.
Stormen är den näst kortaste pjäsen av Shakespeare och utspelas i princip under den tid det tar att spela den. Händelser som skett för flera år sedan eller på andra platser refereras helt enkelt. 30% av texten är Prosperos repliker.
Stormen är symmetriskt uppbyggd på många sätt.
Många karaktärer speglar varandra eller är varandras motsatser.
Stormen har nio symmetriskt komponerade scener:
Den första och den sista är båten som först går i kvav och sist är hel igen (den gick aldrig i kvav: det var trolleri). Scenerna 2 och 8 visar Prospero, Miranda och Ferdinand. Scenerna 3 och 7 visar Antonio och Sebastian och hur de planerar att mörda Alonso för att ta över hans kungatitel. I båda scenerna blir de förhindrade: först av Ariel och sedan av den mystiska och festliga middagen som dukar upp sig själv. Scenerna 4 och 6 är fyllonas: Stephano och Trinculo som lär Caliban att supa. I den mittersta scenen lovar sig de unga älskande, Miranda och Ferdinand, åt varandra.
Den goda trollkarlen Prospero har sin pendang i den onda häxan Sycorax. Den flygande tjänaren Ariel har sin motsats i den klumpiga och efterblivna tjänaren Caliban.
Sycorax höll Ariel fången. Nu håller Prospero honom fången. Caliban är (den nu döda) Sycorax son och i fångenskap hos Prospero. Caliban hade, om han genomfört den avbrutna våldtäkten på Miranda, blivit Prosperos "svärson".
Prospero och Miranda bor på ön sedan ett skeppsbrott tolv år tidigare. Alla nyanlända människor är på ön av motsvarande anledning: de nya skeppsbrutna kommer i land i mindre grupper som alla tror att de är de enda överlevande. Alltså tror Alonso, kungen av Neapel, att hans son Ferdinand är död. Ferdinand tror detsamma om sin far.
Ferdinand sätts i arbete av Prospero liksom han satt Mirandas första beundrare Caliban i arbete.
Fyllona tror att hovmännen är döda och att det därför är fritt fram att ta över kungamakten – ta över makten som Prosperos bror tagit över dennes roll som hertig av Milano. Fyllona tänker sig att döda Prospero och låta Caliban bli fri från denne (men att likväl bli deras undersåte).
Hertigen av Milano tänker sig, som sagt, att döda kungen av Neapel. Till slut blir alla överraskade då de trott att Prospero var död sedan tolv år. Ja, banne mig. Det slutar så lyckligt så lyckligt så lyckligt.
Prospero är samma ord som engelskans prosperous och Miranda kommer ur latinets verb miror: "förundras/häpna" över italienskans adjektiv mirando: "underbar", men varför Caliban? Det kan vara ett anagram på cannibal, "kannibal." Eller så är det något annat…
Ariel som namn är så likt (ärke)änglarnas namn att det är lätt att tro att Shakespeare hittat på en kusin till Mikael, Gabriel, Rafael, Uriel… Fanuel… och vad de nu heter. På Shakespeares tid hade varje veckodag sin egen ängel (från måndag till söndag): Gabriel, Camael, Raphael, Sachiel, Anael, Cassiel och Mikael.
I Bibeln är Ariel (i Jesaja) ett symboliskt namn på Jerusalem.
Ariel kan helt enkelt vara en lek med engelskan aerial eftersom Ariel är en luftande - i motsats till Caliban som är jord. Prospero till Caliban: thou earth, thou: speak! och filth that thou art
De båda professorerna Vaughan – den ena i engelska den andra i historia – återger möjliga ursprung och förlagor till namnet Caliban i The Tempest (the Arden Shakespeare; third series, 1999):
Several alternative etymologies have been offered. Among them is the African placename ‘Calibia’, which appeared near the Mediterranean coast on some sixteenth-century maps and is mentioned in Richard Knolle’s Generall Historie of the Turks (1603), a book that Shakespeare unquestionably plumbed for Othello only a few years before he wrote The Tempest. A classical possibility is the ’Chalybes’, a people mentioned by Virgil (Aeneid, Bk 10, 174). Still others proposed sources for Caliban’s name are an Arabic word for ‘vile dog’, Kalebon; the Hindi word for a satyr of Kalee, Kalee-ban; and, more plausibly, the Romany (Gypsy) word for black or dark things, caulibon. Gypsies were a major social concern throughout sixteenth- and seventeenth-century England, as numerous laws, plays, tracts and sermons attest; ‘caulibon’ may have been an effective theatrical signifier of unruliness, darkness and licentiousness
Eh… okej. Sen är där en fotnot med ytterligare en etymologisk möjlighet: Kalyb, en kvinnlig karaktär i en bok från 1597. Professorernas exposé avslutas likafullt med brasklappen att ingen etymologi rörande Caliban går att bestyrka.
Nå, vad mer om Stormen?
Man kan se pjäsen som en imperialistisk allegori. Att Prospero med sina böcker (i.e. intelligens/kunskap/kultur) och sin trolldom (i.e. vetenskap: krut, teknik, mekanik et cetera) är Europa som koloniserar och förslavar Caliban som då är afrikan/indian/irländare (som alla på denna tids togs för korkade, opålitliga och mer eller mindre kannibaliska). I början av 1600-talet levde omkring 25 indianer i London och det låter overkligt att Shakespeare inte skulle ha hört talas om det. Troligare är väl att han snackat med dom. England importerade slavar från Afrika redan i mitten av 1500-talet, till England och till Virginia. Och man ansåg som naturgivet att skottar, walesare och irländare var underlägsna engelsmän.
