ipsedromos

svart svart svart

2011-07-26T13:33:00.029+02:00

.

.
William Shakespeare:
I have sworn thee fair, and thought thee bright,
Who art as black as hell, as dark as night.
.

.
James McNeill Whistlers porträtt av sin mor hette kort och gott Arrangement in Grey and Black då målningen först visades 1872.
.

.
Vincent van Gogh:
Frans Hals har 27 olika svart!
.

.
Hokusai:
There is a black which is old and a black which is fresh.
.

.
Ludwig Wittgenstein:
Skulle inte blankt svart och matt svart kunna ha olika färgnamn?
.

.
En vän gav mig en gång ett insomningstips:
Blunda och föreställ dig ett helt svart synfält.
Sen faller du in i det svarta.
.

.
Andy Warhol:
Black is my favorite color and white is my favorite color.
.

.
Derek Jarman:
Black is boundless, the imagination races in the dark.
Vivid dreams careering through the night.
.

.
Jag minns en bildlektion i gymnasiet där någon utbrister:
Nej! Svart, sa jag! Svart! Som jag är i själen.
.

.
Derek Jarman:
the blue sky is an illusion, behind lies an infinite black.
.

1915: Malevitch målar en helt svart målning.
.

.
Hos de anglosaxiska folken för tusen år sedan var det vanliga ordet för "svart" just swart (eller sweart) där den indoeuropeiska roten är swordo, som i "smutsig, mörk, svart".
.
Sedan hände något med anglosaxiskan på sin väg att bli engelska.
.
- Säg mig, du engelska språk, varför är franskans blanc/blanche, italienskans bianco och spanskans blanco ord för VIT när ditt black betyder SVART?
.
- Ja, du Mårten, så här ligger det till:
.
Under den tid man talade Ænglisc, Anglisc, Englisc... Anglosaxiska (d.v.s. en period ungefärligen omfattande 400-talet till mitten av 1100-talet) hade engelskans black en föregångare i ordet blæc.
.
Blæc som i "färgen svart, mörk" och det tillika anglosaxiska blac, med samma protogermanska ursprung - blakaz - har den indoeuropeiska roten bhleg: "bränna, glimma, skina, blixtra", men underligt nog är blæc och blac motsatser då blac betyder "ljus, skinande, glittrande eller blek".
.
I anglosaxiska texter är det därför svårt att veta om blac, blæc, blak, blake et cetera betyder "svart; mörk" eller "ljus, lysande; blek, färglös; matt; likblek".
.
Denna ambivalens anas ännu i de engelska orden black och bleach som har samma urpsrung. Det anglosaxiska blæcan betyder "bleka, vitna, göra vit" vars rot finns i det indoeuropeiska bhel: "skina, blixtra, brinna."

- Även i svenskan finns denna dolda dissonans i bläck och blek.
- Tack, engelska språk.
- You're welcome.

edman:

2011-07-16T20:51:00.006+02:00

på dramatiska

2011-07-14T21:00:00.021+02:00

.
Var på Dramaten och såg Romeo och Julia...

När skådespelaren (som sedan underligt nog visar sig vara fru Montague) läser prologen undrar jag:
vem pratar hon med och varför denna forcerade diktion?
Själva ämnet blir mörklagt när framställningen är så konstlad och manierad.

Prologen riktar sig direkt till publiken! Men skådespelaren pratar på ett sätt som om hon var galen och satt i en madrasserad cell och spelade upp något för sig själv: deklamatoriskt, högallvarligt och tillgjort. Det är ett sätt att tala som antagligen inte finns utanför Dramaten: hon läste sina repliker på språket dramatiska.

I det ögonblicket tänkte jag bittert att denna dramatiska pjäs kommer att råna mig på tre timmar och en kvart av mitt liv.

Jag tänkte bitterljuva tankar på en annan Romeo och Julia: när Stockholms stadsteater för några år sedan gästades av en iscensättning om två rivaliserande bagarfamiljer: degen knådades och mjölet yrde. Scenografin var ett tredimensionellt pussel; en installation; ett komprimerat universum av symboler och attribut. Mycket poetiskt. Som aktslut innan paus snurrade de unga älskande runt tillsammans i ett stort degtråg.

Jag såg mig om i Dramatens salong. Och det är som att sitta i ett museum, det är lätt att tänka att denna lokal och dess verksamhet konserverar en dåtida kulturyttring. Som på Skansen där man går in i en liten stuga och någon i gammkläderna utstyrd sommarjobbare låtsas att nu är det 1840 och såhär kärnade vi smöret, kardade vi ullen, spelade vi teatern...

Ja, kanske är jag på ett museum för teater, tänkte jag och tittade på guldet i taket, på Julius Kronbergs vackra målningar (till vilka skisser och studier finns att beskåda på just Skansen: i "Kronbergs ateljé") och jag tittade på alla tanterna omkring mig.

Publiken består nästan enbart av dessa tanter. Vilket är ironiskt, då "publik" som ord kommer ut latinets publicus som i sin tur kommer ur pubes: "manbar, vuxen". Publicus betyder alltså något i stil med: vad som hör till de vuxna männen.

Bättre då det franska/engelska audience, ur latinets audire: "höra".

I ordets andra betydelse "företräde hos/inför en furste (eller annan högt uppsatt person)" passar det som hand i handske då du ser Romeo och Julia som liksom utspelar sig hos fursten av Verona. Han avslutar pjäsen med att konstatera att alla har straffats, att han själv mist två fränder och att never was a story of more woe than this of Juliet and her Romeo.

Sagan om Romeo och Julia fanns i franska och italienska varianter från slutet av 1400-talet. Den första engelska versionen kom i tryck 1562, två år före William Shakespeares födelse och han är lite drygt trettio år när han skriver sin version, en som blir mer tragisk genom att händelseförloppet är komprimerat till bara ett par dagar.

Nu var inte Romeo och Julia så dålig på dramatiska som jag inledningsvis befarade. Tre av rollerna var tvärtom bra: en mycket street Mercutio vars maximalistiska persona kontrasterade diametralt mot Paris, vars precisa minimalism höll ända till applådtackets servila reverens. Och så: den blonda Julias knixiga kroppsspråk och förunderligt egendomliga diktion som inte var "dramatiska". Jag kunde först inte komma på var jag hört det förut… men! det låter ju som Malin Ek! slog det mig: att vokalerna ibland går inåt istället för utåt och att luften inte alltid räcker till en hel mening, att det blir vokalsvaj och bristningar i konsonanterna: en förtrollande diktion.

edman:

2011-07-03T16:14:00.002+02:00

morningstar

2011-07-03T16:13:00.002+02:00

.
Woke up with the same old unhappiness

I’ve got these desperate feelings that nothing means anything.

What is it all about? You do this and what does it mean, and you do that and what does it mean?

It was a beautiful day. Walked on the street and a little kid, she was six or seven, with another kid, yelled, ‘Look at the guy with a wig,’ and I was really embarrassed, I blew my cool and it ruined my afternoon. So I was depressed.

I’m so tired of the Campbell’s Soup Can I could throw up.

No no, I don’t love my name so much. I always wanted to change it. When I was little I was going to take ‘Morningstar,’ Andy Morningstar. I thought it was so beautiful. And I came so close to actually using it for my career.

I got so nervous thinking about all these new kids painting away and me just going to parties.

The party went on and on. It was great. Left at 1:30, and was miserable.

Left there and saw a sign that said ‘Funeral Home,’ and I thought it was a discotheque and started to go in, but then they were actually bringing a body in and I freaked out and crossed to the other side of the street.

I went to sleep, facing life alone

ur The Andy Warhol Diaries

edman:

2011-07-03T16:12:00.003+02:00

memento

2011-07-03T16:10:00.002+02:00

.
nulla dies sine linea - ingen dag utan ett penseldrag.
.
Denna devis skall den grekiske målaren Apelles, som var samtida med Alexander den store, ha myntat och sökt leva upp till.
.
Linea kan också betyda pennstreck.
.
Apelles kommer mig att tänka på Charles Baudelaire, som i Mitt nakna hjärta ofta påminner sig själv om att arbeta. Baudelaire har problem med en form av nervös lathet och när han skriver uppskjuter man vad man har att göra, riskerar man att aldrig kunna göra det blir den infantilfilosofiska analysen smärtsamt angelägen och hotfull.
.
…för mig.

stormen 3.0

2011-07-02T18:41:00.034+02:00

.
Stormen är den näst kortaste pjäsen av Shakespeare och utspelas i princip under den tid det tar att spela den. Händelser som skett för flera år sedan eller på andra platser refereras helt enkelt. 30% av texten är Prosperos repliker.

Stormen är symmetriskt uppbyggd på många sätt.
Många karaktärer speglar varandra eller är varandras motsatser.

Stormen har nio symmetriskt komponerade scener:
Den första och den sista är båten som först går i kvav och sist är hel igen (den gick aldrig i kvav: det var trolleri). Scenerna 2 och 8 visar Prospero, Miranda och Ferdinand. Scenerna 3 och 7 visar Antonio och Sebastian och hur de planerar att mörda Alonso för att ta över hans kungatitel. I båda scenerna blir de förhindrade: först av Ariel och sedan av den mystiska och festliga middagen som dukar upp sig själv. Scenerna 4 och 6 är fyllonas: Stephano och Trinculo som lär Caliban att supa. I den mittersta scenen lovar sig de unga älskande, Miranda och Ferdinand, åt varandra.

Den goda trollkarlen Prospero har sin pendang i den onda häxan Sycorax. Den flygande tjänaren Ariel har sin motsats i den klumpiga och efterblivna tjänaren Caliban.

Sycorax höll Ariel fången. Nu håller Prospero honom fången. Caliban är (den nu döda) Sycorax son och i fångenskap hos Prospero. Caliban hade, om han genomfört den avbrutna våldtäkten på Miranda, blivit Prosperos "svärson".

Prospero och Miranda bor på ön sedan ett skeppsbrott tolv år tidigare. Alla nyanlända människor är på ön av motsvarande anledning: de nya skeppsbrutna kommer i land i mindre grupper som alla tror att de är de enda överlevande. Alltså tror Alonso, kungen av Neapel, att hans son Ferdinand är död. Ferdinand tror detsamma om sin far.

Ferdinand sätts i arbete av Prospero liksom han satt Mirandas första beundrare Caliban i arbete.

Fyllona tror att hovmännen är döda och att det därför är fritt fram att ta över kungamakten – ta över makten som Prosperos bror tagit över dennes roll som hertig av Milano. Fyllona tänker sig att döda Prospero och låta Caliban bli fri från denne (men att likväl bli deras undersåte).

Hertigen av Milano tänker sig, som sagt, att döda kungen av Neapel. Till slut blir alla överraskade då de trott att Prospero var död sedan tolv år. Ja, banne mig. Det slutar så lyckligt så lyckligt så lyckligt.

Prospero är samma ord som engelskans prosperous och Miranda kommer ur latinets verb miror: "förundras/häpna" över italienskans adjektiv mirando: "underbar", men varför Caliban? Det kan vara ett anagram på cannibal, "kannibal." Eller så är det något annat…

Ariel som namn är så likt (ärke)änglarnas namn att det är lätt att tro att Shakespeare hittat på en kusin till Mikael, Gabriel, Rafael, Uriel… Fanuel… och vad de nu heter. På Shakespeares tid hade varje veckodag sin egen ängel (från måndag till söndag): Gabriel, Camael, Raphael, Sachiel, Anael, Cassiel och Mikael.

I Bibeln är Ariel (i Jesaja) ett symboliskt namn på Jerusalem.

Ariel kan helt enkelt vara en lek med engelskan aerial eftersom Ariel är en luftande - i motsats till Caliban som är jord. Prospero till Caliban: thou earth, thou: speak! och filth that thou art

De båda professorerna Vaughan – den ena i engelska den andra i historia – återger möjliga ursprung och förlagor till namnet Caliban i The Tempest (the Arden Shakespeare; third series, 1999):

Several alternative etymologies have been offered. Among them is the African placename ‘Calibia’, which appeared near the Mediterranean coast on some sixteenth-century maps and is mentioned in Richard Knolle’s Generall Historie of the Turks (1603), a book that Shakespeare unquestionably plumbed for Othello only a few years before he wrote The Tempest. A classical possibility is the ’Chalybes’, a people mentioned by Virgil (Aeneid, Bk 10, 174). Still others proposed sources for Caliban’s name are an Arabic word for ‘vile dog’, Kalebon; the Hindi word for a satyr of Kalee, Kalee-ban; and, more plausibly, the Romany (Gypsy) word for black or dark things, caulibon. Gypsies were a major social concern throughout sixteenth- and seventeenth-century England, as numerous laws, plays, tracts and sermons attest; ‘caulibon’ may have been an effective theatrical signifier of unruliness, darkness and licentiousness

Eh… okej. Sen är där en fotnot med ytterligare en etymologisk möjlighet: Kalyb, en kvinnlig karaktär i en bok från 1597. Professorernas exposé avslutas likafullt med brasklappen att ingen etymologi rörande Caliban går att bestyrka.

Nå, vad mer om Stormen?

Man kan se pjäsen som en imperialistisk allegori. Att Prospero med sina böcker (i.e. intelligens/kunskap/kultur) och sin trolldom (i.e. vetenskap: krut, teknik, mekanik et cetera) är Europa som koloniserar och förslavar Caliban som då är afrikan/indian/irländare (som alla på denna tids togs för korkade, opålitliga och mer eller mindre kannibaliska). I början av 1600-talet levde omkring 25 indianer i London och det låter overkligt att Shakespeare inte skulle ha hört talas om det. Troligare är väl att han snackat med dom. England importerade slavar från Afrika redan i mitten av 1500-talet, till England och till Virginia. Och man ansåg som naturgivet att skottar, walesare och irländare var underlägsna engelsmän.

Kring år 1600 cirkulerade många redogörelser från europeiska upptäcktsfärder. I dessa berättades om skeppsbrott, "bountiful" öar, myterier som kvästes och infödingar (som också i något fall blev alkoholiserade av europeiskt vin). En särskilt intressant händelse år 1609 är då skeppet Sea Venture i en storm kom ifrån de andra skeppen i konvojen och förliste mot Bermudas klippor, varefter hela besättningen som mirakulöst överlevt bodde där i nio månader. Då hade de tillverkat två nya farkoster och seglade till sin ursprungliga destination i Virginia där man tagit dem för döda och därifrån skrivit hem till England om denna död, varför man nu (1610) skrev nya gladare, rent teatrala, rapporter om hur de alla överlevt.

Notera årtalen för dessa sagolika händelser och betänk att Shakespeares The Tempest hade premiär 1611.

Men ön som det hela i Stormen utspelas på torde ju ändå ligga i Medelhavet eftersom Prospero och Miranda blivit skickade från Italien i en gisten båt och de i pjäsens inledning förlista skeppet är på väg tillbaka till Neapel från Tunis där kung Alonsos dotter Claribel gifts bort till en lokal kung. Vidare är Calibans mamma Sycorax från Algeriet. Pappan är djävulen, menar Prospero i en replik, men det låter ju helt orimligt.

Jag har tidigare sagt att Stormen inte har någon känd förlaga. Det är sant såtillvida att Shakespeare inte gjort teater om en historisk person (Julius Caesar, Richard III…) eller utifrån en känd saga (Hamlet, Romeo och Julia…). Men Stormen har sina inspirationskällor: Vergilius Aeneiden, Ovidius Metamorfoser, Montaignes Of the Caniballes och en redogörelse för det ovan nämnda skeppsbrottet vid Bermuda: William Stracheys A True Reportory.

På 1660-talet ändrades The Tempest och gjordes om till en annan pjäs. Bättre, som man tyckte. Den fick underrubriken The Enchanted Island och kom att propagera för monarki som det naturliga styrelseskicket: pjäsens alla ansatser till uppror mot överhögheter fick vara kvar och visa hur dumt det blir när populasen försöker tänka själva. Ariel fick en mer betydande roll då denne flyger och sjunger mycket. The Tempest fick mer av sång och tjosan och blev mer opera än teater. Calibans alla naturlyriska och fundersamma repliker gavs till en påhittad styvson till Prospero: den rättmätiga hertigen av Mantua (no less!). Caliban reducerades till en grotesk fåne, men det passade ju ihop med den slyna till syster man samtidigt hittat på åt honom. Hon fick heta Sycorax. Åt Miranda hittades på en oskuldsfull syster som hette Dorinda.

1675 hade The Mock Tempest premiär. Den driver med "operan" (vilken nu allmänt antas vara Shakespeares originalpjäs). The Mock Tempest börjar med vad som verkar vara en storm, men det visar sig vara ett mycket tumultartat bråk på en bordell. Efter diverse roligheter slutar det hela med en kör bestående av hallickar och kopplerskor. Denna parodi populariserade Shakespeare ytterligare.

1838, efter nästan tvåhundra år av vanföreställningar, sattes originalet upp på Drury Lane: William Shakespeares pjäs The Tempest, som faktiskt funnits att tillgå i tryck (och i flera upplagor) sedan 1623.

Men vem orkar läsa böcker?

Tolkningarna av Stormen har förändrats genom århundradena. Under 1800-talet såg man den mer och mer som en "amerikansk" pjäs med Caliban som indian eller afrikansk slav. Med Darwin kom Caliban att uppfattas som "den felande länken" och spelades som någon form av halvapa. (Detta, trots att då Trinculo upptäcker Caliban tror han att det är en fisk! Sju gånger i sin första replik säger Trinculo ordet fisk om denna underliga figur.) Under mitten av 1900-talet övergick tolkningarna till ett postkolonialt synsätt. För att småningom berikas med en massa psykoanalytiska fantasier. (Caliban och Ariel kunde tänkas vara Prosperos undermedvetna (id) och överjag. Eller, kanske var Caliban hans libido? Eller vad tycker du? Caliban kan vara Thanatos och Ariel Eros... eller Agape rent av? Allt är möjligt. Allt är tillåtet.)

Miranda är ensam kvinna i pjäsen. Detta har tolkats. "Miranda’s situation is Canadian", är en (faktisk) tolkning. 2010 spelade Helen Mirren "Prospera" i en filmatisering. Ariel kanske är en kvinna? Do you love me, master? säger Ariel till Prospero. Eller om Ariel är gay.

