.
När du läser en pjäs du inte sett...
.
...ser du i din föreställningsvärld dina egna bilder.
.
Långt från min föreställning om King Lear är Peter Brooks film från 1971. En svartvit vinter i ett landskap som ser ut som (och verkligen är) Danmarks dyniga kuster med sand, gräs, snö och bunkerarkitekturala borgar.
.
När händer detta, frågar jag mig. När utspelas dramat i filmen? Jag gissar på den järnålder som föregår vikingatiden, vendeltid. Kläder, byggnader, inredning, vapen och redskap är enkla: arkaiska.
.
I Brooks King Lear är ondskan stor i en värld som är småskalig (med bara tiotalet krigare och hästar; torftigt utrustade miljöer; en vagn i taget) och allt hela tiden hotat i den påtagliga utsattheten hos människorna: i ett öde landskap; i en bister vinter; i svaga sociala strukturer.
.
I denna King Lear finns mycket av den isländska sagans kärvhet. Filmen påminner inte så lite om Korpen flyger (från 1984), en saga om blodshämnd och ofrihet i ett (ungt och laglöst) land där (vapen)makt rättfärdigar mord, stöld och slaveri.
.
En annan Kung Lear är Akira Kurosawas RAN (från 1995). Den är inget för mig. Visst är den storslagen i bilder av fantastisk natur, underbara miljöer, kläder och ting. Men den är pompös.
.
"Kungen" i RAN är en stirrig stumfilmsdåre. De svekfulla döttrarna är söner i stället och det verkar inte vara så noga med rollistan.
.
Mest hos Kurosawa retar mig narren, som här istället är en kulört tjosanhejsan hoppetossig fjant. I min föreställning om Shakespeares King Lear har narren tjänat kungen länge och är gammal liksom honom och nu (bredvid Kent) följer han Lear i regn och storm och kyla med mänsklig värme och en smula retsam insiktsfullhet.
.
Lear:
Dost thou call me fool, boy?
Fool:
All thy other titles thou hast given away;
that thou wast born with.
Kent:
This is not altogether fool, my lord.