Så där ja. Nu kommer han igen:
Polyfemos, sagofigur och cyklop.
Grekiskans kyklops betyder rundöga.
Inte "ett öga", men: "runt öga".
Det står ingenstans hos Homeros
att Polyfemos bara hade ett öga.
Det har jag lärt mig av Willy Kyrklund. Och detta:
Homeros ägnar 131 verser åt att beskriva Akilles sköld. Homeros ägnar 50 verser åt beskrivningen av Alkinoos palats. Odjuret Skylla beskrivs med utförlighet i sin vidunderliga fysionomi och just innan mötet med Skylla har Odysseus med manskap varit hos cykloperna.
Envar som råkar möta en jätte med ett enda öga mitt i pannan torde finna anledning att berätta om upplevelsen efteråt: både jättens jättelikhet och hans egendomliga disposition av anletsdragen. Icke så Homeros. Kyklopens enorma storlek framhålls, men något nämnvärt särdrag i utseendet har Homeros icke observerat.
Kyrklund har en idé om att illustrerandet av sagan kan ha lett till denna nu vedertagna bild av cykloperna. Det dåtida avbildandet av en kropp gjordes enklast (och alltid) i profil, ansiktet likaså, men ögat tecknades i det åt sidan vända huvudet en face, dvs framifrån. Alla har då bara ett öga, som i vissa fall i bilden kunde fylla det tecknade huvudets övre halva utan att för den skull betyda en cyklopisk fysionomi (frenologi). Från 600-talet f Kr finns vasmålningar som visar när Polyfemos bländas av Odysseus där ingen skillnad görs i framställningen av människans ansikte och cyklopens. Men då man vet att människan har två ögon kan man lätt föreställa sig dom, men bilden av (den dumme) cyklopen tolkade man alltså (illvilligt) som att han var en enögd (jävla) typ.
Så här är det: ingen av de många folksagor som finns om enögda jättar går tillbaka till någon oberoende tradition före Homeros.
Märkligt?
Nej.
Nu ska jag berätta hur det ligger till:
Att som den första Asiens "Marco Polo", fast åt andra hållet, i en fjärran och glömd forntid, spana in i ett glosögt europeiskt nylle måste ha bjudit stor besvikelse.
Milda makter, han är ju till hälften fisk!
- Hur såg de ut, frågade man honom då han kommit hem igen.
- Tja, vad skall jag säga, de var oerhört fula, den första jag såg var tammefan skapt som en nors.
- Nej, vad säger du?
- Dom hade runda ögon.
- Runda?
- Som fiskar.
- Som fiskar, vilket vansinne, gudarna måste hata dom.
- Troligen.
Så uppstår myten och berättelsen om dessa rundögda (och på obekant ort boende) "jättar". Sagan traderas under generationer och kommer en dag till Grekland och införlivas då i sångerna om den vittomsjungne Odysseus. Men vid detta uppstår gåtfullhet och frågande blickar växlas mellan de rundögda grekerna när de hör om jätten Polyfemos att han har runda ögon. Åhörarna undrar:
"Varför sjunger du att han var rundögd?"
Homeros slutar sjunga. Han lägger förbryllad och ännu med gapande mun, sina handflator mot sina kinder. Männen kring sagoberättaren kliar sig i skäggen, river lite i sina loppiga togor och tittar rundögt på varandra. Ja, vad fan menas? Så vänder dom sig till Homeros, som nu stängt sin mun. "Vad är det du sjunger, bardjävel?"
"Kanske", mumlar Homeros ännu med ansiktet inramat av sina knotiga händer, "kanske att det var det att... att... vahettere..." (och nu sjunger han igen, ja, han trallar (för bättre effekt; starkare emfas) fram följande) "att jätten blev så förvånad att han gjorde stora ögon då han såg en så vacker och starklemmad man som Odysseus".
Omkring Homeros står hopen nu oförstående och liksom yrvakna inför sådana epitet. De vill inte öppet och mitt på eftermiddagen där under eken, mitt i byn, i hörbar närhet av fruar och barn tillstå någon förståelse alls för uppskattandet av en vacker och starklemmad man. Så de fånstirrar skeptiskt med tomma fiskögon.
"Nähä, nej, kanske inte det", mumlar Homeros och slår ned blicken från dessa dumma uggleansikten. Det är, när man tänker på det, tänker Homeros, inte så vackert inte, med runda ögon, tur att jag är blind, det måste vara något annat som döljer sig bakom sagan om dessa mystiska rundögon, tänker han.
Åhörarna har nu som troll i solsken fastnat i sin förnekelse och ler alla fånigt och glosögt, för ingen vågar bryta denna homofobiska is. Homeros funderar.
"Kanske", muttrar nu Homeros, "kanske att jättarna var lite korkade, lite enögda, så att säga, och att man alltså skulle kunna säga att de bara hade ett öga... liksom vore det en allegori?"
Åhörarna sorlar, slår sig för pannan, kliar sig i ögonen, slår ut med armarna och gestikulerar: "ett öga"... "så fruktansvärt"... "så vidrigt"... Dom äcklas högljutt och gör överdrivna grimaser åt denna allegoriska enögda jätte som gillar vackra och starklemmade män. Dom är alla mycket upprymda och glada att ha blivit väckta ur sin katalepsi och skrattar maniskt och dunkar Homeros i ryggen och alla kramas och gnuggar på varandra i nyfunnen gemenskap. De är alla glammande överens om att en enögd jätte inte låter trevligt, "nej, fy fabian för en stor grov ådrad enögd jätte", skojar dom och boxar varandra lekfullt och menande på axlarna och går så, fnissande och nojsande, i armkrok mot närmsta krog.
Homeros sitter kvar under eken.
Han nynnar lite för sig själv.
Det låter som att han skrattar.