Whether it is set on a distant planet or a tropical island, the contemporary Tempest embodies the pertinent issues of our time: the brutal realities of individual and collective power, the bitter legacy of colonialism and slavery, the difficulty of releasing the female body from male inscription and control, and the misunderstandings and violence that often accompany cultural exchange. (Vaughan, Arden Shakespeare: The Tempest)

Avslutningsvis: hur The Tempest – The Enchanted Island annonserades en gång (1733) inför en föreställning på Drury Lane:

Scenes, Machines, Habits, Flyings, Sinkings, and Other Decorations proper to the play.

edman:

2010-12-21T08:41:00.035+01:00

...............
Mannen som inför festen klädde ut sig till känslan av hopplöshet.
För att därefter inte se någon mening i att gå.

för roligt

2010-11-10T16:22:00.019+01:00

.
Ibland är det inte för roligt.
.
Men det kunde vara värre.
.
Du kan verkligen ha det för roligt..
.
Frans G Bengtsson fick mig att tänka på det i någon av sina essäer när han, jag tror i en bisats, nämner Pietro Aretino, som en association bara. Denne italienske satiriker, "furstarnas gissel" och författare av litteratur, poesi, teaterpjäser och pornografi dog 1556.
.
Pietro Aretino skrattade ihjäl sig.
.
Och han är inte ensam om det.
.
Kung Martin av Aragonien dog av skratt 1410.
.
Filosofen Chrysippos som verkade i den stoiska skolan, skrattade ihjäl sig ett par hundra år före vår tideräkning. Stoikerna betonade vanligtvis sedlig stränghet och förakt för yttre förhållandens inverkan på sinneslugnet. Men då Chrysippos en dag bjöd sin åsna på vin och sedan såg på när den berusade åsnan försökte äta fikon... ja, då skrattade filosofen ihjäl sig.
.
Den skotska aristokraten Thomas Urquhart (Urchard) är, vid sidan av det följande, mest känd för att till engelska ha översatt Rabelais. Då han hörde nyheten att den sedan nio år från brittiska öarna landsflyktige kungen över Skottland, Charles II, återkallats och blivit kung också över England och Irland föll han i skratt. Och skrattade ihjäl sig.
.
Det femte exemplet hette Nanda Bayin och var kung av Burma. Han fick år 1599 av en besökande italiensk köpman höra om Venedig: att denna var en självständig fri stat, men att Venedig saknade kung. Åt en sådan absurd anomali skrattade kungen av Burma ihjäl sig.
.
Slutligen målaren Zeuxis som omkring år 400 f Kr skrattade ihjäl sig åt en bild han målat. Det sägs att en äldre dam av Zeuxis beställde en bild av Afrodite och samtidigt insisterade på sig själv som modell. På vilket resultatet blev för roligt. Tyvärr finns inte denna eller någon annan målning kvar av denne i skratt avlidne konstnär.

händer

2010-10-12T12:32:00.013+02:00

Ludwig Wittgenstein menade att man inte kan säga:
"detta är min hand/där är min hand"
.
men Georg Henrik von Wright menade att man kan,
då man hittat den, efter en bilolycka där den farit av.
.
Efter bikten i kyrkan (där döden lurat honom)
vrider riddaren Antonius Block på sin ena hand,
spänner den, synar den och säger,
med Max von Sydows röst:
.
"detta är min hand"
.
Willy Kyrklund, i Tvåsam:
.
Hand. Min hand. Min vänstra hand. Detta är min vänstra hand. Den består av hud och bindväv och senor och muskler och kärlsystem och nervtrådar och inuti handen är en skeletthand; detta är min hand, min vänstra hand. Jag tar om den, men släpper förskräckt. Vem är det som griper om min hand?

edman:

2010-10-02T12:44:00.006+02:00

le coup épique

2010-09-26T14:09:00.030+02:00

.
I La Chanson de Roland, som jag nu läst på svenska som Rolandssången, har jag lärt mig ett nytt begrepp:
.
Le coup épique.
.
Detta det "episka hugget" förekommer ett par gånger i sången, och det innebär helt enkelt att den ena riddaren hugger med sitt svärd med start genom hjälmen på motståndaren och klyver honom på mitten från huvudet till skrevet och hugget fortsätter sen genom ryggraden på hästen så att hela ekipaget dör.
.
Schvopp!
.
Striderna som skildras i (och utgör) Rolandssången äger rum i slutet av ett frankiskt fälttåg in i Spanien. Det är Karl den store som är långt hemifrån Aachen och som leder ett sorts korståg under tiden från påsk till augusti år 778.
.
Rolands svärd heter Durendal och det är stackaren Chernubles och hans häst som råkar ut för ett coup épique:
.
Schvupp!
.
Rolands gode vän riddaren Olivier upprepar det episka hugget med sitt svärd Halteclere genom riddaren Justin från Val Ferrée och dödar honom och hans häst.
.
Sången är förfärlig. Det är krig och död för hela slanten.
.
Som en följd av all denna ofred svimmas det och gråts mycket i sången. På slutet dör Rolands trolovade Aude av sorg. En spansk kung dör av sorg. Då Roland ser att vännen Olivier blir svårt sårad svimmar han och rider sedan medvetslös omkring på slagfältet varpå den omtöcknade Olivier tar miste på vän och fiende och hugger Roland över hjälmen:
.
Schpapp!
.
Men just detta försök till coup épique misslyckas: hugget stannar i hjälmen och Roland tar ingen skada.
.
- Min käre vän, du högg väl ej med vilje?
- Förlåt mig, broder, för att jag tog så miste!
.
Därefter bugar de sig helt vördsamt och så stiger Olivier av sin häst, lägger sig i gräset och dör. Då gråter Roland "och aldrig får ni höra en man mer tyngd av sorg", och sen svimmar han igen "men han hålls kvar av sina gyllne stigbyglar och kan ej falla, åt vilket håll han än må luta."
.
Roland vaknar till sans igen och kämpar vidare tills han är siste överlevare bland den eftertrupp som (av den gemene Ganelon) lurats in i strid mot en övermäktig saracensk armé. Roland samlar bland de döda frankerna ihop de ädlaste av riddarna och lägger dem på rad: han gråter och kan inte stå på benen, ja: han svimmar av sorg.
.
Strax därefter dör han.
.
Den frankiska huvudstyrkan blir underrättad om överfallet på eftertruppen och vänder åter in i Spanien.
.
När Karl den store hejdlöst gråtande bland alla döda frankiska krigare till slut finner Roland svimmar kejsaren.
Och det är han inte ensam om:
.
Av sorg och ömkan svimmar hundra tusen franker.

edman:

2010-09-21T14:09:00.056+02:00

konsthallen

2010-09-15T13:44:00.021+02:00

.
Att sitta och vakta en konstutställning under en veckas tid är tråkigt. Dagarna efter en glammig vernissage blev långa. Inte många besökte galleriet. Men några...
.
En besökare sa att bilderna var platta. Och han fortsatte: du är ju arkitekt, ser jag, och ändå är det så ytliga bilder du gjort, tvådimensionella, utan djup. Sen gick människan, efter att ha uttalat denna sin lilla iakttagelse liksom i steget. Jag håller med dig, hade jag kunnat säga. Och: eftersom utställningens tema är gotiken som ju var en period under den tid centralperspektivet ännu inte var uppfunnet har jag inte heller använt detta optiska trick i målningarna...
.

.
En annan dag fick jag besök av en kille som kanske heter Mikael. Han hade just köpt ett helt flak saftkoncentrat. Han tipsade mig om att det fanns mycket billig saft att inhandla på Järntorget. Så stannade han en lång stund och tittade på mina tavlor. Sen pratade vi. Han berättade att han själv inte målar. Åt detta faktum nickade vi tysta ett ögonblick, men sen sa han att det gör han ju visst, på sätt och vis, fast inte tavlor då. Han snappade upp sin Ipod (ur sina ridbyxor) och visade mig några fotografier på olika uthus han bemålat med Falu rödfärg. Åh, sa jag. Och han beskrev de olika metoder han använt sig av vid målandet av vindskivorna på de olika uthusen. Aha, sa jag. Sedan visade han mig två fotografier porträtterande ett par hästar som han har lov att rida på. Åhå, sa jag och fick förklarat ridbyxorna. Mikael älskar hästar. Sen pratade vi lite om teater och jag fick också veta att hans syster målar tavlor med viss framgång. Det var en trevlig pratstund. Oförglömlig.
.

.
Oförglömligt är tyvärr också besöket av en kvinna som hånade mina bilder och himlade med ögonen och vars enda ärende in i galleriet var att försöka få mig att hyra ett annat rum i gamla stan för åtta tusen i månaden. Vilket jag avböjde med artig hänvisning till det faktum att jag var nöjd med det rum vari hon besökte mig. Hon stod på sig och ville hänga upp en annons i mitt galleri, med det fick hon inte. Så förundrades hon över att jag faktiskt sålt några av mina tavlor och gissade att köparna bara ville vara snälla mot mig. Denna människa meddelade sedan att hon minsann kunde ha utställning själv om hon hade lust, för hon målade också akvareller (vilket hon misstog mina oljemålningar för att vara). Sen erbjöd jag henne några av de vykort jag delade ut gratis, vilket hon ansåg vara en mycket dålig affär från min sida.
.

.
Som gallerist lär man sig snart att känna igen några av människorna som passerar dagligen. Det var kul att under veckan komma att hälsa på en och annan sådan person. Som Pixiboy. Alltid i brådska tog han sig ändå varje dag tid att hälsa och nämna något om sin fullbokade agenda men också att han var alltför stressad för att titta in. "Men kanske i morgon." Sista dagen av utställningen, just som jag skulle plocka ner tavlorna kom han verkligen in i galleriet.

abstraktioner

2010-06-05T22:27:00.046+02:00

.
Har sett Min granne Totoro och titta: ett litet mumintroll! och ett stort sömnigt nalletroll och kosmoskatten som buss. De gälla rösterna skar mig genom märg och ben och inget fascinerade som det stönande monstret och spårvagnen i Spirited away. Men, ändå, trots allt, i alla fall, ett tribute:
.
.

.
.
Har också läst en bok: Bertil Malmbergs barndomsskildring Åke och hans värld som rymmer svårhanterliga mängder sorg och smärta. Men också kärlek så att det värker i bröstet. Här tänkte jag infoga en illustration av Adolf Hallman, som illustrerat boken om Åke, men av copyrightskäl får det bli en (i sammanhanget helt irrelevant) teckning som jag gjort själv.
.
I en annan film kan ett barn inte vara lyckligt "when the universe is expanding!" (Det är förstås en film av Woody Allen.)
.
Månen avlägsnar sig från jorden varje år med 32 millimeter.
.
I radions Sommar berättade Finlands utrikesminister Alexander Stubb en vits:
.
Vet du vad det är för skillnad mellan en introvert finländare och en extrovert finländare? Jo: när du talar med den introverte tittar han på sina fötter och då du talar med den extroverte tittar han på dina fötter.
.
Utrikesministern berättade skämtet helt odramatiskt.
.
Directions:
Thank someone for being that one.
Then, while singing a song,
walk with that one to the centre of the room
and back again.
Burn something.
.
Det är från en indianstam jag glömt namnet på.
.
Yoko Ono:
When you make something,
even if no one sees it,
it affects the world.
.
Att (försöka) göra målningar och teckningar utan att det blir dekorativt (och därmed platt, dött och ointressant) är roligt. Och svårt.
.
Willy Kyrklund:
Abstrakt konsts deklination från transcendens till dekoration. Nederlagets väg.
.
Jag tycker inte om rent abstrakt konst.
Jag tycker om abstraktioner.
I abstraherandet blir teckningar och målningar levande.
.
- Och ni är av samma åsikt som er samtalspartner?
undrade den okände och vände sig mot Bezdomnyj till höger.
- Hundraprocentigt!
bekräftade denne som gärna använde tillgjorda uttryck när han talade.
.
(ur Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov)
.
Ett tribute till:
...............
.
Kalle Anka är som Kung Ubu.
Feg och äregirig.
Lat och pretentiös.
.
Även Charles Baudelaires nervöse latmask gör sig påmind.
.
Andy Warhol:
They say that time changes things,
but you actually have to change them yourself.

stormen

2010-06-05T22:21:00.054+02:00

.
Har läst Shakespeares Stormen och tycker inte om den.
.
Jag upplever den som en stökig skiss och jag var tvungen att titta på personförteckningen HELA tiden. I Stormen utspelas nästan ingenting – i princip allting återberättas eller planeras utan att genomföras. Den var inte det minsta rolig, men som en trött parafras på en shakespearepjäs, med alltför bekanta temata: svekfulla kungabröder, två tramsiga fyllon, en trogen tjänare, "spelet bakom kulisserna", ordvitsar, plumpheter och referenser till antik mytologi, de unga älskande, förvecklingarna vi har full inblick i men inte dem de berör – vilka inte heller ser de "osynliga" sagoväsen som försöker påverka den knappa styrfarten i händelseförloppet med sitt trolleri, och till sist en avslutande, sentimental och publikfriande, monolog.
.
Man kan ju självklart uppfatta pjäsmanus som varande till sin form och av nödvändighet skissartade, men Stormen är verkligen en vattnig soppa. Det hela påminner mig om den banaldramaturgiska stommen i en brödernamarxfilm, men utan allt det geni och clowneri som dessa bröder tillför.

.............
Botten är en figur i En midsommarnattsdröm: en pjäs som är rik på bilder, karaktärer, känslor och händelser och som är nyanserad och fylld av nivåer och infall som slingrar sig om varandra genom hela pjäsen.
.
Hm…
.
Jag har inte läst så många av Shakespeares pjäser och inte heller sett så många. Men Stormen är verkligen en besvikelse. Tänker på Macbeth, som är både väldigt spännande och verbalt friskt spirituell: inte alls lik Stormen, som är helt ospännande i sin tillgjorda friluftsteatralitet och malande koketterande språk.
.
Kan det verkligen vara så stor skillnad?
.
Jag måste läsa om Stormen. Den kan fan inte vara så dålig som jag upplevde den. Den tråkade ut mig oerhört. Kanske beror det på att jag läste den som sjukskriven...
.
Eller om det var det att vinden vände, månen var full, göken gol, Mars stod i Oxen, katten korsade gatan, solen gick i moln, spegeln sprack, hjärtat krossades… vad vet jag?
.
Hur som helst är Stormen Shakespeares näst sista pjäs, skriven över 15 år efter En midsommarnattsdröm, omkring tio år efter Hamlet och fem, sex år efter Macbeth.
.
*
.
År 1948 upptäcks den femte av Uranus månar och döps till Miranda.
.
Miranda är latin och betyder "beundransvärd"; "underbar". William Shakespeare var först att använda detta adjektiv som namn på en person. (Miranda i Stormen är i vilket fall det äldsta exemplet.)
.
Namnen på Uranus satelliter (av vilka det sedan år 2003 finns 27 stycken) är en hyllning till Shakespeare, och till Stormen i synnerhet.
.
Inte mindre än tio av satelliterna har namn efter rollerna i Stormen: Miranda, Ariel, Caliban, Stephano, Trinculo, Sycorax, Setebos, Prospero, Ferdinand och Francisco.
.
De övriga satelliterna heter Oberon (En midsommarnattsdröm), Titania (En midsommarnattsdröm), Cordelia (Kung Lear), Ophelia (Hamlet), Bianca (Så tuktas en argbigga/Othello), Cressida (Troilus och Cressida), Desdemona (Othello), Juliet (Romeo och Julia), Portia (Köpmannen i Venedig), Rosalind (Som ni behagar), Cupid (Timon av Aten), Puck (En midsommarnattsdröm), Perdita (En vintersaga), Mab (Romeo och Julia), Margaret (Mycket väsen för ingenting/Rikard III/Henrik IV) och - helt mysteriöst - Umbriel och Belinda: två namn hämtade ur Alexander Popes The Rape of the Lock.
.
Varför är 2 av de 27 satelliterna döpta efter en annan författares skönlitterära figurer?
.
Och varför just Pope och varför döptes en år 1851 (då man kände till de fyra största månarna) och ytterligare en år 1986 (då antalet kända satelliter med hjälp av Voyager 2 i ett slag ökar från 6 till 16).
.
Jag vet inte.
.
Samtidigt, på NASA: "Jag skiter fullständigt i konvention och fucking nomenklatura och döper min jävla satellitjävel till vad fan jag vill!"
.
Jag antar att astronomer får döpa sina upptäckter till vad de vill.
.
Men varför Alexander Pope och The Rape of the Lock?
.
Det är en gåta för mig. Pope är verksam över hundra år efter Shakespeare. Nu var Alexander Pope ansvarig för redigering och utgivning av Shakespeares samlade verk i början av 1700-talet, och i hans egen bok bok (Våldet på Belindas låck. Comisk hjältedigt af Alexander Pope, 1712) finns visserligen också en Ariel. Men ändå.
.
Hm…
.
Det finns ett par kuriosa om Alexander Pope som roar mig :
.
Pope var god vän med sir Isaac Newton.

...gravitation ...matematik ...astronomi.
.
Pope översatte BÅDE Iliaden och Odyssén till engelska.
.
"It is a pretty poem, Mr. Pope, but you must not call it Homer."
//Richard Bentley
.
Pope var ovanligt kortvuxen: han var bara 137 cm lång.
.
Ha! Ha! Ha!
.
Det var den i Hannover födde engelsmannen sir Frederick William Herschel (eller om du så vill: Friedrich Wilhelm Herschel) som år 1781 upptäckte planeten Uranus och han ville döpa den efter den engelske kungen George III till "Georgia", "King Georges planet" eller något liknande i en käckt rojalistisk rövslickarreverens.
.
Det hade faktiskt varit roligare om Uranus i stället hetat Kung Georg och varit, som Uranus är nu, omsnurrad av älvor och troll (Oberon, Titania, Caliban, Sycorax, Setebos, Cupid, Puck och Mab). För i levande livet var kung Georg III verkligen galen.
.
(Om det finns en underhållande film från 1994 med Nigel Hawthorne och Helen Mirren som kungaparet: The Madness of King George.)
.
Samtidens tidiga 1800-tal kallade den nya planeten för "Herschel" och först efter astronomens död (1822) kommer man att döpa planeten efter den antika grekiska himmelsguden Uranos. (Att guden heter Uranos och planeten Uranus beror på latinisering av det grekiska namnet.)
.
Uranos, som var himlen, var gift med Gaia, som var jorden.
.
Kuriöst nog var Gaia också mor till Uranos.
.
Alltså: alltings urtillstånd är Chaos = det oordnade tomrummet.
.
Ur Chaos uppstår Gaia = Jorden.
.
Gaia ger upphov till:
Tartaros = Underjorden
Uranos = Himlen
Okeanos = Havet.
.
Uranos och Gaia fick en massa fula barn: mytologiskt viktigast av dessa är titanerna, som enligt lögnaren Hesiodos var 5 till antalet (men andra källor listar fler, t. ex, 17 stycken). Annan avkomma till Uranos och Gaia var cykloper och hekatoncheirer (vilka var och en hade hundra händer (som deras namn ju upplyser dig om) och femtio huvuden). Dessa två sistnämnda sorterna av barn var för vidriga att ha att göra med tyckte pappa Uranos som kastade ner dem i den mörkaste delen av underjorden. Uranos föraktade även titanerna, men dessa gick i alla fall an att se på utan att kväljas.
.
Småningom kom titanen Kronos att göra fadersuppror i förbund med mamma Gaia. Det gick till så att när Uranos tänkte sig att ligga med Gaia kom Kronos uppdykande med en lie och skar kuken av honom och kastade den i havet där den (till alla efterkommandes stora glädje) blev till marken vi bebor. Blodstänket från lemmen förvandlades till jättar och ur skinnslamsorna uppstod kärleksgudinnan Afrodite.
.
Jodå.
.
Så att.
.
Kronos äktar därefter sin syster Rhea och hon föder flera barn men rädd som Kronos är för att bli störtad från regerandet (som han själv störtat sin far) äter han upp sina barn. "Systerfrun" lyckas dock lura honom att äta upp en sten inlindad i tyg i stället för det sjätte barnet: den lille Zeus...
.
...som när han växt upp till man tvingar pappa Kronos att svälja ett av farmor Gaia hopkokat kräkmedel varefter Kronos spyr fram Zeus syskon: Hestia, Demeter, Hera, Hades och Poseidon.
.
Sedan gifter sig Zeus med sin syster Hera och den gudomliga inaveln kan fortsätta.
.
*
.
Astronomin är fylld av historia och sagor och spretar tematiskt åt många olika håll. Där blandas arabiska, egyptiska, grekiska, latinska, poetiska och skabrösa litterära associationer. På så vis är astronomi i hög grad besläktat med William Shakespeares dramatik.

stormen 2.0

2010-04-13T07:51:00.015+02:00

.
Sedan jag skrev om Stormen senast har jag sett ett par filmer som utgår fritt från William Shakespeare: Peter Greenaways Prospero’s books och Per Åhlins Resan till Melonia. Dom är fina. Derek Jarmans The Tempest är ett annat filmtips.
.
Stormen är en av de tre pjäser av Shakespeare som inte har någon känd förlaga. (De andra är En midsommarnattsdröm och Kärt besvär förgäves.)
.
Stormen är i mycket en pjäs om avhållsamhet: personerna i pjäsen vinner lyckan genom att i tur och ordning avhålla sig från mord, sex, alkohol, frihet, makt och trolleri.
.
I Macbeth lyser däremot avhållsamheten med sin frånvaro. Macbeth är den mest spännande av de Shakespearepjäser jag läst. Den har ett nästan hetsigt tempo och kastar sig fram och tillbaka mellan miljöer och personer och är mycket dramatisk. Jag tänkte: Macbeth på teatern kan omöjligt bli så rafflande som han skrivit den: med sina snabba och många scenbyten skall den naturligtvis vara en film!
.
Därför har jag försökt se ett par filmatiseringar av Macbeth: en från 1948 och en från 2005. På dvd-konvolutet till den nyare filmen är tryckta några promotioncitat. Tänk dig dessa målade med bred pensel på väggen utanför the Globe för 400 år sedan:
.
RÅSNYGGT ULTRAVÅLD
.
EXTREMT VÅLDSAM GANGSTERACTION
.
CHOCKERANDE PÅ HÖG NIVÅ
.
Jag orkade se en kvart kanske. Sen slängde jag filmen i soporna. Inte för att jag orkade se längre in i Orson Welles fåniga Macbeth i vilken han själv som huvudroll är utspökad till mongolriddare och över allt (som jag orkade med att se) vilar ett generande skimmer av vad som bara kan beskrivas som "Monty Python".
.
Just dessa filmer bevisade alltså inte min tes.
.
(Har dock ett vagt minne av att John Turturro gör en maffiamacbeth, som var helt okej.)
.
Av en Macbeth på Stockholms stadsteater är det allt överskuggande minnet att i pausen – då det tänts i salongen och publiken sorlande börjat ta sig ut i foajén – kommer Macbeth in på scenen igen och med lyfta armar äskar han tystnad och lystring och deklamerar myndigt att brandmännen som eventuellt befinner sig i foajén inte skall fruktas då dessa är där utryckta på ett falskt brandlarm. Publiken gapar åt denna amatörmässiga egoism varmed skådespelaren raserar "den fjärde väggen" och visar sig vara... inte Macbeth, utan bara den gamle goe götlaborgaren Sven Wollter.
.
I King Lear säger narren till kungen:
.
thou wouldst make a good fool.
.
Men tillbaka till Stormen och ett avslutande
(och kanske förlåtande) citat där Prospero säger:
.
We are such stuff as dreams are made on;
and our little life is rounded with a sleep.

tribute

2010-04-13T07:46:00.034+02:00

. . .

newsflash

2010-04-13T07:44:00.010+02:00

.
Adam av Bremen trodde att det bodde cykloper i Norden.

