Trollen larmade,
Stengrunden bävade,
Hela den gamla
Världen föll samman.
Sedan sjönk han
I havet, den fisken
Så står det i en bok om asagudarna jag läste nyligen. Det är en från medeltida isländska översatt vers ur Hymiskviða som berättar om Tor och dennes fiskafänge tillsammans med jätten Hymer. Just denna vers (nummer 24) beskriver vad som sker då Tor ger Midgårdsormen ett slag i huvudet med hammaren.
Men, vad stod det? "Trollen larmade". Verkligen? Var det troll som "larmade" under Tors fiskfänge?
I Edda översatt av P. August Gödecke (1881) lyder samma vers:
Isbärg brakade,
Eldfjäll skakade,
Urgamla verlden
Af ångest skalf,
Men hiskliga fisken
Sank i hafsens djup.
Såg du? Det står "isbärg" i stället för "troll".
Vad fan menas?
Nu är det Ebbe Schön som skrivit Asa-Tors hammare (2004) och därför kanske man inte skall förvånas att det förekommer troll i hans version av Hymiskviða. I inte mindre än sju av Ebbe Schöns böcker har ordet troll i titeln, förutom att dessa tomtevänner helt evident ploppar upp i andra av dennes böcker.
Ja, han tycks vara besatt av troll.
Ebbe Schön påstår att i Norge betecknar ordet troll inte de johnbauerska fånerier det gör i Sverige, utan "jättar". Men detta till trots består bildmaterialet i Asa-Tors hammare till stor del av just John Bauers stornästa potatisbakelser.
Dessutom mynnar Ebbe Schöns bok ut i ett luddigt svammel om och av gamla bönder som hört att en gång på 1800-talet var det visst någon som sa sig mött trollet, eller hört Oden rida förbi på himlen, eller om det var ett sträck fåglar, gäss kanske, eller om det inte i alla fall var Oden...
Det är nästan hundra sidor ludd som avslutningsvis försöker ta udden av de inledande 150 sidorna av (relativ) skärpa.
Men, var var jag någontans?
Så här lyder den 24:e versen i Hymiskviða på isländska:
Hraungalkn hlumðu,
en hölkn þutu,
fór in forna
fold öll saman;
sökkðisk síðansá
fiskr í mar.
Första raden finns också som Hreingálkn hrutu.
Men vad betyder då hraungalkn/hreingálkn?
Vilket är det... "troll" eller "isbärg"?
(Jag återkommer strax också till verben hlumðu/hrutu.)
De finns två källor som bevarat kvädet om Hymer sedan medeltiden: Codex Regius, en handskrift från cirka år 1270 som består av 45 pergamentblad och innehåller nästan alla eddadikterna, och en "bok" som kallas AM 748 som består av sex pergamentblad från 1300-talet vilka innehåller tre hela kväden och delar av ytterligare fyra.
.
.
På detta pergamentblad ur AM 748 kan du med början i mitten på andra raden läsa den 24:e versen av Hymiskviða:
Hræingalkn hrvtv
ænn holkn þvtv
for hin forna
folld oll saman
soktiz siþan
sa fiskr imar.
Som i Codex Regius är skrivet såhär:
Hreingalcn hlvmþo
eN ha/lcn þúto
for in forna
fold a/ll saman
sa/cþiz siþan
sa fiscr i mar
Medeltida manuskript kan mellan olika kopior variera i stavning, ordalydelser och även innehåll då avskrifter av avskrifter av avskrifter blev som viskleken och också redigerades i högre eller lägre grad. Det gör att uttolkare och översättare ibland får gissa på närliggande ord.
Så vad är hraungalkn/hreingálkn:
Hraun betyder "lava", hreinn betyder "renhane", eller om det kanske skall vara hrann, som betyder "havet". Gálkn betyder "monster" eller "fiender" eller "ovänner".
Gödecke har troligtvis fått sina brakande "isbärg" från Benjamin Thorpes engelska översättning (The Edda of Sæmund the learned, 1866) där man finner "Icebergs" i inledningen av vers 24.
En annan ledtråd till förklaringen av dessa hreingálkn/hraungalkn är det påföljande verbet. Det ena alternativet är hlumðu som betyder "dundra, dåna, susa, skalla (ljuda starkt och ekande)" och då är det väl mer natur än djur vi talar om.
I The poetic Edda, översatt av amerikanen Lee M. Hollander (Austin, Texas, 1928) lyder inledningen till vers 24: Then screeched all scars, ungefär: "Då skrek/gnisslade alla klippbranter/grynnor". Denna verkligt "amerikanska" version är långt ifrån det "isländska" och är som skriven för John Wayne:
Then screeched all scars
and screamed all fiends,
then shook and shivered
the shaggy hills.
In the sea then sank
that serpent again.
Det alternativa verbet hrutu betyder "snubbla, snava, ragla, vingla” som signifierar att det är tal om djur; varelser; monster. Sannolikt är då att det rör sig om sagodjur/monster i stil med de i andra myter förekommande finngálkn eller dungálkn.
Verbformerna i sig berättar att hreingálkn/hraungalkn är plural, men till en singulär "sjövarg", sea-wolf, är det tolkat i en av Carolyne Larrington översatt version (The poetic Edda, Oxford, 1996).
I The poetic Edda, översatt av Henry Adams Bellows (New York, 1923) är det "monster" helt enkelt:
The monsters roared,
and the rocks resounded,
And all the earth
so old was shaken;
Then sank the fish
in the sea forthwith.
Det är nog (tyvärr) fritt fram för översättare att tolka innebörden av hreingálkn/hraungalkn, då dessa tycks vara poetiska ord för något nu okänt; ord som kanske inte använts på sjuhundra år.
Och avslutningsvis, på kul, kan det låta så här på spanska:
Retumbaron los ogros,
resonaron las rocas,
la tierra antigua
tembló toda entera.
Sumergióse en el mar
después de esto la fiera.
Det bär mig emot att notera att i den spanska Hymiskviða är jötunn Hymer bara ibland "el gigante", men desto oftare är det tal om Hymer som (å, nej!...) "el troll".