinter?) i grottor i norra Spanien och på klipphällar i norden. Dom återfinns genom historien i europeiska kyrkogolv, parkanläggningar och i stensatta krumelurer på nordiska fält; och i örat. (Men så fråga din doktor om du inte tror mig! Och på tal om doktorer, och nu lämnar jag parentesen och gör detta till huvudsak.) Hur svårt är det inte att orientera sig i ett storsjukhus. Man kallade i antiken också andra komplicerade byggnader för labyrinter. Och, sagolikt nog, har vi idag – i dessa labyrinter – Ariadnetrådar i olika färg att följa:
.
EDMAN En annan tanke jag har om själva koncipierandet av labyrinten som idé är att det är skogen som är labyrinten. När (de riktigt, riktigt gamla) grekerna hade huggit ner all skog runt Medelhavet och gjort båtar av den kom efter en tid ingen ihåg hur det egentligen var, det där med skog. Och svaga minnen blev till myter som man berättade i generation efter generation. Om labyrinten, och hur farligt det kan vara i den. Omkring tusen år senare när romarna skulle kriga med germanerna, sprang dom in i de tyska skogarna, förlorade sig och dog huller om buller. För romarna – som inte hade sett skog eftersom grekerna huggit ner den – följde helt aningslöst efter germanerna in i den konstiga labyrinten av träd och gick omedelbart vilse. Germanerna dödade dom lätt.
(Kan väl tänka att sheriffen i Nottingham tyckte att skogen var en farlig labyrint med ett otäckt monster i mitten.)
Analogi:
Ett (annat) avlägset minne som blivit sagor är från tiden när människor (av cromagnon-typ) levde samtidigt som antropomorfa halvapor (d.v.s neanderthalare). Jag menar att när Odysseus möter Polyfemos, när David möter Goliat, när i sagan det kommer jättar eller när prinsessor blir bortrövade av troll är det i egentlig mening neanderthalare det är fråga om: berättelserna är urgamla minnen av möten med dessa fulingar. (Orcher är också "neanderthalare".)
EDMANInledningsvis sa jag något om det överskådliga/synliga kontra det oöverskådliga/osynliga. Här vill jag med det i åtanke prata stadsplanering, där trygghet och kontroll har knutits till synlighet.
Haussmann hette en man. Med Napoleon III:s goda minne lät han riva det labyrintiska; det medeltida (och äldre än så) Paris (som en gång ju var romarrikets Lutetia Parisiorum) där gränder, gator och passager var lätta för folket – la peuple – att...
Av någon anledning har samma ord – pöbeln – fått negativ klang (och vad tror ni att riddarhuset säger om det? "Det är som sig bör", säger riddarhuset). Den etymologiska roten spirar ur latinets populus: allmänheten, mängden, hopen. Ordet populär har samma ursprung, vilket språkligt sett gör popmusik till folkmusik. Nå. Det om det.
...barrikadera sig i. Så de styrande skikten gjorde esplanader (av latinets explanare: utjämna): breda trädkantade gator; lätta för militär att marschera på. Och att skjuta prick mot pöbeln längsmed.
(Nu är det kanske ingen som bryr sig om att skilja dessa esplanader från boulevarder och avenyer? De ser ju likadana ut: breda och raka, trädkantade... Aveny kommer av franskans venir, "att anlända". Bra. Tydligt, nog. Boulevarder kallades ursprungligen de på 1600-talet anlagda, breda och trädkantade, gator där det tills då varit befästningsvallar. Tänk på Göteborg och till exempel Bastionsplatsen, där nu allom till gagn och nytta är parkering i stället för bastion: ett resultat av samma sorts utveckling. Bouleverser betyder vända upp och ned på; förvirra. (Vilket är underligt, tycker jag.) Av ett germanskt ord för "bålverk". (Jaha, ja. Men jag förstår inte!) Låt oss gå vidare... promenera... flanera?)
Flanören ett resultat av esplanadsystemet.
Överblickbarheten: människorna synliggörs.
Blicken upp från gatornas irrgångar till de större vidderna.
Men labyrinten återkommer som kommersiell idé.
Tänk bara på hur svårt det är att hitta ut ur Ikea.
Barn går vilse i stormarknadernas gångar som ser likadana ut.
Rädslan för (eller möjligheten) att gå vilse leker man med i kurragömma, som är en lekt skallgångskedja efter bortkomna, och kanske redan döda, barn. Den i leken starka längtan att inte bli hittad är en spegelbild av det motsatta förhållandet i ett verkligt sammanhang.
Att blir funnen först, kanske omedelbart, är att inte ha varit dold; att inte ha varit bortkommen. Du framstår då som lite enfaldig, lite för angelägen om din synlighet. Men att bli funnen sist är att efter "byalagets" insats undvika döden: det är en livets triumf. Och i leken har du vunnit. Föreställ dig nu i stället att de sökande ger upp. Vi har inte hittat dig. I brytningspunkten mellan lek och allvar är du borta på riktigt. Men vi ropar Kom fram! Och leken är slut, du kommer fram och är i livet. Skönt. Men också något obehag finns där; det är ett antiklimax. Naturligtvis VILL du bli funnen också i leken. Som kanske egentligen är mer av en övning i just denna tillit: att vi försäkras om att vi bryr oss om varandra. (Vad säger det då om dem som inte vågar göra sig osynliga?)