Mäster Adam skrev (innan han dog cirka år 1085) om ärkestiftet Hamburg-Bremens historia (från år 800) till vilket Norden hörde. Skildringarna av dessa nordliga regioner av stiftet är baserade på hörsägen (koko!) men ändå.

Det fanns i Norden, enligt Adam, också människor med hundhuvuden, och där bodde amazoner, och...

Jag tror jag stannar där.

Jaha.

Så att.

Cykloper, minsann.

edman:

2010-04-13T07:41:00.018+02:00

låneord

2010-03-31T14:21:00.047+02:00

.
The Sound and the Fury av Wiliam Faulkner,
Brave New World av Aldous Huxley och
Falsk som vatten i regi av Hasse Alfredson...
.
...har titlar lånade av William Shakespeare
(Macbeth/Stormen/Othello).
.
Har jag nyligen upptäckt.
.
Såg en gång en fransk film: Le lait de la tendraisse humaine.
.
Långt efteråt har jag förstått att titeln är ett lån från Shakespeare och lady Macbeth: "yet do I fear thy nature, it is too full o'th'milk of human kindness".
.
Band of Brothers är ett lån ur Henry V.
.
Det finns hur mycket som helst: här är en lista.
.
Det är säkert mer. Också sådant som inte direkt citerar. Som kontrast till Shakespeare i Henry IV: A man can die but once, säger ju Ian Fleming: You Only Live Twice.
.
Det är William Shakespeare (eller om du vill: Antonio i The Merchant of Venice) som är den "someone" Elvis Presley refererar till då han i mitten av Are you lonesome to-night? myspratar: someone said that the worlds’a stage and each must play a part...
.
Weezer och Rivers Cuomo refererar också till denne "someone" i The Greatest Man That Ever Lived på den röda skivan.
.
Antonio:
I hold the world but as the world, Gratiano;
A stage, where every man must play a part,
And mine a sad one.
.
I Köpmannen i Venedig står det plötsligt "Allt är inte guld som glimmar". I samma pjäs säger Jessika att "kärleken är blind." Men, tänkte jag då, det kan väl Shakespeare omöjligen ha varit först med. (Även om han också i Romeo och Julia skriver om kärlekens blindhet.) För det låter som en mycket latinsk sentens. Något Catullus kunde ha skrivit.
.
Nu hittar jag inte just den formuleringen, men här är en grej ur Catullus dikter om kärlek och hat:
.
Hatar gör jag och älskar ändå.
Du frågar mig varför.
Vet inte, men det är så.
Ständigt torterar det mig.

en sång om vrede

2010-03-31T13:50:00.023+02:00

.
Strax följer en kort redogörelse över vad greken Akilles tar sig för då han en dag inte lyckas döda trojanen Hektor (eftersom guden Apollon för stunden så retfullt förhindrar det).

Hektor har i Iliadens sextonde sång dödat Akilles bäste vän Patroklos. Hektor skall själv dö i den tjugoandra sången och blir då, Apollon till trots, både dödad och därefter (under tolv dagars tid) grundligen skändad av Akilles. Liket återbördas först i sista sången, den tjugofjärde, vari Hektor slutligen bränns, begravs och begråts. Snipp snapp snut och med det är Iliaden slut.

På annat håll får man veta att även Akilles dör i striderna vid Troja. (Det är den klåfingrige Apollon som styr pilen in i hans häl.) Därefter tillfaller Akilles rustning ingen mindre än Odysseus och det är något som retar upp Ajax så till den milda grad att det gör honom galen och vild och mordisk av avundssjuka.

(Jag kommer här att tänka på barn och deras understundom expressiva uttryck för den känsliga upplevelsen av att vara förfördelade i det att de nekas det momentana uppfyllandet av varjehanda önskningar.)

Tillbaka till Patroklos och hans död:

Patroklos var, då Hektor "stötte lansen i hans buk så att spetsen gick ut genom ryggen", utan hjälm, utan harnesk, utan sköld och utan lans och redan svårt sårad och omtöcknad och försökte blödande dra sig undan striden. Denna svaghet och skyddslöshet hos Patroklos var följden av ett (gudomligt) ingripande av Apollon som samtidigt med avväpnandet passade på att (bakifrån och osynlig för alla) ge Patroklos en fet smäll i ryggen: "hårt så att ögonen i sina hålor skelade".

Är det verkligen Apollon, musikens och skaldekonstens gud? Är det verkligen Apollon, försoningens gud? Jag ställer mig frågande till vad (fan) han i så fall håller på med här i Iliaden. Men efter att ha konsulterat en faktabok i ämnet visar det sig att Apollon hade flera strängar på sin lyra och (i det här sammanhanget föga förvånande) även var dödens gud.

Tillbaka till slagfältet:

Patroklos blir i sin vindögda yrsel genast attackerad bakifrån av en fegis vid namn Euforbos. Detta ynkliga kräk ränner sin vassa lans mellan skulderbladen på Patroklos och springer omedelbart därifrån kissnödig av rädsla för att själv bli attackerad av den vapenlöse greken. Över till Finland för en kommentar:

Voj, saatani vitto perkele så fegt! Puukko-niiiven vill smaka blod!

Tillbaka till Troja:

Sålunda var Akilles arg. Han var så oöverträffat förbannad och rasande att han var vred som ingen annan tidigare varit vredgad. Iliaden inleds ju också med att deklarera denna exceptionella upprördhet som bokens själva ämne:

Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akilles...
.
Som jag trodde, men i Ingvar Björkesons översättning är "vreden" till och med bokens första ord:
.
Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs...

Här kommer nu, ur Iliadens tjugonde sång, en skopa av Akilles stora vrede i min summariska återgivning, för jag skiter i hexameter. Detta är vad som berättas: Akilles ropar (från sin vagn) genom stridens larm till Hektor att han vid nästa möte skall slå ihjäl honom, men nu skall andra trojaner dö: "de får duga så länge". Därefter blir han Rambo:

1. En man vid namn Dryops får en stöt i nacken och dör.
2. Direkt efter honom får en man vid namn Demouchos av Akilles en lans genom knäet och blir sen med ett svärdshugg dödad.
3 och 4. De två bröderna Dardanos och Laógonos dör tillsammans: den ene för Akilles svärd och den andre för hans lans.
5. Nu kommer trojanen Tros på idén att ge sig: han hoppas bli skonad och tagen tillfånga och springer därför hukande och ödmjukt fram till Akilles och ber krypande om nåd och skall just till att famna hans ben när den vredgade utan pardon ränner sitt svärd i Tros så att levern rinner ut genom såret och trojanen dör.
6. Akilles ränner sitt spjut in i örat på en man vid namn Moulios och stöter spjutet genom dennes huvud så att det kommer ut genom det andra örat.
7. Echeklos får "det vackert sirade svärdet" hugget mitt över hjässan: "klingan blev varm av blod".
8. En man vid namn Deukalion står nu på tur och först får han lansen genom armbågen: "Häpen blev troern stående kvar, med armen förlamad – framför sig såg han sin död. Ett svärdshugg genom hans nacke skickade huvud och hjälm långt bort, och ur ryggradens kotor framvällde märg".
9. Nu får en man som heter Rhigmos av Akilles ett spjut i buken och faller ur sin vagn.
10. Rhigmos kusk Areïthoos skall just vända om och hjälpa sin herre men får då i ryggen Akilles slipade lansudd.

Ovanstående bodycount avslutas med en beskrivning av hur blodet sprutar upp på Akilles stridsvagn när hästarnas hovar stöter i liken och sången avslutas med: "Ursinnig stormade hjälten fram på jakt efter ära och det dröp blod och smuts från hans obetvingliga händer."

Ursäkta mig, men: Vilken hjälte? Vilken ära?

Smurfa, o smurf, om smurfen som smurfade hos smurfen Akilles...

spela roll

2010-03-25T11:00:00.018+01:00

.
Pushertrilogin är väldigt mycket Shakespeare: Ödesdigra val. Hat. Förtvivlan. Mord. Lögner. Svek. Ensamhet. Och alla i Pusher spelar en roll i ett system av utnyttjanden.
.
Antonio, i "The Merchant of Venice", säger ju om världen: "a stage, where every man must play a part".
.
Också Macbeth och Lear liknar jordelivet vid teatern, men på sådant sätt att jag blir ledsen.
.
Lear:
When we are born we cry that we are come to this great stage of fools.
.
Macbeth:
Life’s but a walking shadow, a poor player that struts and frets his hour upon the stage and then is heard no more: it is a tale told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing.
.
Jag tror att det är fel.
Alla är inte narrar.
Och livet saknar inte mening.
.
Jag vill tro att det är fel.
.
En vän jag hade en gång berättade om sina problem med att hon var så olika i olika sällskap, att det plågade henne och gjorde henne osäker på sig själv. Så här står det i "As you like it":
.
All the world’s a stage, and all the men and women merely players: they have their exits and their entrances; and one man in his time plays many parts...

edman:

2010-03-25T07:49:00.013+01:00

apan och kamelen

2010-03-22T09:30:00.006+01:00

.
Det hände sig en gång, att alla djuren voro samlade till ett festligt lag. För att roa sällskapet uppträdde apan och dansade. Hon dansade så fint, att alla grepos av beundran och applåderade våldsamt. Men kamelen, som stod bland åskådarne, kände sig mycket avundsjuk. Han ville också vinna beundran och applåder. Så stod också han upp och började dansa. Men när han klumpade runt på golvet, såg han så dum och vidrig ut, att alla djuren störtade upp och drevo honom ut ur salen med hugg och slag.
.
// Aisopos

dvd

2010-03-22T07:45:00.024+01:00

.
Har tidigare försökt mig på att se Macbeth på film och nu har jag sett Roman Polanskis filmatisering från 1971.
.
Filmen visar ett regnigt Skottland.
.
Och vad mer kan man säga? (Inte mycket.)
.
Att Macbeths båda hallucinationer - en kniv och vålnaden av den döde Banquo - är gjorda med samma dubbelexponering som Victor Sjöström använde i Körkarlen femtio år tidigare ser löjligt ut. Perspektivet, storleken och skärpan på den lilla kniven är löjeväckande. Och hela scenen med Banquos vålnad är som ett eko av rövarnas bolibompa hemma hos Ronja rövardotter.
.
Det är löjeväckande.
.
Och jag vill inte att det skall väcka löje när Macbeth blir galen. Det skall väcka olust och oro; spänning och fascination.
.
(I den australiska filmen jag slängde i soporna var synen med kniven mycket bättre: Macbeth ser skuggan av en växt mot en vägg och rycker till och blir rädd. Hur spöket visar sig vet jag inte eftersom jag inte orkade se hela filmen. Och hur John Turturro reagerar i Men of Respect (1991) minns jag inte, vet jag inte, och den filmen går inte att få tag på längre.)
.
En annan sak som stör mig i Polanskis film är de många "halvt" skildrade förloppen: som om filmen är överdrivet censurerad. För när de skall slåss, spy, skjuta ihjäl någon et cetera, så visas ansatsen och resultatet men inget av händelsen.
.
Det är löjeväckande.
.
Att Macbeth har kronan på sig i sitt hemliga samtal med de två lejda mördarna är löjeväckande.
.
Att kronan i sig ser ut att vara gjord av plast är löjeväckande.
.
Att kostymavdelningen har kalkerat alla kläder ut seriealbumen om Johan och Pellevin väcker också löje.
.
Det är en löjeväckande film.
.
Roligast och mest överraskande, men likafullt löjeväckande, är när Macbeth hälsar på hos de tre häxorna: i regn och rusk vid en ruggig stenruin blir han överraskad av en naken ung häxa och indragen ner i en jordkula och där är plötsligt hur många nakna häxor som helst i alla åldrar. Som om Macbeth blivit lurad in i en förhäxad variant av videon till Sweet Harmony av The Beloved (om vilken Butthead en gång extatiskt konstaterade: This is probably the best video ever made).
.
Med "Shakespeare retold" (2005) producerade BBC fyra filmer av vilka en är Macbeth förflyttad till ett modernt restaurangkök. Macbeth är den unge kocken som känner sig otillräckligt lönad sina insatser och sin potential. Shakespeares maktinsignier, här transformerade från regalia till kulinaria, bevarar intakta alla känslomässiga temata (avund, girighet, mord, hämnd, hat, feghet, rädsla) och det är förvånansvärt bra!
.
De övriga tre versionerna hos BBC är inte är lika lyckade som Macbeth. Men ett lustigt sammanträffande är att liksom på stadsteatern En Midsommarnattsdröm (2006) utspelades i en svensk folkpark utspelas denna engelska variant i en turistpark. Hos BBC är det främst Puck (Dean Lennox Kelly) som förvaltar magin från pjäsen: det sagolika och fantastiska.
.
(I motsats, kan man gott säga, till på stadsteatern där Puck var "Wolff", ja, han var Rikard Wolff helt enkelt, och det var ju... eh, vänta... ursäkta mig: jag måste gäspa.)
.
Stärkt av den svarta Macbeth från BBC såg jag hela Orson Welles Macbeth från 1948.
.
Det skulle jag inte ha gjort.
.
Orson Welles (som spelar Macbeth) är i närbild mest hela tiden: hans svullna bäbisansikte alltid förunderligt nollställt, som om han i ett evigt utdraget ögonblick ställer sig frågan om han glömt att stänga av spisen därhemma.
.
Folk är klädda som Obelix och Asterix; som mongolkungar; som Tengils soldater med för stora hjälmar... och Welles själv tar på sig en popcornlåda som krona och senare lånar han frihetsgudinnans tiara. Lady Macbeth i sin tur har lånat sin kostym från den elaka drottningen i Disneys Snövit och de sju dvärgarna. Och det är inte det enda man lånat från tecknad film: slottet där så gott som hela filmen utspelas, i bucklig papier maché, (byggt direkt på studions betonggolv) är helt uppenbart modellerat efter det berg som Kalle, Musse och Janne åker omkring på med sin husvagn varje julafton.
.
Det är fult.
.
Det är tråkigt.
.
Den enda vackra bilden i denna fula och tråkiga Macbeth kommer 1:17:15 in i filmen och visas i knappa två sekunder. Bilden är komponerad som en bataljmålning (som av Ucello, eller Velasquez) och föreställer en här med ett otal långa pikar. Det är visuellt kittlande hur det svarta och vita kontrasterar och balanserar varandra; figurernas massverkan; det mörka fokus i förgrundens ryttare; de många vertikalerna, cirklarna, korsen...
.
(Det är 26:e och 27:e sekunden i detta klipp.)
.
Ett annat exempel på denna filmiska klumpighet och visuella... analfabetism... är att i en hel minut visas moln (som en pausbild) under det att Orson Welles läser akt 5/scen5:
.
To-morrow, and to-morrow, and to-morrow,
Creeps in this petty pace from day to day
To the last syllable of recorded time,
And all our yesterdays have lighted fools
The way to dusty death. Out, out, brief candle!
Life’s but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.
.
Welles läser den bra.
.
Men här är filmen Macbeth från 1948 radio.
.
Och nu måste jag visst gäspa igen.

ett öga blott

2010-02-26T14:58:00.052+01:00

ODILON REDON
.
Arimasperna var ett folkslag med bara ett öga och det hade dom mitt i pannan. Detta enögda folk var inbegripna i ständig strid om guld med gripar.
.
Ovanstående förmedlas av den grekiske historikern Herodotos (ca 484-424 f Kr) som återger vad en viss Aristeas berättat i en bok som inte finns bevarad till eftervärlden. I den förlorade boken Arimaspea berättar Aristeas från ön Proconnesus (den nutida Marmara) om en resa norrut där han träffar folkstammen issedonerna som berättar för honom om ett folkslag ytterligare norröver: arimasperna. (Bortanför dessa bodde i sin tur hyperboréerna; dem som Olof Rudbeck tog för skandinaver.) Själv träffar Aristeas aldrig några arimasper.
.
"Hörsägen" för tusen kronor: "Enögt folk i guldstrid med gripar."
.
Herodotos tvivlade faktiskt på riktigheten i Aristeas redogörelse, men ansåg ändå att det var troligare med sådana osannolika varelser ju längre bort man kom från den kända världen.
.
Tragöden Aiskylos (526-456 f Kr) refererar till Arimasperna.
.
Aristeas skröna traderas långt senare av de båda romerska vetenskapsmännen Strabon och Plinius. Den förstnämnde minns vi (sedan han dog cirka år 20) främst som geograf och författare till verket Geographica (eftersom hans andra stora verk - Historia - gått förlorad). Den senare samlade all möjlig naturvetenskap (och rena stollerierna) i Naturalis historia. Han dog som 56-åring under det att han med ambitionen att rädda folk undan Vesuvius utbrott år 79 skyndade sig in mot vulkanen.
.
Modernt förnuft gissar att de enögda arimasperna är det mytiska resultatet av en vantolkning av issedonernas språk. Aristeas som på fyllan (eller enligt honom själv: i trans) träffade issedonerna och hörde dem berätta om arimasperna - arimaspoi - tolkar ordet som stammande ur arima ("ett") och spou ("öga"), när de egentliga rötterna torde vara: ariama ("kärlek") och aspa ("hästar").
.
Arimasperna var troligen ett nomadiserande ryttarfolk med hemvist på de euroasiatiska stäpperna (före liknande ryttarfolk som hunner och mongoler).
.
Men vad det är för något som Aristeas (i fyllan och villan) uppfattade som gripar är svårare att gissa. Griparna hade guldet i alla fall.
.
Och apropå guld. Latinets aurum är ursprunget till det svenska öre. Lustigt. Tycker jag.
.
Om Aristeas finns fler underliga berättelser. Han levde cirka 700 år före Kristus men skall även efter sin död ha synts levande här och var. Herodotos berättar att Aristeas skrev Arimaspea sju år efter det att han dött (alternativt: mystiskt försvunnit) men återkommit. Dryga tvåhundra år senare dyker Aristeas upp i Italien för att där (i all ödmjukhet) resa en staty av sig själv, tillsammans med ett altare åt Apollon, med vilken han säger sig ha sällskapat sedan sin död:
i skepnad av en helig Korp.
.
Den inledande målningen föreställer en cyklop och kyklops betyder (som bekant) "runt öga" varför ett annat runt öga får avsluta detta:
.
ODILON REDON

studier

2010-02-05T09:14:00.030+01:00

.......

kalendarium

2010-01-27T17:24:00.029+01:00

.
I det antika Rom var calendarium en "skuldbok": en förteckning på fordringar varpå räntorna förföll till betalning den 1:a i varje månad.

