på dramatiska

.
Var på Dramaten och såg Romeo och Julia...

När skådespelaren (som sedan underligt nog visar sig vara fru Montague) läser prologen undrar jag:
vem pratar hon med och varför denna forcerade diktion?
Själva ämnet blir mörklagt när framställningen är så konstlad och manierad.

Prologen riktar sig direkt till publiken! Men skådespelaren pratar på ett sätt som om hon var galen och satt i en madrasserad cell och spelade upp något för sig själv: deklamatoriskt, högallvarligt och tillgjort. Det är ett sätt att tala som antagligen inte finns utanför Dramaten: hon läste sina repliker på språket dramatiska.

I det ögonblicket tänkte jag bittert att denna dramatiska pjäs kommer att råna mig på tre timmar och en kvart av mitt liv.

Jag tänkte bitterljuva tankar på en annan Romeo och Julia: när Stockholms stadsteater för några år sedan gästades av en iscensättning om två rivaliserande bagarfamiljer: degen knådades och mjölet yrde. Scenografin var ett tredimensionellt pussel; en installation; ett komprimerat universum av symboler och attribut. Mycket poetiskt. Som aktslut innan paus snurrade de unga älskande runt tillsammans i ett stort degtråg.

Jag såg mig om i Dramatens salong. Och det är som att sitta i ett museum, det är lätt att tänka att denna lokal och dess verksamhet konserverar en dåtida kulturyttring. Som på Skansen där man går in i en liten stuga och någon i gammkläderna utstyrd sommarjobbare låtsas att nu är det 1840 och såhär kärnade vi smöret, kardade vi ullen, spelade vi teatern...

Ja, kanske är jag på ett museum för teater, tänkte jag och tittade på guldet i taket, på Julius Kronbergs vackra målningar (till vilka skisser och studier finns att beskåda på just Skansen: i "Kronbergs ateljé") och jag tittade på alla tanterna omkring mig.

Publiken består nästan enbart av dessa tanter. Vilket är ironiskt, då "publik" som ord kommer ut latinets publicus som i sin tur kommer ur pubes: "manbar, vuxen". Publicus betyder alltså något i stil med: vad som hör till de vuxna männen.

Bättre då det franska/engelska audience, ur latinets audire: "höra".

I ordets andra betydelse "företräde hos/inför en furste (eller annan högt uppsatt person)" passar det som hand i handske då du ser Romeo och Julia som liksom utspelar sig hos fursten av Verona. Han avslutar pjäsen med att konstatera att alla har straffats, att han själv mist två fränder och att never was a story of more woe than this of Juliet and her Romeo.

Sagan om Romeo och Julia fanns i franska och italienska varianter från slutet av 1400-talet. Den första engelska versionen kom i tryck 1562, två år före William Shakespeares födelse och han är lite drygt trettio år när han skriver sin version, en som blir mer tragisk genom att händelseförloppet är komprimerat till bara ett par dagar.

Nu var inte Romeo och Julia så dålig på dramatiska som jag inledningsvis befarade. Tre av rollerna var tvärtom bra: en mycket street Mercutio vars maximalistiska persona kontrasterade diametralt mot Paris, vars precisa minimalism höll ända till applådtackets servila reverens. Och så: den blonda Julias knixiga kroppsspråk och förunderligt egendomliga diktion som inte var "dramatiska". Jag kunde först inte komma på var jag hört det förut… men! det låter ju som Malin Ek! slog det mig: att vokalerna ibland går inåt istället för utåt och att luften inte alltid räcker till en hel mening, att det blir vokalsvaj och bristningar i konsonanterna: en förtrollande diktion.