Oron har tagit sig in i språket:
Nej, nu hänger jag inte med. (desorientering)
Och:
Do you follow me? (vägledning)
Engelskan har också: be in a maze
som betyder "vara förvirrad"
men ordagrant är det: "befinna sig i en labyrint".
Ludwig Wittgenstein i Filosofiska undersökningar:
"Ett filosofiskt problem skulle kunna formuleras
'jag hittar inte vägen'".
Man kan behöva en ledtråd.
Man kan tappa den röda tråden.
Ariadnes tråd.
Här är framsidan av boken Historien om någon (1951), vari man följer en röd tråd.
EGON MÖLLER-NIELSENDu blir säkert inte överraskad av att författaren/illustratören var arkitekt. Egon Möller-Nielsen har också ritat lekskulpturerna Tufsen (1948) och Ägget (1951). Dom har du kanske lekt i, och säkert har du suttit på hans kurviga soffor (1957) på t-centralens perronger.
***
Jorge Luis Borges har skrivit: Trädgården med gångar som förgrenar sig. Och Biblioteket i Babel. Peter Nilson har skrivit en bok om labyrinter. Men orkar du inte läsa, så kan du se film istället: Orlando, The Shining, Rosens namn eller Alien. Eller spela PAC-MAN.
En motsats till labyrinten finns i uttrycket "alla vägar bär till Rom".
Nolli tecknade sin egen karta över Rom.
Här är en bit av den.
NOLLIAlla publika platser är vita.
Överallt där du kan gå, är det vitt;
det skuggade är väggar, pelare, murar.
NOLLIPiranesis etsningar i Carcerisviten är alla labyrintiska arkitektoniska miljöer. Dessa har Borges, Tolkien och Rowling begapat och inspirerats av, eller vad tror du?
PIRANESI Moderna varianter av sådant här har Escher och Reutersvärd tecknat. Idag är vi vana att se bilder ur ett centralperspektiviskt... eh... perspektiv, och dessa sistnämnda herrar har lekt med det och lurar oss med optiska tricks. En medeltida människa hade inte blivit imponerad. Men fått värk i huvudet. Nu och här kommer några renässansmänniskor som inte skäms för sig när de försöker att hänga med i det nya sättet att se:
HIPPA UP-TO-DATE RENÄSSANSMÄNNISKOR
En fin resa IN i labyrinter gör Mies van der Rohe, nej! jag menar Piet Mondrian (hoppsan!) när han från skogen vandrar in i de brutna rutnäten.
MONDRIAN
MONDRIAN
MONDRIANMen... vid närmare eftertanke gör ju Mies (arkitekten, vars namn jag nyss droppade av misstag) också en resa... men då UT ur labyrinten: från labyrintiska tegelbyggnader till nästan helt transparenta glashus:
MIES VAN DER ROHE
MIES VAN DER ROHE
Här kommer jag att tänka på en modell jag gjorde under mina studier av arkitektur. Som var ämnad att beskriva just ett sådant "förlopp" som Mies van der Rohe utvecklar.
EDMANJag gjorde "tolkningsmodeller" (ja, det var ju i Göteborg) med vilka jag sökte att beskriva rumsliga skeenden, förlopp; arkitekturala förändringar över tid... Här är en till:
EDMAN Så här tycker jag: en målning från renässansen och framåt med centralperspektivet som optisk ryggrad är tråkig i sin struktur jämfört med de medeltida (labyrintiska) målningarna. Låt mig exemplifiera! Här är en uppburen målning av, tja, låt oss för enkelhetens skull säga att det är Michelangelo (men det är Raphael, jag bara skojar med dig.)
RAPHAELFöre denna steloperation vi kallar centralperspektivet finns hos exempelvis bröderna Limbourg och Paolo Uccello och i medeltida illuminationer det labyrintiska. Det är sagolikt. Det är suggestivt, retar och kittlar. Bravo! Acklamation! Jubel!
"VINTERN" BRÖDERNA LIMBOURG
UCCELLO
MEDELTIDA ILLUMINATION
Perspektivet är ordning. Det erövrar och styr seendet. Konsten blir ren; blir högkultur. Och tristessen pågår i flera hundra år efter renässansen, här är det 1784:
DAVIDMan kunde få medalj av franska konstakademin om man målade ädla motiv i centralperspektiv. (Under OS i Stockholm 1912 var ännu "konst" en av grenarna, varför det finns några stackars anfäder med olympiskt guld i tavelmåleri.) Men! Efter 500 år av stelhet och pet och gnet "uppfinner" några glada pajsare (i.e. Parisare) med hjälp av japanska träsnitt en friare konst.
LAUTRECHos Borges är biblioteket som en labyrint
en allegori över: universum.
I den avslutande bilden, är min egen labyrint
en allegori över livet – som det ibland kan te sig.
Tack för att du läste! Hej då.