Den första dagen i varje månad hade namnet Calendis (som i plural blir Calendae). Jämte de två andra dagar vilka hade egennamn: Idibus (i plural: Idus), då det är fullmåne och Nonis då månen är halv (i plural: Nonae) räknades bakåt ungefär som när vi räknar "dan före dan före dan före dopparedan".

- Vad är det för dag idag?
- Å, det måste vara XVII ante Calenda.
- Är det inte Idibus Martiis?
- Nej, igår var det Idibus Martiis.
- Var det inte Pridie ("dagen före") Idus Martiis, då?
- Nej, nej. Sluta nu. Det var Idibus Martiis. Det vet jag bestämt.
- Men är det verkligen XVII dagar till Calendis Aprilis?
- Jag tror det. Fan vad jobbig du är nu.

I mitten av februari firades i det antika Rom en ceremoniell fest: Lupercalia, till ära för fruktbarhetsguden Lupercus (som också hette Faunus och var den italiska motsvarigheten till den grekiska Pan).

William Shakespeares pjäs Julius Caesar tar sin början på just denna festliga dag.

Titelrollen presenteras till stor del i andras replikskiften då han själv inte är på scen. I en av de tre korta scenerna Julius Caesar verkligen medverkar är han iförd pyjamas och i nästa scen mördas han och då är vi ännu inte komna halvvägs i stycket. (Marcus Brutus är den egentliga huvudpersonen.)

I och för sig kan den som spelar Julius Caesar räkna två scener till: en ganska lång där han blir inburen som lik, och en kort som spöke.

Det är Julius Caesar som (år 46 f Kr) inför den "julianska" kalendern. Tideräkningen hade kommit i olag varför man väntade ut det föregående året för att på så sätt börja det nästa vid rätt tid. Vilket gjorde att det år vi kallar 47 f Kr blev 455 dagar långt.

På Caesars tid räknades åren ab urbe condita, d v s från det år då Rom grundlades, vilket sägs ha hänt år 753 f Kr. Det dröjer till 500-talet e Kr innan man börjar räkna "e Kr" och det dröjer ännu ett par hundra år innan detta blir praxis.

Åter Lupercalia:

Under festligheterna offrades en hund och två getter, varefter djurens hudar skars i långa strimlor. Prästen strök därefter av offerknivens blod mot två utvalda unga män, mot deras pannor, och då var dessa män förpliktigade att le. Sen fick de varsin remsa av hudarna och sprang runt och klatschade med strimlorna på de församlade festdeltagarna, men mest på kvinnorna, då detta rituella snärtande troddes befrämja fruktsamhet.

Skinnstrimlorna kallades februa.

Det romerska året började med första mars (efter krigets gud) och hade länge bara tio månader. Tiden man inte kunde ligga i fält och kriga under vintern såg man inte som värd att ordna och namnge. Men (den troligtvis mytiske) kung Numa Pompilius, vilken efterträdde sagokungen Romulus, skapade två nya månader under sin regering (som sägs ha infallit cirka 700 år före vår tideräknings nollpunkt): januari och februari.

Dessa nya månader var kalenderårets sista månader under 600 år.

Men år 153 f Kr flyttades nyårsdagen till 1:a januari. Och det blev bättre så, om inte för något annat så rent allegoriskt: guden Janus med sina två ansikten ser ju dels mot framtiden och dels tillbaka på det förgångna. (Sen är det väl något i stil med hönans lek med ägget, varför latinets janua betyder "dörr".)

Att denna förflyttning av nyåret gjorde hälften av årets månader felnumrerade tycks inte ha irriterat någon och nu har vi ju vant oss vid dem som ännu bär dessa siffror: "Hörande till det (den) sjunde" blir på latin september, och för åttonde, nionde och tionde heter det: october, november och december.

Vi har i norden firat nyår den 25:e december långt in på 1500-talet, när man, exempelvis, i frankerriket under Karl den store och i det medeltida England hade nyårsfirandet förlagt till den 25:e mars. (Dessa data hade förstås med kristendomen och dess centralgestalt att göra.)

Det var olika årtal här och var på medeltiden då man i andra länder också kunde ha sina kristna nyår i september på olika datum.

Nu har vi som bekant återgått till det hedna romerska nyåret: den 1:a januari fastställdes som rätt datum för nyårsdagen av påven Gregorius XIII (1582). Det, och en del justeringar av tideräkningen gav den "gregorianska" kalendern.

I den julianska kalendern räknades 365 ¼ dygn plus en skottdag vart fjärde år, men då det faktiska året är 365,242 dygn drar sig den julianska kalendern med dryga 11 minuter per år. ("Big difference!" kanske du tänker, men) tideräkningen i det sena 1500-talet var på detta vis kommen tiotalet dygn ur fas med den astronomisktmatematiska sanningen.

Saken ordnades med att hoppa över tio dagar i 1582 års almanacka:
dagen efter den 4:e oktober kom den 15:e oktober.

I den gregorianska tideräkningen är det skottår vart fjärde år utom de som slutar med två nollor och inte är jämnt delbara med 4. (Vilket förklarar varför år 2000 var ett skottår men att år 1900 inte var det (om du händelsevis skulle ha grubblat över denna (skenbara) disharmoni)).

Protestantiskt styrda länder (som Sverige) behöll länge den julianska kalendern. Under 1600-talet skiljde sig alltså tideräkningen åt med tio dagar mellan katolska och protestantiska länder.

Och, som om denna dubbla bokföring inte var nog förvirrande (tänk exempelvis på födelseattester, kontrakt eller nyhetsrapportering) hade Sverige under de första tolv åren av 1700-talet en alldeles egen tid: den "svenska kalendern" som var ett mellanting mellan den romerska och den påvliga tideräkningen. Den svenska kalendern tog slut den 30:e februari 1712 varpå det blev den 1:a mars (samma år), och Sverige var åter i fas med den julianska kalendern.

Den gregorianska tideräkningen infördes i Sverige först 1753 i ett skutt från 17:e februari till 1:a mars. Man ville inte onödigt skylta med att det var en tideräkning med namn av en påve: man kallade den för "nya stilen".

Varför april heter som det gör är oklart. Den 1:a april var Venus festdag under antiken. Möjligen kan april ha namn av Venus grekiska förebild Aphrodite, som aphrilis. Eller kanske från det latinska verbet aperire, som betyder "öppna".

Ingen vet säkert.

Maj är uppkallad efter den fornitaliska naturgudomligheten Maia (om vilken det inte finns några historier). Den romerska Maia skall inte förväxlas med den grekiska Maia (om vilken det finns historier).

Juni efter Juno, som var de gifta kvinnornas och barnaföderskornas gudinna. Hon hade flera hedrande tillnamn, varav ett var matrona. (Hennes etruskiska föregångare hette Uni.)

Juli hedrar Gajus Julius Caesar och augusti hedrar hans adoptivson Gajus Julius Caesar Octavianus vilken, som Roms förste kejsare, hade namnet och hederstiteln Augustus: "den (gudomligt) upphöjde" eller "den vördnadsvärde".

Dessa månader hette dessförinnan Quintilis och Sextilis
(d v s "hörande till den femte" och dito "sjätte").

När så nästföljande kejsare Claudius Nero Tiberius fick på förslag av senaten att döpa en månad efter honom sa han omedelbart "nej", och "var skall senaten få månader ifrån om Rom får mer än tolv kejsare?"

Avslutningsvis: åter lite antik lokalfärg med två (andra) romare i samspråk, där den ene vill ha tillbaka de hundra denarer den andre är skyldig honom:

- När! När skall du återgälda mig denna skuld?
- Solvo ad graecas Calendae.

"Det löser vi på den grekiska Calendis"

...det vill säga: aldrig, då grekerna inte räknade tiden som i Rom.

på lek

2010-01-27T14:21:00.024+01:00

.Det här är en fortsättning på en föregående text.

Kan det vara så att leken kull egentligen är fragment av en annan lek; av andra lekar?

Ett brus där meningen inte är begriplig: i analogi med hur nattvardens latin blivit hokuspokus kan kull vara ett "going through the motions" av något vars innebörd och betydelse gått förlorat. .
François Rabelais (som är död sedan cirka 1553) nämner i en bok (om Panurge) en lek:

"Det hände sig en dag år 1489 att jag som hade en penningaffär att klara upp på kontoret hos herrarna vid skatteverket och /---/ fann dem alla lekande flugleken /---/ (H)är bör uttryckligen framhållas att flugleken är en hederlig, hälsosam, urgammal och fullt laglig lek; de som leka flugleken, äro befriade från spelinsater och penningförluster."

I notapparaten förklaras :

"Flugleken var en bland skolgossar omtyckt lek: en av dem, vilken utsetts genom lottkastning, är flugan, som därpå med hugg och slag förföljs av de andra."

Hm...

Där är det en som är, och de andra slår honom.
Det låter som mobbing.
Föga sedelärande och snarare en invertering av leken kull.

Men: insekter...
där finns kanske svaret på gåtan.
Ja, kanske det.
(Jag återkommer till det).

Blindbock är en annan lek jag inte tog med i min föregående text, men nu hittade jag en post-it-lapp med några anteckningar. (Där också små grodorna, rödavita rosen och luciafirandets parafernalia var noterat för mig att komma ihåg.)

Blindbock, tänkte jag, vad är det, om inte att utsätta en kamrat för åldrandets förlust av synen. Den temporärt blinde lekkamraten skall i leken fånga sina vänner. Även en blind höna kan finna ett korn. Blindbocken som en allegori över sökandets, själva livsprojektets futila... eller... nä.

Men om den blinde bocken är Oden!

Som (i alla fall till hälften) bländade sig själv i utbyte mot vad det nu var för kunskap som fanns i Mimers källa. Hedningen är ju "blind" som inte "ser ljuset". (Eller vad säger du, Skorpan?) Blindbocken är den asatroende stackaren som i mörkret försöker att fånga de små oskyldiga kristna barnen.

Den blinde bocken...

Asarnas bockar, som ännu på 2000-talet står mitt i det kristna födelsedagsfirandet och flinar i mjugg: Tandgniostr åt den fete mannen i rött och Tandgrisner åt porslinsbäbisen i krubban.

Då är det ju ingen konstig reaktion att (som rättrogen) lappa till denne förtappade blindbock. Ja, varför inte ge den hedniske idioten ett slag, eller en (nästintill frireligiös) knuff, och samtidigt ropa ut sin triumf för de andra lekkamraterna: Kull!

Som kanske stammar från latinets culpo: "(jag) utpekar såsom skyldig" (eller det likartade, men starkare anklagande culpito).

Fan vet jag.

Nu fick mig i alla fall flugleken att tänka på insekter.
Hmm, tänkte jag, insekter...

Man kunde, i sitt dagliga latin, i antiken, om man levde då, kalla en besvärlig och efterhängsen person för "mygga".

Tänk dig nu små romerska barn som skrattar åt de vuxnas irritation över en socialt påfrestande typ. De puffar på varandra och med en klapp (en signifierande handpåläggning: som ett adlande, ett dop, en kröning, ett trolleri, en välsignelse eller en förbannelse) blir en av dem nu myggan! Så turas de om att vara en efterhängsen och jobbig typ. De vuxna ligger till bords med honungsvinet och fikonen, när de från atriet hör barnen skratta och ropa "mygga" till varandra:

- Culex!

- Culex!

- Culex!
.*

apokope - en fonologisk term (på grekiska) med betydelsen:
"bortfall av ljud eller stavelse i ordslut"

exempli gratia: när latinets culex ("mygga")
över årtusendena blir kull (som i myggleken).

talking architecture:

2010-01-12T16:40:00.015+01:00

sagolandet

2010-01-12T16:39:00.019+01:00

.
"Denna bok tillägnas farbror Kungen som med sin blotta existens bevisar att vi lever i ett sagoland."
// Tage Danielssons dedikation i Sagor för barn över 18 år
.
I Historia de omnibus Gothorum Sueonumque regibus (1553) av Johannes Magnus kan man läsa en starkt nationalistisk och fantastisk bild av Sveriges historia. Det är på Johannes Magnus fantasifulla uppgifter svenska kungalängden stöder sig.
.
Till exempel är Erik XIV mytologiskt numrerad (av honom själv!) då sju av hans föregångare är sagokungar. Och de sex numrerade föregångarna till Karl VII (som hette Karl Sverkersson och blev mördad 1167) återfinns troligen endast hos Johannes Magnus.
.
En annan skojare var Olof Rudbeck som år 1679 delgav omvärlden vad han kommit fram till i sin forskning, nämligen att det försvunna Atlantis låg i Gamla Uppsala.

Det finns hos antika författare spridda citat och referenser till en viss Pytheas som på 300-talet f Kr företog en resa från den grekiska kolonin Massalia (d v s det nutida Marseille) till områden långt norrut där havet fryser om vintern och midnattssolen lyser om sommaren. Tyvärr är hans reseskildring inte bevarad till eftervärlden.
.
Enligt Rudbeck hade Jason och argonauterna seglat till Sverige på sin långa resa. Till Sverige hade också Odysseus kommit under sina tio vinddrivna år på havet.
.
De antika olympiska gudarna var egentligen de gamla svenska på Valhall. Att Apollon är en blek kopia av Balder bevisas (mer eller mindre) av Rudbeck. Och att "Zeus" går tillbaka på ett gammalt svenskt ord som betyder "gud". Javisst: Zeus är i själva verket Tor. Det visar sig också att Hades låg i Sverige och hade som föreståndare ingen mindre än Oden.
.
Om Olof Rudbeck finns mycket roligt att läsa i Drömmen om Atlantis av David King.

edman:

2010-01-09T10:48:00.036+01:00

föreställning

2010-01-06T11:48:00.020+01:00

.
När du läser en pjäs du inte sett...
.
...ser du i din föreställningsvärld dina egna bilder.
.
Långt från min föreställning om King Lear är Peter Brooks film från 1980. En svartvit vinter i ett landskap som ser ut som (och verkligen är) Danmarks dyniga kuster med sand, gräs, snö och bunkerarkitekturala borgar.
.
När händer detta, frågar jag mig. När utspelas dramat i filmen? Jag gissar på den järnålder som föregår vikingatiden, vendeltid. Kläder, byggnader, inredning, vapen och redskap är enkla: arkaiska.
.
I Brooks King Lear är ondskan stor i en värld som är småskalig (med bara tiotalet krigare och hästar; torftigt utrustade miljöer; en vagn i taget) och allt hela tiden hotat i den påtagliga utsattheten hos människorna: i ett öde landskap; i en bister vinter; i svaga sociala strukturer.
.
I denna King Lear finns mycket av den isländska sagans kärvhet. Filmen påminner inte så lite om om Korpen flyger (från 1984), en saga om blodshämnd och ofrihet i ett (ungt och laglöst) land där (vapen)makt rättfärdigar mord, stöld och slaveri.
.
En annan Kung Lear är Akira Kurosawas RAN (från 1995). Den är inget för mig. Visst är den storslagen i bilder av fantastisk natur, underbara miljöer, kläder och ting. Men den är pompös.
.
"Kungen" är stirrig som en stumfilmsdåre. De svekfulla döttrarna är söner i stället och det verkar inte vara så noga med rollistan.
.
Mest hos Kurosawa retar mig narren, som här istället är en fåne, en fjant, en kulört pajas, en hoppetossig tölp. I min föreställning om Shakespeares King Lear är narren en trogen vän (liksom Kent) vilken följer kungen i regn och storm och kyla med värme och (en smula retsam) insiktsfullhet.
.
Lear:
Dost thou call me fool, boy?
Fool:
All thy other titles thou hast given away;
that thou wast born with.
Kent:
This is not altogether fool, my lord.

det vackraste

2010-01-06T11:43:00.004+01:00

.
Sebastiano Serlio (som levde i Italien och Frankrike på Gustav Vasas tid) skrev en bok med titeln Tutte l’opere d’architettura i vilket ett kapitel handlar om "soluppgångar och solnedgångar, gudar och människor, sång och dans" och där kan man läsa:

Ibland ser man män och barn i främmande djurdräkter leka, hoppa och springa, till åskådarnas förtjusta förundran. Alla dessa inslag är så tillfredställande för ögat och själen att inget annat som människan med sin konstfärdighet åstadkommit kan se vackrare ut.

Så att.
Nu vet du det.

edman:

2010-01-06T11:37:00.004+01:00

cykloper

2010-01-06T11:31:00.013+01:00

.
Hesiodos upplyser att cykloperna var tre till antalet: Arges, Brontes och Steropes. Vilket ju är rena rama rappakaljan och en nästan förolämpande inskränkt uppgift då det ju enligt Odysséen har funnits flera sådana varelser. Varför vidgår inte Hesiodos (som otroligt nog levde bara någon generation efter Homeros) existensen av Polyfemos.

Ja, jag vet inte.

Men Hesiodos var antagligen idiot.

Och apropå cykloper.
Apollon slog en gång ihjäl en cyklop.

Apollons son Asklepios var (som du redan vet) läkekonstens gud och gick omkring och botade sjuka och väckte också upp döda till livet. Denna renässansverksamhet retade underjordens makter, vilka klagade hos Zeus som tyckte att det var en rimlig klagan varför han dödade Asklepios med en åskvigg. Detta harmade Apollon som dock inte vågade sig på Zeus, men han dödade en cyklop. Nämligen den som hade tillverkat åskviggen.

Jaha. Ja. Så kan det gå.

.
Ordet cyklop är ju alltjämt ett levande ord i språket och har i våra dagar kommit till ny användning i samband med diverse tekniska påfund. I vetenskapliga sammanhang har ordet begagnats länge. Cyclopes heter sålunda ett släkte myrslokar, och ett släkte loppkräftor heter Cyclops.
.
ur Antikens historier, Alf Henrikson, 1958.

edman:

2010-01-03T10:46:00.008+01:00

2010

2010-01-02T11:57:00.005+01:00

.
För 1200 år sedan dog Abul Abbas.

Det var så här:
Kalifen i Bagdad, Harun-al-Raschid, gav till frankernas konung Karl den store (som då också var romersk kejsare) en present...