Kring år 1600 cirkulerade många redogörelser från europeiska upptäcktsfärder. I dessa berättades om skeppsbrott, "bountiful" öar, myterier som kvästes och infödingar (som också i något fall blev alkoholiserade av europeiskt vin). En särskilt intressant händelse år 1609 är då skeppet Sea Venture i en storm kom ifrån de andra skeppen i konvojen och förliste mot Bermudas klippor, varefter hela besättningen som mirakulöst överlevt bodde där i nio månader. Då hade de tillverkat två nya farkoster och seglade till sin ursprungliga destination i Virginia där man tagit dem för döda och därifrån skrivit hem till England om denna död, varför man nu (1610) skrev nya gladare, rent teatrala, rapporter om hur de alla överlevt.
Notera årtalen för dessa sagolika händelser och betänk att Shakespeares The Tempest hade premiär 1611.
Men ön som det hela i Stormen utspelas på torde ju ändå ligga i Medelhavet eftersom Prospero och Miranda blivit skickade från Italien i en gisten båt och de i pjäsens inledning förlista skeppet är på väg tillbaka till Neapel från Tunis där kung Alonsos dotter Claribel gifts bort till en lokal kung. Vidare är Calibans mamma Sycorax från Algeriet. Pappan är djävulen, menar Prospero i en replik, men det låter ju helt orimligt.
Det sägs ofta att Stormen, jämte En midsommarnattsdröm och Kärt besvär förgäves, inte har någon känd förlaga. Det är sant såtillvida att Shakespeare inte gjort teater om en historisk person (Julius Caesar, Richard III…) eller utifrån en känd saga (Hamlet, Romeo och Julia…). Men Stormen har sina inspirationskällor: Vergilius Aeneiden, Ovidius Metamorfoser, Montaignes Of the Caniballes och en redogörelse för det ovan nämnda skeppsbrottet vid Bermuda: William Stracheys A True Reportory.
På 1660-talet ändrades The Tempest och gjordes om till en annan pjäs. Bättre, som man tyckte. Den fick underrubriken The Enchanted Island och kom att propagera för monarki som det naturliga styrelseskicket: pjäsens alla ansatser till uppror mot överhögheter fick vara kvar och visa hur dumt det blir när populasen försöker tänka själva. Ariel fick en mer betydande roll då denne flyger och sjunger mycket. The Tempest fick mer av sång och tjosan och blev mer opera än teater. Calibans alla naturlyriska och fundersamma repliker gavs till en påhittad styvson till Prospero: den rättmätiga hertigen av Mantua (no less!). Caliban reducerades till en grotesk fåne, men det passade ju ihop med den slyna till syster man samtidigt hittat på åt honom. Hon fick heta Sycorax. Åt Miranda hittades på en oskuldsfull syster som hette Dorinda.
1675 hade The Mock Tempest premiär. Den driver med "operan" (vilken nu allmänt antas vara Shakespeares originalpjäs). The Mock Tempest börjar med vad som verkar vara en storm, men det visar sig vara ett mycket tumultartat bråk på en bordell. Efter diverse roligheter slutar det hela med en kör bestående av hallickar och kopplerskor. Denna parodi populariserade Shakespeare ytterligare.
1838, efter nästan tvåhundra år av vanföreställningar, sattes originalet upp på Drury Lane: William Shakespeares The Tempest, som funnits att tillgå i tryck (och i flera upplagor) sedan 1623.
Tolkningarna av Stormen har förändrats genom århundradena. Under 1800-talet såg man den mer och mer som en "amerikansk" pjäs med Caliban som indian eller afrikansk slav. Med Darwin kom Caliban att uppfattas som "den felande länken" och spelades som någon form av halvapa. (Detta, trots att då Trinculo upptäcker Caliban tror han att det är en fisk! Sju gånger i sin första replik säger Trinculo ordet fisk om denna underliga figur.) Under mitten av 1900-talet övergick tolkningarna till ett postkolonialt synsätt. För att småningom berikas med en massa psykoanalytiska fantasier. (Caliban och Ariel kunde tänkas vara Prosperos undermedvetna (id) och överjag. Eller, kanske var Caliban hans libido? Eller vad tycker du? Caliban kan vara Thanatos och Ariel Eros... eller Agape rent av? Allt är möjligt. Allt är tillåtet.)
Miranda är ensam kvinna i pjäsen. Detta har tolkats. "Miranda’s situation is Canadian", är en (faktisk) tolkning. 2010 spelade Helen Mirren "Prospera" i en filmatisering. Ariel kanske är en kvinna? Do you love me, master? säger Ariel till Prospero. Eller om Ariel är gay.
Whether it is set on a distant planet or a tropical island, the contemporary Tempest embodies the pertinent issues of our time: the brutal realities of individual and collective power, the bitter legacy of colonialism and slavery, the difficulty of releasing the female body from male inscription and control, and the misunderstandings and violence that often accompany cultural exchange. (Vaughan, Arden Shakespeare: The Tempest)
Avslutningsvis: hur The Tempest – The Enchanted Island annonserades en gång (1733) inför en föreställning på Drury Lane:
Scenes, Machines, Habits, Flyings, Sinkings, and Other Decorations proper to the play.