.
Har tidigare försökt mig på att se Macbeth på film och nu har jag sett Roman Polanskis filmatisering från 1971.
.
Filmen visar ett regnigt Skottland.
.
Och vad mer kan man säga? (Inte mycket.)
.
Att Macbeths båda hallucinationer - en kniv och vålnaden av den döde Banquo - är gjorda med samma dubbelexponering som Victor Sjöström använde i Körkarlen femtio år tidigare ser löjligt ut. Perspektivet, storleken och skärpan på den lilla kniven är löjeväckande. Och hela scenen med Banquos vålnad är som ett eko av rövarnas bolibompa hemma hos Ronja rövardotter.
.
Det är löjeväckande.
.
Och jag vill inte att det skall väcka löje när Macbeth blir galen. Det skall väcka olust och oro; spänning och fascination.
.
(I den australiska filmen jag slängde i soporna var synen med kniven mycket bättre: Macbeth ser skuggan av en växt mot en vägg och rycker till och blir rädd. Hur spöket visar sig vet jag inte eftersom jag inte orkade se hela filmen. Och hur John Turturro reagerar i Men of Respect (1991) minns jag inte, vet jag inte, och den filmen går inte att få tag på längre.)
.
En annan sak som stör mig i Polanskis film är de många "halvt" skildrade förloppen: som om filmen är överdrivet censurerad. För när de skall slåss, spy, skjuta ihjäl någon et cetera, så visas ansatsen och resultatet men inget av händelsen.
.
Det är löjeväckande.
.
Att Macbeth har kronan på sig i sitt hemliga samtal med de två lejda mördarna är löjeväckande.
.
Att kronan i sig ser ut att vara gjord av plast är löjeväckande.
.
Att kostymavdelningen har kalkerat alla kläder ut seriealbumen om Johan och Pellevin väcker också löje.
.
Det är en löjeväckande film.
.
Roligast och mest överraskande, men likafullt löjeväckande, är när Macbeth hälsar på hos de tre häxorna: i regn och rusk vid en ruggig stenruin blir han överraskad av en naken ung häxa och indragen ner i en jordkula och där är plötsligt hur många nakna häxor som helst i alla åldrar. Som om Macbeth blivit lurad in i en förhäxad variant av videon till Sweet Harmony av The Beloved (om vilken Butthead en gång extatiskt konstaterade: This is probably the best video ever made).
.
Med "Shakespeare retold" (2005) producerade BBC fyra filmer av vilka en är Macbeth förflyttad till ett modernt restaurangkök. Macbeth är den unge kocken som känner sig otillräckligt lönad sina insatser och sin potential. Shakespeares maktinsignier, här transformerade från regalia till kulinaria, bevarar intakta alla känslomässiga temata (avund, girighet, mord, hämnd, hat, feghet, rädsla) och det är förvånansvärt bra!
.
De övriga tre versionerna hos BBC är inte är lika lyckade som Macbeth. Men ett lustigt sammanträffande är att liksom på stadsteatern En Midsommarnattsdröm (2006) utspelades i en svensk folkpark utspelas denna engelska variant i en turistpark. Hos BBC är det främst Puck (Dean Lennox Kelly) som förvaltar magin från pjäsen: det sagolika och fantastiska.
.
(I motsats, kan man gott säga, till på stadsteatern där Puck var "Wolff", ja, han var Rikard Wolff helt enkelt, och det var ju... eh, vänta... ursäkta mig: jag måste gäspa.)
.
Stärkt av den svarta Macbeth från BBC såg jag hela Orson Welles Macbeth från 1948.
.
Det skulle jag inte ha gjort.
.
Orson Welles (som spelar Macbeth) är i närbild mest hela tiden: hans svullna bäbisansikte alltid förunderligt nollställt, som om han i ett evigt utdraget ögonblick ställer sig frågan om han glömt att stänga av spisen därhemma.
.
Folk är klädda som Obelix och Asterix; som mongolkungar; som Tengils soldater med för stora hjälmar... och Welles själv tar på sig en popcornlåda som krona och senare lånar han frihetsgudinnans tiara. Lady Macbeth i sin tur har lånat sin kostym från den elaka drottningen i Disneys Snövit och de sju dvärgarna. Och det är inte det enda man lånat från tecknad film: slottet där så gott som hela filmen utspelas, i bucklig papier maché, (byggt direkt på studions betonggolv) är helt uppenbart modellerat efter det berg som Kalle, Musse och Janne åker omkring på med sin husvagn varje julafton.
.
Det är fult.
.
Det är tråkigt.
.
Den enda vackra bilden i denna fula och tråkiga Macbeth kommer 1:17:15 in i filmen och visas i knappa två sekunder. Bilden är komponerad som en bataljmålning (som av Ucello, eller Velasquez) och föreställer en här med ett otal långa pikar. Det är visuellt kittlande hur det svarta och vita kontrasterar och balanserar varandra; figurernas massverkan; det mörka fokus i förgrundens ryttare; de många vertikalerna, cirklarna, korsen...
.
Ett annat exempel på denna filmiska klumpighet och visuella... analfabetism... är att i en hel minut visas moln (som en pausbild) under det att Orson Welles läser akt 5/scen5:
.
To-morrow, and to-morrow, and to-morrow,
Creeps in this petty pace from day to day
To the last syllable of recorded time,
And all our yesterdays have lighted fools
The way to dusty death. Out, out, brief candle!
Life’s but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.
.
Welles läser den bra.
.
Men här är filmen Macbeth från 1948 radio.
.
Och nu måste jag visst gäspa igen.