Men, tänker du nu, kan det vara? Och visst är det samme Harun-al-Raschid som i Tusen och en natt är alla rättrognas härskare.

I den sagolika verkligheten var presenten till konungen (och kejsaren) en elefant som hette Abul Abbas. Det ovanliga djuret följde Karl den store överallt och blev mångas favorit vid det frankiska hovet i Aachen. Så när Abul Abbas plötsligen dog (år 810) lägrade sig stor förstämning över Aachen.

Om du har svårt att tro på det, så hör på detta:

Omkring tusen år dessförinnan, när krigsmakten Karthago (med Hannibal och alla elefanter) förlorade mot krigsmakten Rom blev den förra tvungen att lämna ifrån sig sin flotta och alla sina elefanter. Plutarchos: "Smärtsammast lär de ha funnit skilsmässan från de senare. Folk gick fram och tillbaka på gatorna i Karthago, vred sina händer och ropade namnen på sina älsklingselefanter."

edman:

2009-12-03T14:03:00.009+01:00

bildspråk

2009-11-27T09:10:00.017+01:00

.
Trollen larmade,
Stengrunden bävade,
Hela den gamla
Världen föll samman.
Sedan sjönk han
I havet, den fisken.

Så står det i en bok om asagudarna jag läste nyligen. Det är en från medeltida isländska översatt vers ur Hymiskviða som berättar om Tor och dennes fiskafänge tillsammans med jätten Hymer. Just denna vers (nummer 24) beskriver vad som sker då Tor ger Midgårdsormen ett slag i huvudet med hammaren.

Men, vad stod det? "Trollen larmade". Verkligen? Var det troll som "larmade" under Tors fiskfänge?

I Edda översatt av P. August Gödecke (1881) lyder samma vers:

Isbärg brakade,
Eldfjäll skakade,
Urgamla verlden
Af ångest skalf,
Men hiskliga fisken
Sank i hafsens djup.

Såg du? Det står "isbärg" i stället för "troll".

Vad fan menas?

Nu är det Ebbe Schön som skrivit Asa-Tors hammare (2004) och därför kanske man inte skall förvånas att det förekommer troll i hans version av Hymiskviða. I inte mindre än sju av Ebbe Schöns böcker har ordet troll i titeln, förutom att dessa tomtevänner helt evident ploppar upp i andra av dennes böcker.

Ja, han tycks vara besatt av troll.

Ebbe Schön påstår att i Norge betecknar ordet troll inte de johnbauerska fånerier det gör i Sverige, utan "jättar". Men detta till trots består bildmaterialet i Asa-Tors hammare till stor del av just John Bauers stornästa potatisbakelser.

Dessutom mynnar Ebbe Schöns bok ut i ett luddigt svammel om och av gamla bönder som hört att en gång på 1800-talet var det visst någon som sa sig mött trollet, eller hört Oden rida förbi på himlen, eller om det var ett sträck fåglar, gäss kanske, eller om det inte i alla fall var Oden...
et är nästan hundra sidor ludd som avslutningsvis försöker ta udden av de inledande 150 sidorna av (relativ) skärpa.

Men, var var jag någontans?

Så här lyder den 24:e versen i Hymiskviða på isländska:

Hraungalkn hlumðu,
en hölkn þutu,
fór in forna
fold öll saman;
sökkðisk síðansá
fiskr í mar.

Första raden finns också som Hreingálkn hrutu.

Men vad betyder då hraungalkn/hreingálkn?

Vilket är det... "troll" eller "isbärg"?

(Jag återkommer strax också till verben hlumðu/hrutu.)

De finns två källor som bevarat kvädet om Hymer sedan medeltiden: Codex Regius, en handskrift från cirka år 1270 som består av 45 pergamentblad och innehåller nästan alla eddadikterna, och en "bok" som kallas AM 748 som består av sex pergamentblad från 1300-talet vilka innehåller tre hela kväden och delar av ytterligare fyra.
.

.
På detta pergamentblad ur AM 748 kan du med början i mitten på andra raden läsa den 24:e versen av Hymiskviða:

Hræingalkn hrvtv
ænn holkn þvtv
for hin forna
folld oll saman
soktiz siþan
sa fiskr imar.

Som i Codex Regius är skrivet såhär:

Hreingalcn hlvmþo
eN ha/lcn þúto
for in forna
fold a/ll saman
sa/cþiz siþan
sa fiscr i mar

Medeltida manuskript kan mellan olika kopior variera i stavning, ordalydelser och även innehåll då avskrifter av avskrifter av avskrifter blev som viskleken och också redigerades i högre eller lägre grad. Det gör att uttolkare och översättare ibland får gissa på närliggande ord.

Så vad är hraungalkn/hreingálkn:

Hraun betyder "lava", hreinn betyder "renhane", eller om det kanske skall vara hrann, som betyder "havet". Gálkn betyder "monster" eller "fiender" eller "ovänner".

Gödecke har troligtvis fått sina brakande "isbärg" från Benjamin Thorpes engelska översättning (The Edda of Sæmund the learned, 1866) där man finner "Icebergs" i inledningen av vers 24.

En annan ledtråd till förklaringen av dessa hreingálkn/hraungalkn är det påföljande verbet. Det ena alternativet är hlumðu som betyder "dundra, dåna, susa, skalla (ljuda starkt och ekande)" och då är det väl mer natur än djur vi talar om.

I The poetic Edda, översatt av amerikanen Lee M. Hollander (Austin, Texas, 1928) lyder inledningen till vers 24: Then screeched all scars, ungefär: "Då skrek/gnisslade alla klippbranter/grynnor". Denna verkligt "amerikanska" version är långt ifrån det "isländska" och är som skriven för John Wayne:

Then screeched all scars
and screamed all fiends,
then shook and shivered
the shaggy hills.
In the sea then sank
that serpent again.

Det alternativa verbet hrutu betyder "snubbla, snava, ragla, vingla” som signifierar att det är tal om djur; varelser; monster. Sannolikt är då att det rör sig om sagodjur/monster i stil med de i andra myter förekommande finngálkn eller dungálkn.

Verbformerna i sig berättar att hreingálkn/hraungalkn är plural, men till en singulär "sjövarg", sea-wolf, är det tolkat i en av Carolyne Larrington översatt version (The poetic Edda, Oxford, 1996).

I The poetic Edda, översatt av Henry Adams Bellows (New York, 1923) är det "monster" helt enkelt:

The monsters roared,
and the rocks resounded,
And all the earth
so old was shaken;
Then sank the fish
in the sea forthwith.

Det är nog (tyvärr) fritt fram för översättare att tolka innebörden av hreingálkn/hraungalkn, då dessa tycks vara poetiska ord för något nu okänt; ord som kanske inte använts på sjuhundra år.

Och avslutningsvis, på kul, kan det låta så här på spanska:

Retumbaron los ogros,
resonaron las rocas,
la tierra antigua
tembló toda entera.
Sumergióse en el mar
después de esto la fiera.

Det bär mig emot att notera att i den spanska Hymiskviða är jötunn Hymer bara ibland "el gigante", men desto oftare är det tal om Hymer som (å, nej!...) "el troll".

Venus och jag

2009-11-18T12:12:00.028+01:00

.
Det är tidigt 1960-tal. Rymdsonden Venus far genom vårt solsystem mot planeten Venus. Men sonderandet misslyckas. Kommunikationen med de sovjetiska kosmonomerna upphör på vägen.

Med nästa försök - Venus 2 - upphör kommunikationen precis innan sonden träder in i planetens atmosfär.

1966 blir Venus 3 den första rymdsond att krascha på en främmande planet.

1967 far Venus 4 in i planeten Venus' atmosfär, varefter sondens fallskärm saktar ned den mer än väntat. Så batterierna på Venus 4 tar slut innan sonden når planetens yta och omöjliggör vidare utforskning.

Med mindre fallskärmar anländer sonderna Venus 5 och Venus 6 till planeten Venus, ovanför vilkens yta båda imploderar och krossas av planetens höga atmosfäriska tryck.

Mellan 1970 och 1975 skickas ut i rymden Venus 7, 8, 9 och 10: alla är förstärkta för att klara trycket vid planetens yta.

Venus 7 landar på planeten och skickar tillbaka radiosignaler till jorden i över 20 minuter.

Venus 8 kunde från ytan skicka data till jorden i strax under en timmes tid.

Venus 9 var utrustad med kamera och efter att ha landat på planeten Venus fungerar sonden i 53 minuter. Under den tiden kan Venus 9 sända till jorden ett fotografi av planetens yta.

Ett fotografi.

1978 till 1983 fortsätter man – stärkta av sina framgångar – med Venus 11, 12, 13 och 14 som alla landar på planeten Venus. Men flera av sondernas instrument fungerar illa eller inte alls.

Kamerorna på Venus 11 och 12 fungerar inte eftersom linsskyddet inte lossnar. På Venus 14 kommer i stället kamerans linsskydd i vägen för en annan apparat och får denna att sluta fungera.

Venus 13 spelar in ljudet av åska över planeten Venus. Och det är det första ljudet från en annan planet vi kunnat höra på jorden.

Sonderna Venus 15 och 16 lägger sig i omlopp kring planeten Venus och kartlägger framgångsrikt dess klippiga yta.

1986 sänder sovjetiska vetenskapare iväg två sonder, Vega 1 och Vega 2, förbi Venus för vidare färd mot Halleys komet. De medför varsin mindre sond ämnad Venus. Den första av dessa aktiverar sina instrument för tidigt: en vindstöt lurar landaren att tro sig redan ha tagit mark. Den andra fungerar någon timme på ytan.

Här slutar Sovjetunionens utforskande av planeten Venus.

I dessa rymdprojekt kände jag igen mig.

Hur enorma insatser ger - om alls - en liten skärv tillbaka, men denna skärv är värdefull och underbar.

Medges: Så himla enorma är inte mina egna sonderingar och inte är dom av något så främmande och storslaget som Venus.

Jag vet.

Men ändå.

edman:

2009-09-13T15:10:00.016+02:00

sagans stil

2009-09-13T14:56:00.028+02:00

.
Kol Egilsson sade: "Låt mig komma fram till Kolskägg. Jag har länge sagt att vi två är nog jämngoda i vapenbruk."
"Den saken kan vi pröva nu", sade Kolskägg.
I detsamma stack Kol efter honom med sitt spjut. Kolskägg höll just på att fälla en av männen och hade fullt upp att göra. Han hann inte få skölden framför sig, utan spjutet träffade honom i låret, på utsidan, och gick rätt igenom. Han vände sig snabbt om, rusade mot Kol och gav honom med sitt kortsvärd ett hugg över låret, så att benet gick av.
"Tog det eller inte", sade han.
"Det fick jag för att jag inte höll skölden framför mig", sade Kol och stod en stund på ett ben och såg på benstumpen.
"Du behöver inte titta efter", sade Kolskägg, "det är alldeles som det ser ut, – av är benet."
I detsamma föll Kol död till marken.
.
Det är ett stycke ur Njals saga.
.
Striden fortsätter och Gunnars (och Kolskäggs) kämpar går med kraftigt våld lös på Torgeirs män: en man slungas spetsad på en yxa ut i vattnet; en man blir av med armen; en man får en spjutyxa genom kroppen; en man blir huggen itu och ytterligare en man blir av med huvudet (för just innan ovanstående har Gunnar stått "på häll där han stod" och svingat sitt svärd och träffat Torkel "över halsen så att huvudet for av").
.
Komna så långt i den blodiga striden ropar Starkad:
"Låt oss fly! Det är inte människor vi har att göra med."
De flyr och hemma säger Hildegunn till männen:
"Mycket hade det varit värt, att ni inte hade fått Gunnar till fiende."
Starkad svarar: "Det hade det."
.
Det är kärvt. Det är hemskt. Det är fascinerande. Jag blir ledsen när jag läser Njals saga, men trots att jag rörs och harmas följer jag de bittra striderna till slutet.
.
Här följer några adjektiv om "sagans stil" dikterade av Alf Henrikson:
.
klar koncis maskulin välbalanserad konturfast.
.
Min egen stil är inte (ens i denna text om sagor) i närheten av sagans stil. Men står möjligen i ett motsatsförhållande till densamma:
.
luddig malande feminin svajjig och lös i konturerna.
.
Det är roligt att inte alltid försöka vara epigrammatisk, men vad (fan) har "maskulin" (och det därmed implicerade "feminin") med stilen att göra. Henriksons benämning "maskulin" är troligtvis en karaktärisering av ämnet (med sitt fokus på handlingar som rent statistiskt, för att inte säga av hävd och tradition, är typiska för män: mord, blodshämnd, våld och krig) som han här förhastat sammanblandar med stilens kännetecken.

edman:

2009-09-11T07:50:00.017+02:00

inför löneförhandlingen

2009-08-20T09:17:00.032+02:00

.
Det är lätt att förväxla svenska mängdbeteckningar med amerikanska, vilket kan leda till onödig besvikelse.
Ta till exempel dessa termer:

Den i Sverige icke föraktliga oktiljonen, 1 följt av 48 nollor, betecknar i USA endast 1000 (svenska) kvadriljoner, dvs en etta med blott 27 nollor.

Man häpnar.

Kvadriljonen, i sin tur, som torde framstå klar i sin enkla (och sköna) matematiska fakticitet av en miljon upphöjt till fyra 1000 000 000 000 000 000 000 000 (kort sagt: 1 följt av 24 nollor) är för dessa transatlantiska sifferdyslektiker en fråga om blott och bart ynka 1000 000 000 000 000 eller 1 följt av 15 nollor. På svenska alltså "en miljon miljarder" (eller "tusen biljoner", men låt oss nu inte gå händelserna i förväg), något som på amerikansk engelska (provocerande nog) blir "a million billions". För med en dåres envishet och en akademikers impertinens säger amerikanen biljon, billion, när denne menar miljard. En biljon är i själva verket, och som alla vet, "en miljon miljoner" (1 följt av 12 nollor) men för nya världen betecknar det endast "ett tusen miljoner", dvs en vanlig (svensk) miljard (1 följt av 9 nollor).

Den triljon (på engelska: trillion) som på Järntorget innebär "en miljon biljoner" (1 följt av 18 nollor) betecknar på Wall Street endast en svensk biljon (som sagt: 1 följt av 12 nollor).

Vidare, motsvarar kvintiljonen (1 följt av 30 nollor) i USA som quintillion en (svensk) triljon (1 följt av 18 nollor).

Ja, jösses.

I USA kallas det som ovan statuerats som en kvadriljon för septillion vilket ju kan reta vän av ordning då septiljon torde innebära: 1 följt av 42 nollor (och alltså inte endast 24 nollor).

* * *

Är nu riktigt trött på denna mäktiga portion babelskt divergerande numeralia och drämmer i bordet, som en allt övertrumfande joker (eller blaren), termen zillions som får sammanfatta de ovanstående mängderna.
.
Och, ja, just det: lycka till med löneförhandlingen!

edman:

2009-08-18T08:36:00.010+02:00

Polyfemos 2.0

2009-08-14T11:23:00.033+02:00

.
Så där ja. Nu kommer han igen:
Polyfemos, sagofigur och cyklop.

Grekiskans kyklops betyder rundöga.
Inte "ett öga", men: "runt öga".

Det står ingenstans hos Homeros
att Polyfemos bara hade ett öga.

Det har jag lärt mig av Willy Kyrklund. Och detta:
Homeros ägnar 131 verser åt att beskriva Akilles sköld. Homeros ägnar 50 verser åt beskrivningen av Alkinoos palats. Odjuret Skylla beskrivs med utförlighet i sin vidunderliga fysionomi och just innan mötet med Skylla har Odysseus med manskap varit hos cykloperna.

Envar som råkar möta en jätte med ett enda öga mitt i pannan torde finna anledning att berätta om upplevelsen efteråt: både jättens jättelikhet och hans egendomliga disposition av anletsdragen. Icke så Homeros. Kyklopens enorma storlek framhålls, men något nämnvärt särdrag i utseendet har Homeros icke observerat.

Kyrklund har en idé om att illustrerandet av sagan kan ha lett till denna nu vedertagna bild av cykloperna. Det dåtida avbildandet av en kropp gjordes enklast (och alltid) i profil, ansiktet likaså, men ögat tecknades i det åt sidan vända huvudet en face, dvs framifrån. Alla har då bara ett öga, som i vissa fall i bilden kunde fylla det tecknade huvudets övre halva utan att för den skull betyda en cyklopisk fysionomi (frenologi). Från 600-talet f Kr finns vasmålningar som visar när Polyfemos bländas av Odysseus där ingen skillnad görs i framställningen av människans ansikte och cyklopens. Men då man vet att människan har två ögon kan man lätt föreställa sig dom, men bilden av (den dumme) cyklopen tolkade man alltså (illvilligt) som att han var en enögd (jävla) typ.

Så här är det: ingen av de många folksagor som finns om enögda jättar går tillbaka till någon oberoende tradition före Homeros.

Märkligt?

Nej.

Nu ska jag berätta hur det ligger till:

Att som den första Asiens "Marco Polo", fast åt andra hållet, i en fjärran och glömd forntid, spana in i ett glosögt europeiskt nylle måste ha bjudit stor besvikelse.

Milda makter, han är ju till hälften fisk!

- Hur såg de ut, frågade man honom då han kommit hem igen.
- Tja, vad skall jag säga, de var oerhört fula, den första jag såg var tammefan skapt som en nors.
- Nej, vad säger du?
- Dom hade runda ögon.
- Runda?
- Som fiskar.
- Som fiskar, vilket vansinne, gudarna måste hata dom.
- Troligen.

Så uppstår myten och berättelsen om dessa rundögda (och på obekant ort boende) "jättar". Sagan traderas under generationer och kommer en dag till Grekland och införlivas då i sångerna om den vittomsjungne Odysseus. Men vid detta uppstår gåtfullhet och frågande blickar växlas mellan de rundögda grekerna när de hör om jätten Polyfemos att han har runda ögon. Åhörarna undrar:

"Varför sjunger du att han var rundögd?"

Homeros slutar sjunga. Han lägger förbryllad och ännu med gapande mun, sina handflator mot sina kinder. Männen kring sagoberättaren kliar sig i skäggen, river lite i sina loppiga togor och tittar rundögt på varandra. Ja, vad fan menas? Så vänder dom sig till Homeros, som nu stängt sin mun. "Vad är det du sjunger, bardjävel?"
"Kanske", mumlar Homeros ännu med ansiktet inramat av sina knotiga händer, "kanske att det var det att... att... vahettere..." (och nu sjunger han igen, ja, han trallar (för bättre effekt; starkare emfas) fram följande) "att jätten blev så förvånad att han gjorde stora ögon då han såg en så vacker och starklemmad man som Odysseus".

Omkring Homeros står hopen nu oförstående och liksom yrvakna inför sådana epitet. De vill inte öppet och mitt på eftermiddagen där under eken, mitt i byn, i hörbar närhet av fruar och barn tillstå någon förståelse alls för uppskattandet av en vacker och starklemmad man. Så de fånstirrar skeptiskt med tomma fiskögon.

"Nähä, nej, kanske inte det", mumlar Homeros och slår ned blicken från dessa dumma uggleansikten. Det är, när man tänker på det, tänker Homeros, inte så vackert inte, med runda ögon, tur att jag är blind, det måste vara något annat som döljer sig bakom sagan om dessa mystiska rundögon, tänker han.

Åhörarna har nu som troll i solsken fastnat i sin förnekelse och ler alla fånigt och glosögt, för ingen vågar bryta denna homofobiska is. Homeros funderar.

"Kanske", muttrar nu Homeros, "kanske att jättarna var lite korkade, lite enögda, så att säga, och att man alltså skulle kunna säga att de bara hade ett öga... liksom vore det en allegori?"

Åhörarna sorlar, slår sig för pannan, kliar sig i ögonen, slår ut med armarna och gestikulerar: "ett öga"... "så fruktansvärt"... "så vidrigt"... Dom äcklas högljutt och gör överdrivna grimaser åt denna allegoriska enögda jätte som gillar vackra och starklemmade män. Dom är alla mycket upprymda och glada att ha blivit väckta ur sin katalepsi och skrattar maniskt och dunkar Homeros i ryggen och alla kramas och gnuggar på varandra i nyfunnen gemenskap. De är alla glammande överens om att en enögd jätte inte låter trevligt, "nej, fy fabian för en stor grov ådrad enögd jätte", skojar dom och boxar varandra lekfullt och menande på axlarna och går så, fnissande och nojsande, i armkrok mot närmsta krog.

Homeros sitter kvar under eken.
Han nynnar lite för sig själv.
Det låter som att han skrattar.

Beatles

2009-08-03T09:51:00.013+02:00

De långhåriga merovingerna är en essä av Frans G Bengtsson som är en fantastisk och mörk saga. Och sann. För över tusen år sedan var Merovingerna en mordisk frankisk ätt som regerade och förde ett jävla liv. Några av de sagolika namnen på dessa prinsar, prinsessor, kungar och drottningar är Chlothachar, Chlodovech, Merovech, Chilperik, Chlodomer, Childebert... och Brunhilda, Fredegunda, Chlodechilde och lilla prinsessan Ingunde.
.
Den siste merovingiske kungen avsattes 751 (av Pippin den lille).
.
Det finns från deras tid krönikor och nedskrivna vittnesbörd om dessa människor, men inga bilder av dem finns och ingenstans beskrivs deras yttre, mer än, och detta ofta upprepat, att de var långhåriga.

fluktuationer i vakuum

2009-08-03T08:50:00.033+02:00

Hittade några skissböcker till ett arkitekturprojekt. Arctic living.

Med många underliga sidospår och associativa utflykter.

Fröken Smillas känsla och inuiternas ord för snö.

Kramsnö. Blötsnö. Sörja. Skare. Hagel. Is. Pudersnö. Frost. Tjäle. Isbark. Köldrost. Tundra. Permafrost. Rimfrost. Isrosor. Isberg. Glaciär. Vak. Flak. Kalv. Råk. Snöblandat regn?

Snölyktor. Änglar i snön på isen. Ljudet av en råk som råmar och isar som knarrar då de rör sig. Steg i snö. Skridskoskäret. Kramandet av en snöboll. Smärtan då tungan fryser fast i en rimfrostad lyktstolpe. Känslan av att förälskad se ut ur ett skepp, med ögonen just över vattenytan som är helt fylld av klirrande gnistrande isbitar, in mot Berzelii park och city.

Fragment av och anteckningar som "ät inte gul snö".

Boende i Sibirien spottar för att höra hur saliven knastrar och fryser till is innan den landar på tundrans tjäle. Klirr. Och ljudet av denna ritual säger dem hur kallt det är.
.

.
Raskens. Jack Frost. Thomas Wassberg. Kung Bore. Ingenjör Andrée. Apan Jaja.

Någon kastar en sten ut över ett svart, iskallt, men ännu inte fruset vatten, varvid denna störning, stenens flykt över ytan, gör att det svarta i ett frasande knaster fryser till vit is och stenen landar på ett av sin egen flykt inducerat aggregationstillstånd.
.

Jukkasjärvi. Nifelheim. Hoth. Thule.

Som militär var jag, vid Ånn, väster om Östersund, vid norska gränsen, med om att gräva mig in i en stor snövall på fjället att sova i. Jag vaknade med de under natten sjunkna snömassorna alldeles ovanför näsan.
.
Karolinerna passerade Ånn på väg hem efter Fredrikshald. De som inte redan frusit ihjäl. Karolinerna, i kläder av tyg, liksom Napoleons militärer, vintermarscherade också i Ryssland. Där människor och hästar frös ihjäl mitt i steget och blev stående. Där fåglar föll som isklumpar ur himlen.

Pingviner, isbjörnar, sälar, Pingu, Stålmannen och jultomten måste ju vara grannar...

...med "the thing".

Och hela tiden skisser på byggnader i projektets olika faser.
.
Formerna andas, expanderar, krymper och vrider sig...
.
Jag känner igen modellerandet och ser hur det till sist stagnerar i en blandning av konsthall och villa som blev långt ifrån arktisk.
.

.
Men. På några sidor är ett annat spår, något jag inte minns, som nu väcker mina tankar, och intresserar mig igen. Det är flera sidor med små skisser på detta tema. Här har jag visat några. Jag minns inte idag vad det var jag försökte fånga.
Men någonting kristalliseras.
Någonting tar form.
Någonting.
Ur ingenting.

ångraren:

2009-04-04T12:47:00.011+02:00

spökarkitektur:

2009-03-27T07:52:00.018+01:00

anletsdragsdyslexi:

2009-03-26T10:15:00.018+01:00

mars:

2009-03-06T17:09:00.006+01:00

Cheshire, I can boogie!

2009-01-23T08:10:00.006+01:00

"jag är fantamej Polyfemos!"

2009-01-20T07:46:00.017+01:00

.
Så utropade en cyklop (ja, en enögd jätte) i en annons jag tecknade en gång för ett pumpföretag (tror jag att det var). Needless to say blev den refuserad.

Detta minne skulpterar ett arkaiskt leende i mitt ansikte och varje gång jag stöter på Polyfemos (ja, faktiskt, och dessutom varje gång jag läser Homeros) kommer jag att tänka på den animerade förtjusning några av oss upplevde den kvällen. (Jag vet att jag här är vittne i egen sak (och det är kanske väl sentimentalt och egocentriskt (kanske du tycker?))) men låt mig söka mildra saken (och så att säga smeka dig lite medhårs) med en teori som är i svang om minnet; nämligen denna: varje gång du minns något raderar du i återkallandet den tidigare versionen av det du ägnar dig åt att minnas. Eller snarare: du ändrar och justerar omedvetet det återkallade en aning och denna alterering lämnar i dig ett nydanat minne som du tror är samma skeende.

Så med detta (som kanske vare sig är faktum eller ens troligt) om inte bevisat så i alla fall lagt på bordet, är det väl inte konstigt att jag nu - långt efteråt - ser mig och dom andra som något i stil med Kröyers målning "Hip Hip Hurra" den där gången, där i källaren...

Jag är fantamej Polyfemos!

***

Inatt var en av dessa nätter igen. Sömnlöshet. Halvdrömmerier. Tankar på grekisk mytologi.

Polyfemos betyder "den som pratar mycket". Det gillar jag, och tänker att Homeros menar något med det; rent av något självironiskt.

(Som exempel: när en fransk författare döper en romanfigur till Monsieur N. Hervé gör han det för att klart deklarera att denne är enerverande.)

Att en skald som Homeros kunde framsjunga inte endast de "homeriska sångerna" torde väl vara rimligt att anta, och eftersom polyfemos också kan betyda "den som kan många sånger" känns cyklopens namn än mer som författarens signatur; som en rapsodisk krumelur, alluderande på sagoberättandet i sig.

Homeros leker med oss och berättar att han verkligen kan många sånger, något som för den antike lyssnaren var populärkulturellt evident. Lika uppenbart för oss när filmer lånar av Indiana Jones eller Star Wars var det en gång när Odysseus hamnar hos cyklopen.

Det är ett lån, en flirt, en lek, som kittlar lyssnaren, för det är ju Sindbad sjöfararens tredje resa ur Tusen och en natt som besjunges. Haha! Fast på grekiska då: hoi-hoi! (eller hur det nu kan tänkas heta? Vad vet jag, men jag ville absolut ha lite lokalfärg här; hoi-hoi!). Där Sindbad sjöfararen upplever det äventyrliga i att med hela besättningen bli fången i grottan hos den enögde antropofagen, vilken de sedan bländar och lurar och flyr ifrån varvid denne kastar stenblock och klippor ut efter dem i vattnet och Sindbad till slut är den ende överlevande. Detta kände så klart lyssnarna igen. Och skrattade – hoi-hoi! – åt att cyklopen i Homeros sång heter Polyfemos, med syftning på rapsoden/berättaren själv.

Som när en typ av skådespelare egentligen aldrig är någon annan än sig själva: oavsett vad som gestaltas är alltid "den som kan skådespela" närvarande. Som nu alltså Homeros i sin egen saga är "den som kan många (andra) sagor/sånger".

Episoden med cykloperna i Homeros Odysséen är inte Homeros verk och hans hjälte Odysseus är inte heller närvarande! Huvudpersonen i denna ekvilibristiska lek med berättarkonsten heter som bekant Ingen (eller Oudeis på grekiska) och ingen har varit här, skriker cyklopen till sina seende vänner.

Vad bra, tänker dom och kastar spefullt ett monokulärt ögonkast på varandra, det var illa nog av elände då Sindbad sjöfararen var här...

***
epilogos

Här måste jag dessvärre redovisa ett förefintligt aber av anakronistisk natur.

Homeros levde på 700-talet f. Kr.

(För tydlighets skull ignorerar jag den förhandenvarande akademiska omständigheten att Homeros själva existens är ifrågasatt och alltså möjligen även den uppdiktad.)

Först cirka 1700 år senare samlades (persiska och indiska) sagor till Tusen och en natt.

Dessa dateringar vederlägger med tämligen konkret eftertryck mitt resonemang i det ovanstående.

...såvida inte...

edman:

2009-01-14T07:34:00.009+01:00

edman:

2009-01-14T07:32:00.004+01:00

edman:

2009-01-09T07:58:00.016+01:00

edman:

2009-01-09T07:58:00.014+01:00

edman:

2009-01-09T07:53:00.003+01:00

edman:

2009-01-09T07:52:00.005+01:00

2009

2009-01-07T07:43:00.010+01:00

.
Jaha, ja. Tjugohundranio.
.
För tusen år sedan betalade befolkningen i Canterbury 3000 pund silver till en vikingahär för att slippa plundring. Läste jag i en bok.
.
(Men, tänkte jag, 3000 pund silver för att slippa plundring... det är ju rena rånet.)
.
Letade efter något på skrivbordet och hittade en vits jag inte orkat illustrera:
.
"6:e november: medlemmarna i rojalistiska klubben super sig in i dimman som en eloge till Gustav II Adolf."

edman:

2009-01-02T15:42:00.009+01:00

klärobskyr

2008-12-15T07:41:00.010+01:00

.
Det finns en mening som jag hakat upp mig på:
Linjen suggererar plastisk upplevelse
Den står i en text om en teckning som bestod av rena konturlinjer. Men teckningar är mer stimulerande att se på när de söker fånga ljuset och mörkret.

Franskan har clair-obscur och italienskan chiaroscuro som båda kommer ur latinets clarus: "klar"; "ljus"; "tydlig" och obscurus: "mörk"; "skum"; "dunkel".

På svenska kan man säga ljusdunkel och termen används väl främst om målningar av (Michelangelo Merisi da) Caravaggio och Rembrandt (Harmenszoon van Rijn), men jag tänker på etsningar av (Anders Leonard) Zorn där han i rispandet på gravyrplåten har målat – ägnat sig mer åt ljuset och mörkret än konturen.

Hm.

Varför jag nu kom att prata om etsningar vet jag inte.

(Har i och för sig några hemma, om du skulle...)

För det är ju teckningar jag främst är intresserad av att prata om.

Göra, menar jag.

När jag gick på konstskola satt jag på bussar, kaféer och krogar och tecknade av folk. Jävligt irriterande beteende tycker jag: när andra gör så. Den inställningen gjorde det inte lättare för mig själv och fick mig tids nog att sluta teckna i det offentliga rummet. Det är förresten också besvärligt att teckna av någon jag har hemma på besök. Jag ser ju att det ganska snart blir liksom en hinna av leda över deras ögon. För dom jag försökt att teckna eller måla av har tagit det på ett sådant allvar att de suttit som stelopererade med fixerad blick och inte velat röra minsta ansiktsmuskel. Denna stoiska katalepsi inför konstskapandet gjorde mig störd och hämmad och det blev tysta, ansträngda och olustiga sessioner – inget småpratigt trevligt glammande konstbohemiskt tjosan.

Och varför plåga sina vänner med dylik orörlighet.
Det finns ju kamera.
Kamera är en förkortning av och från en 1500-talskonstruktion (för optiska tricks) överförd benämning: camera obscura, vilket betyder "mörkt rum".

Självporträttet här ovanför är tecknat i mitt eget mörka rum.

edman:

2008-11-25T17:11:00.006+01:00

poetik

2008-11-14T16:50:00.015+01:00

.
Var det Rodin eller Michelangelo?
Som sa att skulpturen fanns inuti stenen,
att det bara var att hugga fram den.

poetik

2008-11-11T08:12:00.006+01:00

.
Låt orden flöda och "spring dig trött".

Därefter:
bearbeta texten:
se och revidera (d.v.s. "se igen")

Som när du målar koncentrerat
utan verbal eftertanke
kan du skriva...

...hm...

...var jag nu på väg att föreslå ett averbalt skrivande?

deceptionspsykologi

2008-10-29T16:16:00.018+01:00

.
1.
En form av perceptionspsykologi, ägnad studiet av det omedvetna självbedrägeriet. Deceptionspsykologin (deception:av engelskans self-deception; ur latinets deceptor, "bedragare") behandlar missuppfattningens mekanismer: skevbildens utmålande; realitetsförvrängning; sanningsfabulerande.

Till skillnad från normal perception (latinets "förnimmelse, varseblivning") är studieobjektets varseblivning (dock utan dennes kunskap därom) ofullständig, skev eller helt felaktig. Dennes missuppfattning – deception – framstår som galen och skrattretande. Dock äger densamma kraft av sanning för den villfarne, som med iver och övertygelse tillstår sin förklaring (av exempelvis ett händelseförlopp) som den rätta.

Exempel:
A och B iakttar händelseförloppet X varefter A har en uppfattning (perception) och B, som inte till fullo förstod, eller såg händelsen, har en missuppfattning (deception). Studiet av de interna processer vari B ändock söker förklara (och därmed konstruera en osann version av) händelsen för sig själv (och i förlängningen: för andra) är en form av deceptionspsykologi.

(Se vidare under "fotbollssupportrar", "Nicolaus V" och "patafysik".)

2.
Nominell vetenskap som genom extensivt användande av floskulös terminologi söker blända och vilseleda den vårdsökande så att denne inte längre känner (igen) sig. Varvid en (pseudoeuforisk) känsla av tillfrisknande kan uppstå. Denna verbalinducerade placeboeffekt soulagerar dock patienten endast på kort sikt.

(Se vidare under "mumbo-jumbo", "blå dunster" och "bländverk".)

konst och skam

2008-10-25T12:29:00.017+02:00

.
"På det hela taget är var och en av mina tavlor som ett äventyr,
det är det som är det intressanta med dem."
//Henri Matisse
.
För några år sedan visade jag tavlor under en månad på en restaurang i centrum. Ingen av dem blev såld och jag blev besviken. Rispade dem med palettkniven.

Efter att ha haft dom ställda att skämmas i skamvrån något år tittade jag på dom i somras. Och i ett infall av kreativ destruktivitet målade jag över dom. Risch! Rasch! Rusch! Sen kom jag av mig. Dom står ännu bara glåmigt vita och aningslösa och tittar ut från väggen i ateljén. Som spöken. Uuuuh, vad har du gjort med oss, Ooouuuhh! Du onde man. Kunde dom ha spökat för mig, om nätterna, ifall detta varit en saga. Men det är det ju inte. Det är verkligheten. Och i verkligheten händer följande: En god vän som var på vernissagen och som jag sedan dess träffat och talat med många gånger (utan att dessa tavlor kommit på tal) kommer till mig nu i höst och säger:

- Du, jag har tänkt på dom där målningarna du gjorde.
"Aaah", inleder en liten panikslagen röst inuti mig, men jag försöker le och darrar fram:
- Ja?
- Du har inte sålt dom än, va?
- Nej, mumlar jag och den lilla rösten inuti stegras till en högre ton.
- Dom skulle passa fint i mitt nya vardagsrum.
- Jahaaa, mumlar jag och i mitt inre pockar vrålet på och vill forsa fram och välla ut.
- Vad ska du ha för dom?
- GAAAAAAAH!!!

edman:

2008-10-25T12:25:00.012+02:00

. ...........

ett recept:

2008-10-25T12:22:00.012+02:00

.
I en repetativ process förenklar jag teckningar tills de är så förfinade att jag försiktigt med fingrarna kan lyfta ut dom ur pappret för att därefter steka dom med finhackad lök.

klärignorans

2008-10-25T12:22:00.011+02:00

.
klärignorans (clairignorance)
Att inte vilja se det ljusa (man trots allt kan se) i tillvaron. Att önska (lura) sig ner i ett sämre humör; att medvetet välja att nivåsänka sin psykologiska status.

edman:

2008-10-25T11:31:00.015+02:00

......

om att teckna apor

2008-10-16T15:33:00.033+02:00

..
Att teckna apor är inte lätt.
.
Tvärtom, min käre Watson:
.
Att teckna apor är bland det svåraste som finns.
.
Dels är apor som människor...
.
Nej, vad fan, inte som människor, apor är apor
.
Apor är som karikatyrer av människor.
.
Och att karikera är en svår konst: du måste se det personliga i någons apparation för att kunna karikera denna. Du måste alltså när du tecknar apor se också den karikerade människan i apan.
.
Ett porträtt blir en ofrivillig karikatyr då du inte sett.
.
Gör du en karikatyr av en karikatyr har du tappat tråden.
.
Jag krånglar till det.
.
Låt mig säga så här:
.
Det är svårt att teckna apor.
.
Så infantilt och banalt, hur jag än uttrycker mig känns det otillräckligt, mina ord saknar den stuns och akribi jag trodde mig förmögen att erbjuda, ååå, nu ångrar jag mig, generar mig för rubrikens självsäkra implikation av att "nu skall jag minsann berätta ett och annat braskande och vederhäftigt om att teckna apor och med mina briljanta iakttagelser vederlägga vad skum villfarelse och rudimentär föreställning du haft om den allmänintressanta konsten att teckna apor".
.
Tro mig. Tro mig för fan!
.
Det är svårt att teckna apor.
.
Det andra jag tänkte på som gör att det är svårt att teckna apor är de välkända – arketypiska – tecknade aporna.
.
Dessa globala varumärken till tecknade apor dyker upp som fixeringsbilder på näthinnan, som exempelvis Nicke Nyfiken och den där symbolapan på väskor och t-shirts (du vet).
.
Men så långt vill inte jag gå i abstraktion av min egen apa...
.
...min inre apa...
.
Och du måste förhålla dig till Disneyfabrikens fabeldjur.
.
...jag drömmer om en plastisk apa med möjligheter att uttrycka mycket i sin mimik.
.
Ingrid Vang Nymans apa är fin. Men den är mer av en krumelur än en människa. Apor är ganska fula. Schimpanser skall det vara. Jag vill ha en apa som man identifierar sig med: ingen kan väl identifiera sig med herr Nilsson?
.
Om så är fallet: psycho!
.
Jag har nu tecknat schimpanser en tid. Det är som sagt svårt. Men jag behöver en apa till en serie texter vilka jag skrivit om att vara... eh... apa.
.
Allegoriskt, naturligtvis!
.
Tack, Aisopos.
.
En rolig sak med mina seriefigurer är att vissa känns helt naturliga.
.
Vad dillar jag om?
.
Att teckna alltså. Det är ju inte som att jag tänker att dom sitter här bredvid mig.
.
Nu känner jag: tvivel inför denna text.
.
Filmaren Erroll Morris:
.
Jag tycker om att göra filmer som skenbart inte handlar om någonting. Jag tycker om det irrelevanta, det perifera. Sidospåret som leder rakt ut i ingenstans, där något plötslig uppenbarar sig. Alla mina filmer handlar om det. Om det och om föreställningen att det finns visshet, sanning och säker kunskap, när vi i själva verket bara är en samling apor som springer omkring. Mina filmer handlar om människor som tror att de är en del av något slags sammanhang, fast de egentligen inte är det.

edman:

2008-10-11T10:54:00.012+02:00

.
.........

edman:

2008-10-11T10:53:00.011+02:00

edman:

2008-10-11T10:52:00.011+02:00

edman:

2008-10-11T10:36:00.025+02:00

.
......

edman:

2008-10-11T10:23:00.022+02:00

edman:

2008-10-11T10:18:00.017+02:00

edman:

2008-10-11T10:10:00.022+02:00

på lek

2008-10-11T10:07:00.020+02:00

.
We are no longer the knights who say "neeh!"...
.
***.
En stor fest firades vart åttonde år i Delfi. En präst som titulerades konung satt då på en tron och delade ut kornmjöl och ärtor till alla människor, och därpå förde man fram en docka som kungen slog i ansiktet med sin sandal. När detta var gjort fördes dockan av hysteriska kvinnliga festdeltagare till en bergsklyfta där den hängdes och därpå begravdes. Dockan kallades Charilla. På Plutarchos’ tid visste ingen riktigt vad seden egentligen gick ut på.
(ur Alf Henriksons Antikens historier)
.
Men våra egna ritualer. Vad går de ut på?
.
Som att ta in ett träd, pynta det med kulor, stjärnor, änglar, godis, glitter... och lägga dit presenter vid foten.
.
Såg kring julhelgen till salu det för mig nya godiset "juleskum".
En blekröd seg sockrad massa av gelatin från klövdjur.
En rituell offergåva till barn och gottegrisar.
.
Och dans kring det domesticerade trädet.
"Dans kring granen"
man hör ju att det är något lurt med det.
.
Men vad?
.
Och vad betyder exempelvis: "stjärnstopp" eller "filipin!".
Jag vet vad det innebär. Men vad betyder det. Vad menas.
.
Jag tänker på lekar. Vad som döljs i dem.
Där finns berättelser och allegorier vi inte tänker på.
.
Ringdans som en narrspeglad dödsdans: tji fick döden (idag)!
.
Kull, du har’n!
Har vad? Pesten? Värnplikt? Könsmognad? Det?
.
Eller varianterna:
Kull du är! eller Kull du e han! (uttalat som i "Han Solo".)
Vem är det då du är, om inte döden.
Som jagar fatt på dig och tar dig.
.
Kull, du är hin.
Fornsvenskans hin betyder "den", "den där", "den andre"
som det används i hin håle och hin onde
och som substantiv betyder hin "djävulen".
Men vad är det för vits med en sådan derogativ lek?
.
Och "kull"... vad är det för ord?
.
Är det förvanskad latin? Är det barnens tolkning av ordet collido: "stöter, slår, trycker" eller collidere: "slå samman".
Eller kanske ett förvanskat colaphus: "knytnävsslag i ansiktet"
(till skillnad från alapa som är "en örfil").
.
Men en lek med latinska glosor... kan det verkligen var det?.
.
Hokus pokus filiokus!
.
Den katolska nattvardens hoc est corpus (meum o.s.v.) = detta är (min o.s.v.) lekamen, samt filioque = och sonen, förvanskas av i latinet okunniga medeltidsmänniskor och blir till en ramsa.
.
Tillbaka till kull:
.
Slå omkull, ikull, kullkasta...
.
Som att slaget i leken och ordet kull är en plötslig ojämnhet eller förändring; som en höjd, ett hinder, i ett annars platt landskap. Som man faller omkull på. Och... nej.
.
I Fredmans andra epistel sjunger Bellman att "nymfen kullrar" vilket betyder att hon rullar sig; vältrar sig. Vilket ju låter trevligt, men, nej, det är dessvärre ovidkommande.
.
Jag tror att leken är äldre än medeltida. Att kull är som en besvärjelse och uttrycker något specifikt ur vuxenvärldens mysterier, som barnen vill leka, vill öva sig i.
.
Det är något som de inte har, men genom slaget "kull" får.
.
Kull, du har den. Nu är du den som ha(r)n.
.
Det är något de sedan omedelbart vill bli av med. De känner sig (ännu) inte mogna detta de genom "kull" har fått eller blivit.
.
Vad kan det vara.
.
Kan svaret finnas i kullerbytta, som är franska: culbute och betyder "gå överstyr" (där prefixet cul betyder ...hm... "bakdel").
.
Är leken en allegori över att man i ett slag blivit "vuxen".
.
Könsmogen. Kåt. Gravid. Gift. Eller?
.
Kanske kan kull vara samma ord som det (nu) engelska ordet kill vilket före 1300-talet inte hade betydelsen "to deprive of life" men betydelsen "to strike, hit, beat, knock"... just som i leken kull.
.
Om så, är det roligt, men berättar ju bara att ordet kill är ordet kull. Allegorin uteblir.
.
Med idéerna från kullerbyttan kanske det kan vara fornisländskans kolla, som betyder "kvinna", och uttalat på dalmål, kulla, åsyftas en "ogift kvinna". Är det barns upptäckt att några av lekkamraterna är kvinnor mer än flickor.
.
Kulla du är (en) hon!
.
Och så jagar dom varandra. Leker och kullar (med) varandra.
.
Inte vet jag. Jag återkommer i frågan.
.
***
.
En annan lek: Varför slipper man i bro bro breja inte fram förrän man sagt sin kärestas namn? Är det en lösen, som "All makt åt Tengil vår befriare".
.
Det är inte bara på skämt som jag drar till med Astrid Lindgren. För striden i Bröderna Lejonhjärta står mellan dem med (hedniska) fornnordiska namn (Tengil, Pjuke, Katla) och dem med kristna namn som Jonathan ("guds gåva"), Mattias (som också betyder "guds gåva"), Sofia ("vishet", som visserligen inte är ett direkt kristet signum, men ändå, det är ju så heligt att man vill spy), Karl (som väl är kunganamnet framför andra) och Lejonhjärta: efter kung Rikard I av England, känd för sitt deltagande i det tredje korståget (1190).
.
De "kristnas" djur har namn ur fornnordisk mytologi: Fjalar, Grim.
.
Tengil är antagligen ett derivat ur fornnordiska namn som Stenkil, Torgils, Torkel. Katla är den kända vulkanen på Island. Puke betyder "ond ande". Till de illasinnade hör också soldaterna Veder (som i vederdeloman: "motståndare"), Kader (betecknar fast anställd militär personal) och Pärk (som väl är Perkele: "den onde" i finsk mytologi).
.
Är bro bro breja en barnlek från den tid då vuxna kunde dömas för fel svar på frågan i sången: vad heter han? Heter han Vite Krist. Eller heter han Oden.
.
***
.
We are now the knights who say
"eki-eki-eki-eki-pa-tang...rumm...poing... hmm..."

edman:

2008-10-03T12:35:00.008+02:00

om fult

2008-10-01T14:37:00.025+02:00

.
Fornsvenskans fúl betyder: stinkande, skändlig.
Tyskans faul betyder: murken, lat, trög.
Fuls engelska släkting foul bjuder i en Engelsk-Svensk Ordbok på följande:

adjektiv

1. vidrig, motbjudande (smell lukt), äcklig (taste smak); illaluktande, stinkande
2. (om mat e.d.) skämd, rutten
3. smutsig; oren, förorenad (air luft); ~ linen smutskläder
4. skamlig, gemen; oanständig, snuskig, vulgär; ~ deed skamligt dåd; ~ language oanständigt språk
5. ojust, regelvidrig, otillåten, förbjuden, ogiltig; resort to ~ means ta till ojusta medel; ~ play ojust (falskt, ohederligt) spel; the police suspected ~ play polisen misstänkte våldsam (onaturlig) död
6. ful, dålig, ruskig, regnig (weather väder); have a ~ temper ha ett dåligt (hemskt) humör; ~ wind motvind
7. [till]täppt, igentäppt (drain avlopp); (om fartygsbotten) beväxt
8. tilltrasslad; fall (run) ~ of a) komma (råka) i konflikt med (the law rättvisan), b) kollidera med
9. vard. dålig, ointressant (book bok)

substantiv

1. ojust spel, fel, regelbrott, ruff; (i boxning) foul
2. trassel (av metrev e.d.); påsegling, kollision
3. through fair and ~ i vått och torrt

verb

1. smutsa[s] ner, bli smutsig, förorena[s]
2. trassla[s] till, trassla sig; fastna i
3. vanhedra, fläcka
4. täppa[s] till (igen); (om sjögräs o.d.) växa fast (på fartygsbotten)
5. sport. spela ojust, ruffa; överträda (regler)
6. segla på, kollidera med
7. vard. ~ up a) sabba, förstöra, b) smutsa (skita) ner, c) täppa[s] till (igen), trassla[s] till

.
skönt
.
Skönt är en lärobok i estetik av Gunnar Berefelt. I sin undervisning i konstvetenskap och perception berättade Berefelt att han också ville skriva en bok med titeln Fult. Då skrattade auditoriet. 1998 förekom honom Tom Sandqvist med boken Det fula. En viktig källa för Sandqvist har varit Mark Cousins två artiklar "The Ugly" (båda alltså med samma titel). De följande styckena om fult är i mycket ett destillat av dessa källor. (Sen jag skrev detta har också Umberto Eco sammanställt en bok om fult.)
.
Att höra hur något hörs,
smaka hur något smakar,
känna hur något känns...
.
detta är estetik.
.
Grekiskans aisthesis: "förnimmelse"
.
Estetiskt beaktande är informationsbearbetning som berikar erfarenheten i det att man uppmärksammar fler egenskaper än de som krävs för att identifiera och använda objektet. Denna sorts förnimmelse är biologiskt nödvändig och att erfara mera är enligt Berefelt vad estetik handlar om. Att erfara mindre är fult, ont och dåligt. Att kalla något fult är att röja en besvikelse. Något har på alla väsentliga punkter svikit ens förväntningar.
.
Cousins artiklar vill att fult och skönt hör hemma i två olika register: estetiken behandlar upplevelsen av det sköna och då skönt inte är motsatsen till fult hör upplevelsen av det fula inte hemma i estetiken.
.
Fult och skönt finns i relationen mellan objektet och subjektet (inte i objektet självt). Det är subjektet som definierar det fula, inte det fula själv.
.
Kontexten gör objektet fult: det är på fel plats.
.
"Om det sköna objektet är passivt och mer eller mindre självtillräckligt, vilande i sitt eget väsen, är det fula objektet tvärtom aktivt och till och med aggressivt. Det fula objektet uppför sig som ett subjekt med egen vilja att hota oss." (Sandqvist, s 63.)
.
en ful
.
Under antiken var skönheten pyramidal med det enda/sanna/sköna/goda i toppspetsen och det fula någonstans i den mörka oformliga kaotiska botten. Det fula uppfattades negera det sköna och därmed även det sanna och eviga vilket gjorde fult till ont, dåligt, lågt, uselt, sedligt fördärvligt, omoraliskt, syndigt.
.
Klassisk skönhet krävde uppfyllandet av proportionernas perfektion i geometrisk helhet och klarhet. De ting som var ofullbordade eller skadade var fula. Fult var tillfälligt, ovisst, eventuellt, individuellt, felaktigt. Fult var avsaknad eller berövandet av vad som (borde ha) eftersträvats. Fult var ett misstag.
.
en annan ful
.
Under karolingisk tid uppfattades den materiella mångfaldens alla tillfälligheter vara uttryck för den gudomliga enheten. Då denna uppenbarades i form av tolkningsbara symboler och tecken innebar det att även fulheten var en del av den yttersta skönheten. Allt ingick som delar i ett teckensystem. Det förelåg ingen klar distinktion, ingen dikotomi, mellan det vackra och det fula.
.
en tredje ful
.
"Även om det sublima inte automatiskt är något fult och även om det fula inte behöver vara sublimt, finns här intressanta beröringspunkter, som hänger samman med upplevelsen av fara och skräck inför det som förefaller sakna gräns och proportioner." (Sandqvist, s 109.)
.
Allt som är skräckinjagande och fasansfullt är sublimt. Det är känslan av att undgå detta hot, att undgå själva döden, som är det sublimas effekt.
.
"Med andra ord: om denna gräns överskrids och subjektet går för långt eller objektet kommer för nära, kollapsar det sublima, jagets egen säkerhet. /---/ Vi har också sagt att det fula objektet kommer för nära. Det fula objektet insisterar på att överskrida denna gräns – och gör det. Det är alltså det fula som försätter jaget omedelbar fara, inte det sublima. Det sublima opererar i samma register som det sköna, medan det fula hävdar sin egen fasansfulla existens som ett direkt hot mot jagets identitet." (Sandqvist, s 116–117.)
.
är fult skönt?
.
Skönt leder etymologiskt via gotländskan (skauns)
över medeltidstyskan (schône)
till den germanska roten skau-n: skåda; synlig, iögonenfallande.
.
Det påminner om hur fult fungerar.
.
Exempelvis en smutsig eller trasig kopp
är synlig och iögonenfallande.
.
är fult fint?
.
Fin återfinns i fornsvenskan, liksom i många andra europeiska språk (fin, fine, fino, feine) och härleds ytterst till latinets finus: "slut", betecknande det som är fulländat. Eftersom fult är aktivt och framkallar hat och aggressioner blir det aldrig fint.
.
är fult vackert?
.
Det fornsvenska vak(k)er har med vakenhet att göra, vilket klargör ett uttryck som "ta det vackert". Det tyska wacker översätts duktig, tapper. Från 1585 finns ett omdöme rörande Gustav Vasa att han hade "wackra händer". Ordet förklaras etymologiskt med "vakande, vaksam, vaken, rask, ivrig".
.
Vacker är alltså en aktiv egenskap av typen "vara redo".
Att vara öppen för intryck.
Att vara vacker.
.
sammanfattning
.
Estetik betyder förnimmelse och att förnimma mycket är skönt.
.
Att uppfatta något som fult är att erfara mindre än vad man förväntat sig. Exempelvis kan fula hus förolämpa och göra folk aggressiva. På det sättet fungerar fult som konst.
.
facit
.
Är fult skönt?
Ja, fult är skönt (i betydelsen iögonenfallande).
.
Är fult fint?
Nej, eftersom fult är aktivt
(och framkallar hat och aggressioner)
blir det aldrig fint (avslutat).
.
Är fult vackert?
Nej. Men vacker kan uppfattas som en egenskap av typen
"vara öppen för intryck" där det fula gör dig vacker
(vaken, reflekterande).

uppfyllande arkitektur

2008-09-29T12:36:00.029+02:00

.

utfyllnadsarkitektur:
bredda; breda ut; vidga; svälla; iterera

ifyllnadsarkitektur:
täcka; komplettera; stänga

påfyllnadsarkitektur:
råga en kavern; krater; ihålighet; hål; ett för lågt hus

igenfyllnadsarkitektur:
täppa till; stelna; undantränga; täta, plombera; invertera

underfyllnadsarkitektur:
stänga; stumna; täppa igen tunnlar, källare, katakober, kloaker

ofyllnadsarkitektur:
frambringa rymd, tomhet, vakuum, brus

överfyllnadsarkitektur:
hölja; dölja; gömma; översvämma; kväva; begrava

uppfyllnadsarkitektur:
färdigställa; supplera; avsluta

på lek

2008-09-27T16:46:00.021+02:00

.
Leken är en metod med vilken man når insikter och utvecklas. I leken kan man utforska en hittills obekant värld, dess regler, beteende, företeelser, situationer och möjligheter.

Att leka är att med nyfiken närvaro pröva, associera, träna och lära.

Jag arbetar på teater. Det är en sorts skådeplats. (Duh. Men, håll ut, jag försöker att fånga något här. Det är ju på lek.) Teatern är en lek där publiken övar sig i inlevelse; i att tänka och känna. Det är en lekplats till form och funktion: invigd mark, avgränsad, inhägnad, ett område där särskilda regler gäller. Som en kyrka eller en domstol. Tillfälliga världar inom den vanliga världen som tjänar till skådeplats för i sig själva avslutade förlopp. Leken skapar ordning, ja, den är ordning. Mitt i den ofullkomliga världen och det förvirrade livet åstadkommer den en i tiden begränsad fullkomlighet.

Kan det var så att Kulturen från början utvecklats genom och ur leken?
.
Jo, jag har läst lite Johan Huizinga. Hans bok heter just:
Den lekande människan (Homo Ludens).

Det är han som tänkt före och jag som tänkt efter.

Huizinga skrev att leken fordrar ordning. Den ringaste avvikelse fördärvar leken och gör den värdelös. (Tänker mig: mikrofondopp i filmer, skådisar som kliver omkring på scenen som sig själva i pausen eller morsar på någon i publiken mitt i en scen...) Jag menar att leken fördärvas då den blir parodisk, då den i stället för nyfiken blir härmande, grimaserande, då den inte leder vidare, inte utvecklar. Men samtidigt finns – i ett motsägande av Huizinga – något i själva regelbrottet som kan leda till lekens upptäckande av ett nytt, möjligen oerhört.

Mina lärare på KTH sa åt mig att ta arkitekturstudierna på allvar. Dom förstod inte att i leken fanns mitt allvar. (Att inte leka på allvar är meningslöst.)

I schack tillåts kungen endast gå ett steg i taget, men i valfri riktning: framåt, bakåt, sidledes eller diagonalt. Kungens rörelser på brädet är undvikande, anpassade till nödvändigheten att bli sist kvar. Tornet däremot framrusar ortogonalt i brädets hela längd och fungerar som kungens vapen. Nu finns det en manöver som utifrån spelets logik är absurd och som inte kan ha uppfunnits (gissar jag) samtidigt med spelet: en oväntad och till synes regelvidrig rörelse, rockaden, byter plats på kungen och tornet. Simsalabim! Knuten försvinner från trollkarlens snöre. Det är inte fusk – det är den magiska öppningen till en ny verklighet.

edman:

2008-09-26T13:06:00.010+02:00

aspektseende

2008-09-24T16:11:00.018+02:00

.
Det finns dem som "porträtterar" på gator och torg; som har i sin repertoar olika typer av näsor, ögon, munnar et cetera som de sätter ihop till något som påminner om det ansikte de tecknar samman. Det är inget porträtt. Dom gör fantombilder. Faktiskt på exakt samma sätt som polisen gör dem. För att göra ett porträtt måste du se förbi det förutfattade – det redan förut fattade.

Vaneseendet. Vi ser men iakttar inte. Där är en skillnad.

Det liknar tänkandet (språket).
Att se är inte att iaktta.
Lika lite som att säga är det samma som att mena.

"Filosofin är en kamp mot förhäxandet av vårt förstånd
genom vårt språk"
eftersom
"...språket självt är tänkandets medium."
Ludwig Wittgenstein i Filosofiska undersökningar.

edman:

2008-09-24T16:00:00.013+02:00

om synlighet och osynlighet

2008-09-23T14:02:00.109+02:00

.
Denna essä kommer att handla om labyrinter.
Eller, kommer den?
Och fan, essä och essä... Essayer betyder försöka.
Nous verrons bien! (Vi får se.)
Och det är ju ändå bara på kul alltihop.

***

I grekisk mytologi var labyrinten en byggnad i Knossos hos kung Minos som var omöjlig (nåja) att finna sin väg ut ur. I dess mitt var instängt ett ohyggligt vidunder kallat Minotauros. Detta odjur åt människor. En dag lyckades dock den attiske kungasonen Theseus tränga fram till Minotauros och döda denne. Han tog sig därefter ut igen (ha!) med hjälp av Ariadnes tråd vars ena ända han fäst vid ingången.

Så här tänker jag om labyrinter:
De första grekiska städerna som byggdes var helt obegripliga för dom (redan då) gamla greker som till den dagen endast varit bönder och fiskare och bott i tält, kojor och grottor. Dom begrep inte vad en stad var. Och oroliga (gamla) greker hittade på sagor om farliga labyrinter så att dessa bönder och fiskare inte skulle känna sig helt efterblivna. Samtidigt uppdiktades Minotauros för att skrämma folk med synden som fanns i staden. Han satt i mitten som spindeln i nätet och åt upp sitt byte (vilsegångna lantisar) som fastnat där när de kommit till staden. När Theseus övervinner synden (Minotauros) gör han det med hjälp av ett band till sin älskade Ariadne. Men, älskade och älskade... jag är skeptisk. Hon älskade nog honom, men hör på den här redogörande mytologiska utvikningen: Theseus flyr till sjöss med Ariadne undan hennes far, den rasande kung Minos (som saknade sin styvson Minotauros – trots att denne djuriske kannibal var kommen av och ur hans frus otrogenhet mot honom, med en tjur). Väl i säkerhet på ön Naxos lämnar Theseus helt utan vidare Ariadne när hon sover. Tack för kaffet, liksom. Å Theseus, ba: "Töm och glöm!" Han seglar hem mot Athen, men glömmer (också!) att signalera lycka (mission accomplished: Minotaur down) med vita segel och har de svarta seglen uppe, varför pappa kung Aegeus tror honom uppäten av Minotauren, varpå han störtar sig mot säkra döden i havet – det Egeiska havet (efter detta självmord). Theseus blir kung och det finns ett myller av komplicerade myter och sagor och pjäser med honom. Alla älskare av Shakespeare vet ju att han gifter sig med Hippolyta: En midsommarnattsdröm utspelas under deras bröllopsnatt!
..
Men: åter ämnet (om jag nu lyckats få dig att tro mig ha ett):

I över hundra år har de arkeologiska utgrävningarna i det minoiska palatset pågått. Men ännu ingen labyrint... eller? En teori är att det är själva palatset som är labyrinten. Kolla:

PLAN ÖVER SLOTTET PÅ KNOSSOS

Det kanske är något i stil med att nördiga newyorkers kallar sin stad för "big apple". Eller att vi stockholmare kallar stan för "eken" (vilket vi ju inte gör, det är en myt, men du förstår). Och som lokalpatrioter slog dom mynt (ragadisch!) av sin labyrint.

Och här är ett stycke graffiti från Pompeji:

Mynten ovan är cirka 300 f.Kr. och Pompeji dog med Vesuvius utbrott år 79. En av de äldsta bevarade bilderan av labyrinten finns ritad på en lertavla som brändes i en brand i ett mykenskt palats i Pylos 1200 år före vår tideräkning. Labyrinter kan ha funnits sedan stenåldern i ristningar (men är det här fråga om labyrinter?) i grottor i norra spanien och på klipphällar i norden. Dom återfinns genom historien i europeiska kyrkogolv, parkanläggningar och i stensatta krumelurer på nordiska fält; och i örat. ("Haha", skrockar du kanske nu, men, jodå: i örat också. Joho. Jag lovar... Men, så fråga din doktor då, för fan, om du inte tror mig! (Jävlar alltså!) Och på tal om doktorer, och nu lämnar jag parentesen och gör detta till huvudsak.) Hur svårt är det inte att orientera sig i ett storsjukhus. Man kallade i antiken också andra komplicerade byggnader för labyrinter. Och, sagolikt nog, har vi idag – i dessa labyrinter – Ariadnetrådar i olika färg att följa:
.
EDMAN

En annan tanke jag har om själva koncipierandet av labyrinten som idé är att det är skogen som är labyrinten. När (de riktigt, riktigt gamla) grekerna hade huggit ner all skog runt Medelhavet och gjort båtar av den kom efter en tid ingen ihåg hur det egentligen var, det där med skog. Och svaga minnen blev till myter som man berättade i generation efter generation. Om labyrinten, och hur farligt det kan vara i den. Tusen år senare, typ "tusen" alltså, när romarna skulle kriga med germanerna, sprang dom in i de tyska skogarna, förlorade sig och dog huller om buller. För romarna – som inte hade sett skog eftersom grekerna huggit ner den – följde helt aningslöst efter germanerna in i den konstiga labyrinten av träd och gick omedelbart vilse. Germanerna dödade dom lätt.

(Kan väl tänka att sheriffen i Nottingham tyckte att skogen var en farlig labyrint med ett otäckt monster i mitten...)

Analogi:
Ett (annat) avlägset minne som blivit sagor är från tiden när människor (av Cro-Magnon-typ) levde samtidigt som antropomorfa halvapor (d.v.s neanderthalare). Jag menar att när Odysseus möter Polyfemos, när David möter Goliat, när i sagan det kommer jättar eller när prinsessor blir bortrövade av troll är det i egentlig mening neanderthalare det är fråga om: berättelserna är urgamla minnen av möten med dessa fulingar. (Orcher är också "neanderthalare".)

EDMAN

Inledningsvis sa jag något om det överskådliga/synliga kontra det oöverskådliga/osynliga. Här vill jag med det i åtanke prata stadsplanering, där trygghet och kontroll har knutits till synlighet.

Haussmann hette en man. Med Napoleon III:s goda minne lät han riva det labyrintiska; det medeltida (och äldre än så) Paris (som en gång ju var romarrikets Lutetia Parisiorum) där gränder, gator och passager var lätta för folket – la peuple – att...

Av någon anledning har samma ord – pöbeln – fått negativ klang (och vad tror ni att riddarhuset säger om det? "Det är som sig bör", säger riddarhuset). Den etymologiska roten spirar ur latinets populus: allmänheten, mängden, hopen. Ordet populär har samma ursprung, vilket språkligt sett gör popmusik till folkmusik. Nå. Det om det.

...barrikadera sig i. Så de styrande skikten gjorde esplanader (av latinets explanare: utjämna): breda trädkantade gator; lätta för militär att marschera på. Och att skjuta prick mot pöbeln längsmed.

(Nu är det kanske ingen som bryr sig om att skilja dessa esplanader från boulevarder och avenyer? De ser ju likadana ut: breda och raka, trädkantade... Aveny kommer av franskans venir, "att anlända". Bra. Tydligt, nog. Boulevarder kallades ursprungligen de på 1600-talet anlagda, breda och trädkantade, gator där det tills då varit befästningsvallar. Tänk på Göteborg och till exempel Bastionsplatsen, där nu allom till gagn och nytta är parkering i stället för bastion: ett resultat av samma sorts utveckling. Bouleverser betyder vända upp och ned på; förvirra. (Vilket är underligt, tycker jag.) Av ett germanskt ord för "bålverk". (Jaha, ja. Men jag förstår inte!) Låt oss gå vidare... promenera... flanera?)

Flanören ett resultat av esplanadsystemet.
Överblickbarheten: människorna synliggörs.
Blicken upp från gatornas irrgångar till de större vidderna.
Men labyrinten återkommer som kommersiell idé.
Tänk bara på hur svårt det är att hitta ut ur Ikea.
Barn går vilse i stormarknadernas gångar som ser likadana ut.

Rädslan för (eller möjligheten) att gå vilse leker man med i kurragömma, som är en lekt skallgångskedja efter bortkomna, och kanske redan döda, barn. Den i leken starka längtan att inte bli hittad är en spegelbild av det motsatta förhållandet i ett verkligt sammanhang.

Att blir funnen först, kanske omedelbart, är att inte ha varit dold; att inte ha varit bortkommen. Du framstår då som lite enfaldig, lite för angelägen om din synlighet. Men att bli funnen sist är att efter "byalagets" insats undvika döden: det är en livets triumf. Och i leken har du vunnit. Föreställ dig nu i stället att de sökande ger upp. Vi har inte hittat dig. I brytningspunkten mellan lek och allvar är du borta på riktigt. Men vi ropar Kom fram! Och leken är slut, du kommer fram och är i livet. Skönt. Men också något obehag finns där; det är ett antiklimax. Naturligtvis VILL du bli funnen också i leken. Som kanske egentligen är mer av en övning i just denna tillit: att vi försäkras om att vi bryr oss om varandra. (Vad säger det då om dem som inte vågar göra sig osynliga?)

Oron har tagit sig in i språket:
Nej, nu hänger jag inte med. (desorientering)
Och:
Do you follow me? (vägledning)
Engelskan har också: be in a maze
som betyder "vara förvirrad"
men ordagrant är det: "befinna sig i en labyrint".

Ludwig Wittgenstein i Filosofiska undersökningar:
"Ett filosofiskt problem skulle kunna formuleras
'jag hittar inte vägen'".

Man kan behöva en ledtråd.
Man kan tappa den röda tråden.
Ariadnes tråd.

Här är framsidan av boken Historien om någon (1951), vari man följer en röd tråd.

EGON MÖLLER-NIELSEN

Du blir säkert inte överraskad av att författaren/illustratören var arkitekt. Egon Möller-Nielsen har också ritat lekskulpturerna Tufsen (1948) och Ägget (1951). Dom har du kanske lekt i, och säkert har du suttit på hans kurviga soffor (1957) på t-centralens perronger.

***

Jorge Luis Borges har skrivit: Trädgården med gångar som förgrenar sig. Och Biblioteket i Babel. Peter Nilson har skrivit en bok om labyrinter. Men orkar du inte läsa, så kan du se film istället: Orlando, The Shining, Rosens namn eller Alien. Eller spela PAC-MAN. (Gör vad fan du vill!)

En motsats till labyrinten finns i uttrycket "alla vägar bär till Rom".
(Och du, ba: "Åh, vad intressant. Verkligen.")

Nolli tecknade sin egen karta över Rom.
Här är en bit av den.
NOLLI
Alla publika platser är vita.
Överallt där du kan gå, är det vitt;
det skuggade är väggar, pelare, murar.
NOLLI

Och "when in Rome do as the romanians" eller hur det nu var...
Piranesis etsningar i Carcerisviten är alla labyrintiska arkitektoniska miljöer. Dessa har Borges, Tolkien och Rowling begapat och inspirerats av. Eller vad tror du?

PIRANESI

Moderna varianter av sådant här har Escher och Reutersvärd tecknat. Idag är vi vana att se bilder ur ett centralperspektiviskt... eh... perspektiv, och dessa sistnämnda herrar har lekt med det och lurar oss med optiska tricks. En medeltida människa hade inte blivit imponerad. Men fått värk i huvudet. Nu och här kommer några renässansmänniskor som inte skäms för sig när de försöker att hänga med i det nya sättet att se:

HIPPA UP-TO-DATE RENÄSSANSMÄNNISKOR

En fin resa IN i labyrinter gör Mies van der Rohe, nej! jag menar Piet Mondrian (hoppsan!) när han från skogen vandrar in i de brutna rutnäten.

MONDRIAN
MONDRIAN
MONDRIAN

Men... vid närmare eftertanke gör ju Mies (arkitekten, vars namn jag nyss droppade av misstag) också en resa... men då UT ur labyrinten: från labyrintiska tegelbyggnader till nästan helt transparenta glashus:

MIES VAN DER ROHE

MIES VAN DER ROHE

Här kommer jag att tänka på en modell jag gjorde under mina studier av arkitektur. Som var ämnad att beskriva just ett sådant "förlopp" som Mies van der Rohe utvecklar.

EDMAN

Jag gjorde "tolkningsmodeller" (ja, det var ju i Göteborg) med vilka jag sökte att beskriva rumsliga skeenden, förlopp; arkitekturala förändringar över tid... Här är en till, och denna går (härifrån sett) från ordning till oordning:

EDMAN

Så här tycker jag: en målning från renässansen och framåt med centralperspektivet som optisk ryggrad är tråkig i sin struktur jämfört med de medeltida (labyrintiska) målningarna. Låt mig exemplifiera! Här är en uppburen målning av, tja, låt oss för enkelhetens skull säga att det är Michelangelo (men det är Raphael, jag bara skojar med dig.)

RAPHAEL

Före denna steloperation vi kallar centralperspektivet finns hos exempelvis bröderna Limbourg och Paolo Uccello och i medeltida illuminationer det labyrintiska. Det är sagolikt. Det är suggestivt, retar och kittlar. Bravo! Acklamation! Jubel!

"VINTERN" BRÖDERNA LIMBOURG
UCCELLO

MEDELTIDA ILLUMINATION

Perspektivet är ordning. Det erövrar och styr seendet. Konsten blir ren; blir högkultur. Och tristessen pågår i flera hundra år efter renässansen, här är det 1784:

DAVID

Man kunde få medalj av franska konstakademin om man målade ädla motiv i centralperspektiv. (Under OS i Stockholm 1912 var ännu "konst" en av grenarna, varför det finns några stackars anfäder med olympiskt guld i tavelmåleri.) Men! Efter 500 år av stelhet och pet och gnet "uppfinner" några glada pajsare (i.e. Parisare) med hjälp av japanska träsnitt en friare konst.

LAUTREC

Hos Borges är biblioteket som en labyrint
en allegori över: universum.

I den avslutande bilden, är min egen labyrint
en allegori över livet – som det ibland kan te sig.

Tack för att du läste! Hej då.

självkritik

2008-09-17T16:58:00.027+02:00

.
Det står en sockel (ett postament) utanför stadshuset.
Som har varit utan skulptur så länge jag kan minnas.
.

Konsten och Konstnärerna (ett föredrag)

2008-09-14T15:54:00.031+02:00

.
Internet.
Pixlade bilder.
Lätta att stjäla, kopiera, flytta hit och dit.
Hörde att en av mina teckningar finns i en avhandling vid något universitet. Okej. En stöldworthy teckning är en bra teckning? Den har också varit publicerad i Känguru, DN och cortègeprogrammet. Men då med min tillåtelse.

På Pernbys målarskola var det inbrott en gång. Vid inbrottet stals flera målningar, men bara målningar utförda av en och samma elev. Vilket naturligtvis sved en smula i de andras egon. (I mitt i alla fall. Tjuvjävel.)

Ceci n’est pas un blog

Jag ser på denna hemsida som mitt galleri och min förläggare. Men den är också en portfolio. Vet inte varför jag förklarar mig så här. (Är jag dum i huvudet?) (Förläget skratt. Jag ställer mig själv svarslös.) (...heee...)

Kanske att detta skrivande i omisskännligt bloggformat, i ett forum som heter blogspot kan fungera som en form av interimistisk förläggare. Kanske att någon, någon gång, vill ha något som ännu inte är tecknat.
Ännu inte målat.
Ännu inte skrivet.

Under tiden förgyller dessa intermittenta internetska publikationer min vardag. Att plocka i rabatterna (eufemism för skokartonger) och reflektera lite grand... som en munk. (Vart kom det ifrån?) (Var fick jag luft ifrån?) Kommer ni förresten ihåg Salvatore i Rosens namn? Filmen. Vad heter han? De förlorade barnens stad, Alien 4... han är bra, tänker på Tom Waits när jag ser honom... eh... det kommer. Det dyker nog upp. För det är ju inte skådespelarens namn så mycket som rollfiguren jag menar: att han talade så många olika språk samtidigt, som jag i ett ögonblick av
a) klarhet
b) dagdrömmeri
c) vansinne
kände igen mig i. Tänker att mitt ibland lätt överdrivna användande av (tja, rent av koketterande med) flerstaviga ord (på engelska: polysyllables) och franska glosor, är lite som han och kanske kan uppfattas som då man läser en bok där exempelvis tyska citat inte är översatta (eller värre: latinska eller grekiska) och att man då blir utanför kommen.

Han är ju Hellboy också. Och i den där Dracularullen när man tror att det är han, men då ÄR det plötsligt Tom Waits. Hm... han heter, han heter...

I portfolion är det just ingen verksamhet alls nu. Plockar ut eller lägger till en och annan bild där och i galleriet. Galleriet som snart är statiskt. Färdigt. Och det är väl bra. Att ha grävt ned till botten av kartongerna.

Känner att det här (mitt liv, min dag, mina tankar, denna text) är ett enda virrvarr. Osammanhängande i linje och stringens och moralisk hållning till och med. Fort! Ett bibelcitat! (Det kan ju inte göra saken värre, menar jag.)

Fåfängligheters fåfänglighet!
Fåfängligheters fåfänglighet!
Allt är fåfänglighet!

Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?

I en arkitekturtävling om studentbostäder, lämnade jag in ett förslag att dela in de mer än fem meter höga salarna i kungliga slottet i två plan. Att utan att skada 1700-talet bygga in kuber av studentbostäder inuti salarna. Det var en idé lånad (i anda och koncept) av Alfred Jarry, som (förutom att chockera etablissemanget: merdre!, skjuta skarpt inomhus och cykla fort) en gång delade sin lägenhet i Paris i två plan för att bo större, dock var det inte takhöjd nog att gå upprätt i någon del av den nya tvåplanslägenheten.

"Jarry hade hållit ett föredrag om 'Konsten och Konstnärerna' och på sitt vanliga vis talat om de mest disparata och egenartade ämnen. Efteråt frågade han en vän vad denne tyckt om föredraget. Vännen förklarade att han funnit det mycket intressant, men att han ingenting begripit. 'Det är just vad jag eftersträvat', svarade Jarry, 'ty att berätta begripliga saker bara betungar förståndet och förvanskar minnet, medan det absurda tränar förståndet och får minnet att arbeta.'"
(ur Sture Pyks förord till Alfred Jarry i urval, 1964)

Ron Perlman heter han! Just det! Ron Perlman.

Jaha.
Det var det hela.
Här är ett bibelord på vägen:

Så prisade jag då glädjen och fann,
att intet är bättre för människan under solen,
än att hon äter och dricker och är glad

stjärnor

2008-09-14T15:24:00.027+02:00

.
I Peter Nilsons bok Solvindar står om ett observatorium i Prag vari förvaras tre förteckningar, tre listor:
– en över upptäckta stjärnor som existerar
– en över upptäckta stjärnor som inte existerar
– och en över icke upptäckta stjärnor som inte heller existerar

gare du nord

2008-09-09T16:22:00.005+02:00

rue de belleville

2008-09-02T17:38:00.030+02:00

gamla stan

2008-09-02T17:38:00.029+02:00

....

studier

2008-08-28T16:23:00.046+02:00

................. ..
.......

teknologhumor

2008-08-28T15:39:00.014+02:00

I salarna mot parken och Odengatan står denne lille fontänman. Vrider man på honom kommer vatten ur en tapp under hans nakna fötter och rinner ned i en miniatyrbassäng av svart sten. Skulpturen föreställer Cyrano de Bergerac som med fyra armar krampaktigt håller fast sin panasch: det sista som återstår honom också här på stadsbiblioteket.
De fyra armarna är en allegori för hans överlägsenhet i fäktning.
Nu tänker du kanske att han saknar sin stora näsa.
Men!
I teknologens idévärld är ju hela den lilla skulpturen...
en kran.

Till stadsbibliotekets entrédörrar fanns en gång ett par skulpterade handtag formade som en naken man och en naken kvinna. (Dom är borta nu. Efter att ha flyttats till en sidoentré har de blivit stulna och ersatta av kopior så ofta att det inte längre är lönt att montera dem.) Dessa handtag föreställde Adam och Eva. Dom var helt nakna - inga fikonlöv - och gjutna i mässing:
Adam och Eva i bara mässingen.